Definiera Gud

Halmgubbe, inge förutom barn har någonsin trott att Gud bor i molnen.


Jag kanske missförstår, men menar du att det aldrig har filosoferats om Gud?

I mitt tycke, gränsar den slags filosofi isf mer till existentialism.. vad kan människans makt beröra och vad är redan utom all mänsklig förmåga att tillägna sig. Att människa förmår ränka, resonera, filosofera är vad som också utvecklar henne... lär henne, skapar nya erfarenheter att överlämnas till nästa generationer osv.. låter henne liksom resa i sin medvetandevärld..

Utöver det, måste väl finnas något som vi fortf. kallar för fantasi.. att föreställa sig.. att resa i sina drömmars landskap.. och det förhåller sig nog fortfarande i viss mening i den existentiella konsistenta värld.. samtidigt som parallellt med detta gudsbegreppet finns kvar men också, förflyktigar...


och behöver sätta vissa värden på skam där gudshypotesen ännu önskas förädlas.. eller nyförädlas? eller skapa helt annan beklädnad, annan värdebestämning i et redan existerande, för att något "allra högsta", eller allra intelligentaste.. eller helt enkelt det maktligaste.. själva "ursprunget" , fadetrskapet,.. roten till varandet, den så stora stora frågan.. icke ska glömmas ska nås, ja.. påstås.. att kunna nås...

Blir det inte chimärt? att ens försöka kvarhålla sig vid gudsfantasin?

Då vill jag inte därmed nedvärdera, det chimära eller tvunget inordna det chimära att tävla el jämföras med redan fullpotenta filosofiska resonemang som finns i olika avancerade och enkla utformningar, som bevisligen utvecklat människan och stimulerat helt enormt till den grad att teoribildning numera finns redan i förskolan för småbarn att leka med, som naturliga inslag.
(inte minst, för att fantasin.. är DEN mänskliga komponent som behövs och måste finnas där kreativt tänkande ger och kommer att ge tillväxt)

RE 526 :

Kosmos, är ju människans självaste hemvist.. det är isf livgivande andedräkten , en enda stor vomb i vilken vi vältrar och färdas i , men i nyfött tillstånd har man isf inte fått ett skit av insikt/erfarenhet med sig.. vilket jag skulle förvänta mig utifrån tanken att kosmos är den stora intelligenta entiteten..

.. som isf, inte ens förmår göra sig så pass förstådd eller mindre trögforcerad utifrån så storslagen titel : skapelsens orsak

..vid ögonblicket där människan möter sin isf sin store anfader eller ande eller väsen.. så svävar människan iaf i total hjälplöshet och kan enbart hjälpa sig själv, dvs till varenda cell helt beroende av sig själv och sin livgivare modern vilken också lever i symbios med avkomman och inte alls för den skull känner någon slags större omfamnande trygghet utifrån att he kosmos en värdigare titel som anstiftande.. mäniskan är för den skull lika hjälplöst inte alls mer behhjälplig av stilmässig omfokusering från en styck gammal bok, till stora rymden istället.. att ses som det betryggande..

det är vår hemvist.. men samtidigt också i kosmos vi förlorar oss. filosofiskt kanske inte, men det handlar om den andliga bestyrkan som människan hämtar ifrån, för det krävs ändå viss syustematik och rationellt resonemang vilken rensar bort illusionerna, skulle chimära klyschor och illusioner aldrig ha rensats ur människan i takt med människans erfarenheter, så skulle vi ju fortfarande sitta och vänta på hur olika djur "kom til undsättning" och rådfråga stormen, lövprasslet och diverse drömska formationer långt utanför vår maktliga förmåga att ta kommando , där människans egna sinnliga uppsättning.. ändå tycks vara det enda som går att sant förlita sig på.

om du nu talar om tillit, alltså.. med tanke på behovet att skapa en bättre gudsdefinition, frågan är vad det skulle gynna?

människor tycks uppskatta värdekonservartism och älskar att damma av forntida försvunnen glans.. ta in gamla värden och trollmannualer och ibland t.o.m innerligt tro (sig veta, på nåt mysko sätt) .. att det-var-bättre-förr--

Tvärtom är kritik per se konstruktivt, även om det naturligvis kan upplevas som obekväm av den som kritiseras. (1)


Ja, i detta fall från en del håll presenterat som en a priori-premiss.


Även a priori-premisser kan ifrågasättas och belägg för dom kan efterlysas.


Se (1).


Jag är bekant med skillnaden mellan empirisk vetenskap och filosofisk rationalism.


Så när kommer ditt eget epistemiska underlag för din "tes"?


Been there, done that ... i och med att jag efterlyser ett epistemiska underlag för absoluthet.

Nej, vad du gör är att anklaga andra för diverse argumentationsfel och frågar om bevis/belägg, inget annat, ingen egen tes, inget diskussionsunderlag ingenting, någonsin.

Edit: Det finns säkert något fint ord för det också, kanske skulle kolla upp det så kan jag skriva det ordet efter varenda ett av dina inlägg och också få tusentals meningslösa inlägg som inte raderas.

Kritik ... som en del av filsofisk skepticism ... är inte beroende av att kunne konstruera eller presentera en anti-tes.

Tvärtom skulle detta ... om det blev en allmän princip ... kunne leda till att diskutioner till stor del hamnade i falska dikotomier.

Absolut, riktig kritik, från någon som kan argumentera och inte bara kommer med regler om hur man får och inte får göra (som någon dessutom själv konstant bryter mot), är det inget fel på.

DU har kanske dina egna regler för vad som är "riktigt" i en vetenskaplig/filosofisk diskussion.

Jag använder nutidig, västlig, akademisk metafysiks procedurer som MITT underlag.

Tvärtom.

Exempel, tack.

Det är underhållande att du bevisar min tes gång på gång.

Lite mera substans, tack. T.ex. med hjälp av exempel.