Allt om ADD!

Mor och far har alltid fått hjälpa mig genom skolgången och stöttat mig från tidig ålder. Kuratorer och annat folk var inblandat men jag fick aldrig någon diagnos då mina föräldrar ville skydda mig. Hursomhelst.

Vardags sysslor så som städning och mat lagning kan vara tråkiga och tröttnar snabbt. Har svårt att organisera och styra upp och har flera idéer men få blir av. Tappar oftast bort saker, glömmer vart jag lägger saker.

När jag är orolig så rör jag på mig mycket och föredrar att gå när jag tänker. Har blivit bättre men förut var jag mycket blyg osäker och försiktig av mig och det kan jag fortfarande vara att ta plats i stora sammanhang t.e.x. Jag har svårt att komma ihåg födelsedagar adresser och när jag har lärt mig ett sätt ( t.ex huvudräkning i matte som jag har svårt med) Så har jag svårt att växla och arbeta utifrån de nya metoderna och försöker istället ta till huvudräkning. Ett annat exempel i en utbildning skulle jag lära mig dubbel åttan men hur jag än försökte och lyckades några gånger så glömde jag bort det 5 min senare och vet fortfarande inte hur man gör. Har också ofta haft dålig aptit och svårt att sova. Blir typ aldrig hungrig ( förutom när jag är full ) Har också lätt att skylla ifrån mig och inte ta ansvar ( blivit mkt bättre på det) men förut var det hopplöst för mig att erkänna att jag gjort ett misstag.

När jag flyttade till annan ort för arbete så visste jag inte hur jag skulle göra med min lediga tid, (första gången hemifrån), stod som handfallen. Diskhon fylldes mer och mer för varje dag som gick, blev utmattad och sov hela dagarna och satt uppe hela nätterna, helt förlorad var jag. Fick flytta hem igen.

Nu har saker och ting blivit mycket bättre, men känns som att mina hjärnhalvor inte riktigt samarbetar. Kan lyssna på en låt flera gånger om på radion men förstår fortfarande inte vad den handlar om. Kan fylla på med sååååå mycket mer men allting bara krockar i skallen på mig..

Ett av mina största bekymmer är att jag ej kan hantera känslor på ett normalt sätt. Antingen blir det för mycket, eller ingenting alls.

Jag väntar just nu på vidare utredning för EKG-förändring och därefter ev medicin om det ens är möjligt. Men hur ska jag lära mig att hantera mina svängiga känslor? Jag kan känna direkt på morgonen att det kommer bli en jävligt jobbig dag, (visar sig i lättirritation som senare blir till att jag kan börja gråta för minsta lilla). Detta kan i sin tur leda till att jag säger upp mig från jobb (hänt på varenda jobb hittills).

Så huuur gör ni andra ADDare? Hur stabilt skulle ni säga att ert liv är egentligen? Är det bara att acceptera att man inte kan ha så mycket grejer i sitt liv samtidigt? Jag har ett heltidsjobb med fasta rutiner, en sambo och inget fritidsintresse utöver träning. Mer än så kan jag inte ha för då går jag in i ADD-väggen. Jag kan göra något med annat umgänge typ en kväll på helgen men då riskerar jag att inte känna mig utvilad till veckan.

Och hur har det gått att plugga för er? Har ni utnyttjat den hjälp man blir erbjuden?

Skulle påstå att mitt liv är hyfsat stabilt.

Tror du kommer få prioritera. Jag måste prioritera alternativt ligga på gränsen till utmattning vilket jag inte vill då jag prioriterar mitt arbete framför allt annat. Är för stress och stimulikänslig för att klara mer än heltidsarbete och träning på fritiden. I övrigt sover jag, spelar tv-spel och googlar. Mitt liv kraschar mitt liv fort om jag inte håller på mina dagliga rutiner. Dvs. Impulsbeslut, tappar mat och sömn, börjar bli lockad av olagliga substanser och diverse skit.
Jag utför någon form av social aktivitet med vän/vänner, familj eller arbete ca varannan vecka, mer än så klarar jag inte.

Klarade studier utan att plugga så var aldrig aktuellt för mig.

Tack för svar, aa verkar fan som att jag måste lära mig att prioritera här i livet. Har alltid haft svårt för att säga nej och vill alltid hänga med på saker. Mår jag bra en dag kan jag boka upp alla världens planer och trippelboka kommande helg osv. Jag tror att jag har tid till det.. Men nu när man väl börjat inse att man inte klarar allt man vill så känns det så sjukt tråkigt. Jag orkar ingenting, gör ingenting vettigt i veckorna, bortsett från jobb och träning då som sagt. Sen på helgen vill jag förstås göra något och då är jag som du, varannan vecka i princip.

Är du medicinerad? Om ja- kände du någon förbättring på orken kring det sociala eller är det mest koncentrationen och konsten att ta tag i saker som förbättras?

Jag var utan Stesolid i 5 veckor för att i förra veckan lämna ifrån mig urin inför ADD-utredning. Kan man börja äta Stesolid nu igen eller kommer de fortsätta kolla att man är ren? Skulle så gärna vilja ta nu för att få bort ångesten och klara min vardag.

De testar regelbundet eftersom det är ett måste för att ens kunna fullfölja utredningen.

Ja, äter elvanse och har även attentin vid behov. Äter det varje dag. Upplever ingen förbättring av ork eller förmågan att ta tag i saker utöver förmågan att klara heltidsarbete och träning. Utan medicin hade jag förmodligen varit sjuskriven och fungerande på alla fronter. Medicinen spelat stor roll men gör mig ej till en person som klarar att ha ett arbetsliv på heltid samt ett rikt liv på fritiden med barn och hela den karusellen.

Ingen som testat Intuniv? Om jag förstått det rätt så är det ett nytt preparat som visat sig fungera för bokstavskombos. Jag har gått på det i en månad nu tror jag, men väldigt låg dos, så märker ingenting ännu förutom biverkningar.

Tog Ritalin en kort stund och märkte ingenting förrän jag fick sluta med det abrupt pga hjärtat. Min omgivning märkte desto mer, var munter och närvarande.

Har fler underdiagnoser men ADD som huvudsaklig bov. Vet inte hur mycket det spelar roll när det kommer till centralstimulantia.

Jag stod på Intuniv i ca 1,5 månad och var uppe i 3 mg dagligen.
Jag tycker inte den hade effekt på mina kärnsymptom (främst koncentrations och motivationsproblem) och för det mesta gjorde den mig bara trött. Trots detta hjälpte den inte mot mina sömnproblem. Upplevde nästan att jag blev ännu mer orolig på nätterna men det svårt att utvärdera då jag hade sömnproblem redan innan den sattes in.

Jag tog fortfarande Attentin men jag tycker inte att de biverkningarna jag får utav det preparatet (kroppsliga spänningar, stress, social paranoia etc) minskades överhuvudtaget när jag åt Intuniv, vilket var lite av en besvikelse. Jag märkte heller ingen som helst synergieffekt dvs att jag kunde ta mindre dos Attentin med bibehållen effekt.

Läkaren var beredd att öka till 4 mg och se om effekten blev bättre men jag valde att avbryta medicineringen efter 7 veckor då jag mådde sämre än innan jag började med den.
Sammantaget hade jag ganska hypade förväntningar på Intuniv då jag hade läst på internet att den skulle kunna hjälpa både att minska dosen centralstimulerande och samtidigt minska biverkningar kopplade till de preparaten.

Jag har dock läst i efterhand att den verkar fungera bäst och används oftast till att behandla hyperaktiva barn, medan jag är en vuxen man med svårigheter inom huvudsakligen områdena uppmärksamhet/koncentration och motivation.

Hej. Jag tänkte kolla om det finns fler som mår/känner som jag gör.
Jag var väldigt hyper när jag var mindre. Alltid fått höra att jag var så vild. Men ändå väldigt blyg mot nya människor och jag kommer ihåg varje gång mamma eller pappa skulle lämna mig och min syster som jag har en väldigt stark relation till på dagis, jag blev alltid extremt ledsen och det knöt sig i magen och jag mådde illa. Jag gömde mig alltid under bänken som fanns i hallen. Drog mig för att leka med andra människor och vågade inte äta.
Det blev bättre med tiden och när jag började skolan gick det bra ända tills tonåren. Fick problem med koncentrationen, kunde absolut inte koncentrera mig. Bara väldigt sällan om det var något som jag verkligen var intresserad av. Annars satt jag bara i min egen bubbla och dagdrömde. Kunde stirra ut i ingenstans hur länge som helst och bara tänka.

Jag var bra på att stava (bäst i klassen) och även på matematik men jag hade väldigt svårt att förstå uppgifter. Kunde läsa frågorna om och om igen och förstod absolut inte. Fick ingen hjälp med detta och det slutade med att jag skolkade hela tiden. Jag gick ut 9an med 10poäng. Gick iv i ca 2 veckor innan jag hoppade av då jag hade samma problem där och fick åter ingen hjälp.
Är nu 22år gammal och har i några år haft stora problem med ångest. Jag har även svårt att kontrollera mina känslor. Jag gör saker och tänker sen. Och det resulterar ju i att jag gör saker som jag ångrar extremt efteråt..
Mitt humör går upp och ner. Jag blir arg och kan inte kontrollera mig själv och jag mår extremt dåligt efter jag fått ett utbrott t.ex. Jag har väldigt svårt att ta tag i saker, viktiga saker t.ex.

Jag har svårt att lyssna på andra, jag blir lätt distraherad. Och jag avskyr när det är mycket ljud runtomkring mig, jag blir förvirrad, stressad, arg. Lugn omgivning trivs jag bäst i. Jag hatar också att vänta på saker. Ska jag göra något så ska det ske direkt, tar det lång tid blir jag stressad och irriterad. Och jag mår så sjukt dåligt över det. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad som är fel på mig. Det är sjukt jobbigt och det påverkar mig och hur mitt liv ser ut pågrund av det.
Finns det någon som känner igen sig i detta? Hur fick ni hjälp?
Jag vet inte var jag ska vända mig och jag skäms över mig själv och hur folk upplever mig pågrund av hur jag är..

Ber om ursäkt för min slarviga text, skriver från mobilen.

Är det någon annan som har stora problem med impulser och känsloliv?
Kan också bli överstimulerad mycket lätt och får stresspåslag av att vara på stan etc.

Min stresskänslighet och impulsivitet är nog de största problemen. Ska börja göra avslappningsövningar om jag nu någonsin kommer till skott med det och kan avsluta aktiviteten

Ni vet hur det är.

Vill börja med att säga att det inte är något fel på dig vännen. Du bär inte ansvar för att ha de här svårigheterna. Vi föds med ett fel på frontalloben. Du har däremot ansvar mot att hjälpa dig själv samt skaffa papper på din diagnos. Vet hur det känns att vara en särling, att vara totalt missförstådd av omgivningen och få dåligt självförtroende. Världen hatar en ibland. Right? Man passar inte riktigt in i sin miljö med kraven som ställs.

Du nämner att du inte kunde förstå uppgifter. Det är del av diagnosen som vissa får med sig. Det kallas för slow information processing. Du tar in information långsamt. Har ingenting med intelligens att göra. Kan tränas upp.

Känslokaos drabbar även många med ADHD/ADD. Känslor är impulser. Du har minskad impulskontroll. Försök aldrig att trycka undan. Agera ut dem, men var själv så det inte skadar någon. Jag brukar gå ut i skogen och härja när det rinner över.