Citat:
Nej det vet hon kanske inte men jag hittade hennes berättelse om vad som hände den natten. Berättelsen var på engelska så jag har översatt den biten som handlade om mordförsöket och den grova misshandeln. Berättelsen om hennes liv är mycket längre än bara den här berättelsen.Vilket jävla kräk Uffe är och han fick bara 5 år för detta
Uffe var 33 år vid det här vidriga brottet, han kan inte skylla på att det är en ungdomssynd.
Vill tillägga. En ung flicka som har blivit utsatt på det här viset kan ofta hamna väldigt helt fel vilket hon gjorde och hon hamnade i porrbranschen. Dom här kvinnorna anser sig så värdelösa så alla spärrar släpper och dom blir väldigt utåtagerande. Som tur är verkar det ha rätat upp sig numera för Anna.
Här är den översatta biten från bloggen https://annalieb.wordpress.com/my-story/
Det fanns också sexuella övergrepp och våldtäkt i mitt förflutna, som jag inte kommer att beskriva här, men en incident är avgörande eftersom det illustrerar det slags våld som var min erfarenhet som ungdom.
När jag var sjutton, blev jag slagen nästan till döds av en taxichaufför som tydligen hade för avsikt att våldta mig. Trots att det är oklart precis vad som hände började han strypa mig, och när jag svimmade slog han min skalle och näsa med en polisbatong, (de fjäderbatonger som nu är olagliga att använda på grund av dom vibrerande inre skadorna som de orsakar), och fortsatte att strypa mig med ett hundkoppel.
Jag vaknade och hade dumpats i några frusna buskar (det var november i Sverige). Jag kröp runt i ca 12-15 timmar innan en joggare hittade mig. Jag hade varit in och ut ur medvetlösheten.
Mitt huvud var så manglat att jag trodde att han hade tryckt ut mina ögon eftersom mitt ansikte var ganska jämnt och jag kunde inte känna mina ansiktsdrag där mina ögon skulle vara. Det kändes som nötkött.
Mitt huvud var bokstavligen två gånger den normala storleken i början av min sjukhusvistelse. Polisens utredare hade sett personer med hälften av mina skador som dog av dem. Jag skulle tekniskt sett inte ha överlevt detta.
Jag blev välsignad genom att jag inte fick några permanenta skador. Jag var tvungen att bära en ögonlapp i några månader på grund av dubbelsyn, och det tog ett tag att läka allt som bröts fysiskt.
Det tog mycket längre tid att läka det som hade brutits inuti mig.
Vid den här attacken var jag äntligen på en stabil plats för första gången i mitt liv. Jag hade precis fått min egen lägenhet för två månader sedan och hade min första riktiga långsiktiga pojkvän (vi hade just börjat dejta vid den tiden och han var mitt enda stöd dom närmaste två åren). Jag var på konsthögskolan - lärarnas favorit, och erkänd som ganska begåvad, med goda betyg och ljusa framtidsutsikter.
Efter attacken kraschade jag. Min ångest och PTSD var så svår att jag kunde sitta skakande hela natten i ett hörn med en kniv i min hand. Jag började självmedicinera med alkohol. Ingen visste vad dom skulle göra, så ingen erbjöd mig någon hjälp. De flesta undvek mig.
På den tiden bodde jag på en liten ö och eftersom jag kom från en storstad och hade bott på en flickhem i ett år så verkade det som att alla trodde att jag måste ha provocerat fram denna fasansfulla attack. Folk ville hellre tro att det här var mitt fel, än att tro att det skulle hända dem eller deras egna döttrar.
Faktum var att jag hade nickat av i hytten när föraren attackerade mig.
Min känslomässiga smärta och rädsla var så intensiv jag försökte avsluta mitt eget liv några gånger när jag var i tjugoårsåldern. Även om jag inte verkligen ville dö, hade jag inget sätt att klara av min ångest och rädsla. Min värld blev ett slags levande helvete.
Jag började modella i början av tjugoårsåldern, och på utsidan var jag framgångsrik och spelade rollen som en glamorös partyflicka. Jag umgicks med kända personer, gick på flashiga fester och herrgårdar.
På insidan var jag ett skräckslaget barn, jag trodde att jag inte bara var värdelös, men även ful både inuti och utåt – och snart skulle jag avslöjas som den bedragare jag kände mig.
Jag trodde att mitt enda värde låg i min förmåga att vara sexuellt attraktiv, och detta lockade människor vars karaktär och beteende förstärkte dessa övertygelser. Jag kände mig inte värd att leva.
Jag ville desperat att ha en familj och bli älskad, men jag hade ingen aning om hur man skulle uppnå detta, så jag gick från förhållande till förhållande, kände mig aldrig tillräckligt säker för att låta någon komma tillräckligt nära så att jag kunde lita på dem eller sänka min gard. Jag krossade massor av hjärtan genom att trycka folk bort i rädsla, vilket förstärkte min känsla av mina egna bidrag till den felriktning som mitt liv tycktes ha tagit.
Läs fortsättningen i bloggen.
