Relationer = problem?

har inga barn , har alltid känt att det inte är något för mej , åren rullar på och det är helt ok , känner mer och mer att valet man gjort är helt rätt , friheten i livet är det som är det viktiga för mej ...................

Lite det jag är inne på också om jag ska vara ärlig. Om inte viljan eller instinkten att skaffa barn kommit än i min ålder så tvivlar jag på att den kommer alls. Skaffa barn är en sak, det är väl mest att ta hand om en unge som inte lockar med alla förpliktelser.

Hur är det med relationer? Sambo, flickvän osv? Eller föredrar du friheten där också?

Vet inte om jag resonerar så mycket längre än att jag inte känner någon större lockelse i att förändra livet totalt och börja ta hand om småbarn nu närmsta åren. Ser hur min syster har det och en nära vän som nu är inne på sitt andra barn i ung ålder. De är så låsta. De kan inte hänga med på roliga evenemang och leva livet på det sättet som tilltalar mig nuförtiden. När jag tycker livet är som roligast, när man fått i sig några öl och det precis börjar bli som intressantast och jag vill utveckla det ännu mer och verkligen njuta av situationen - då måste de avbryta mitt i det roliga och ta sig hem och dela bördan med sina käresta där hemma som då står med ett eller ett par barn som står dem upp i halsen. Pratar jag i telefon med dem en halvtimme så går hälften av tiden åt att lyssna på när de med frustration ropar NEJ, sluta gör så där, nääää så där får du inte göra, nä men va fan XX, lugna ner dig. Men Nisseeeeeee... sluta!! Fy på dig! Sluta tjata... jaaaaaa.. jag ska, låt mig bara prata klart först. Bla bla.. osv. Och jag inser att det inte bara är så här när jag pratar med dem i telefon. Det här är deras verklighet jämt och ständigt under många år. Sen samtidigt fattar jag ju att det bara är några år nu i början när det är lite mer extrem och då man är extra låst med sin nya familjesituation. Men även med den insikten så tilltalar inte tanken att leva med den ständiga oron som följer med att ha barn och det är knappast en oro som bara hänger med de första åren. Sen kommer skolåldern, jag ska alltså låta mina barn gå i skolan i dagens råa samhälle där mobbing och andra övergrepp är vardag och ses som naturligt. När väl mobbing sker - vad händer då? Jo, mobbarna får gå kvar i skolan och den mobbade är den som tvingas byta skola. Det är så långt vi har kommit idag i Sverige 2017. Ingen människa tar sig igenom skolåldern utan att i perioder må riktigt jävla dåligt verkar det som. Jag ser oräkneliga negativa aspekter i det hela med att ha barn, samtidigt ser jag hur otroligt mycket kärlek man får som förälder.. när ungen klamrar sig fast runt en med både ben och armar omslingrade runt sin egna kropp och man smälter samman med sitt egna kött och blod och det bara finns en känsla som omsluter en - kärlek i massor. Min syster meddelar mig då och då hur otroligt mycket jobb det är att ta hand om ett barn men säger också samtidigt att det är värt varenda sekund av hårt jobb och att hon inte skulle kunna tänka sig en annan verklighet än att få ta hand om sitt älskade barn. Att inte ha barn vore helt otänkbart för henne, och samma sak säger min vän. Det är tydligen värt all oro och allt enormt jobb och det begränsade livet som följer om jag ska tro dem. De får enorma mängder kärlek i sina liv. Inser vi barnlösa den fulla innebörden av att tacka nej till det i våra liv? Förstår vi vad vi missar i så fall? Är det inte det som är meningen med livet? Hade det räckt med kärleken från en partner för att känna att vi lever livet fullt ut?
Samtidigt säger både han och en annan bekant med barn (kanske i svaga stunder?) att jag skulle göra bäst i att inte fixa barn för att man blir helt slut som människa och känner sig allmänt knäckt dagarna i ända.
Jag vill verkligen inte ha det livet nu eller de närmsta åren. Människan dras till trygghet. Frågan är om man ska låta den trygghetskänslan få ta över? Om man tillåter sig kasta sig in i det otrygga så följer ju massor med både trygghet och kärlek på nivåer som vi utan barn kanske inte kan föreställa oss ordentligt.
Jag är som sagt övertygad om att jag om 10-15 år och/eller ännu längre fram kommer känna en daglig sorg över att inte ha stödet från lite mer vuxna barn i mitt liv. Jag vet ju hur totalt mina föräldrars liv förändrades iom att de fick barn och jag är 100% övertygad om att de inte hade varit lika lyckliga idag utan oss... trots att det kostat från och till.

En tanke som lockat på senare tid är att träffa någon som redan har barn som hunnit komma upp några år i ålder. Då får jag barn i mitt liv, får leva det livet och njuta av kakan till stor del men känner ändå inte förpliktelserna lika starkt som en "riktig" förälder tvingas dras med. Självklart hade man gått in i rollen som förälder om man nu lever ihop men skulle förhållandet spricka så väntar ändå den fullständiga friheten bakom hörnet.
Jag hade just en arbetskamrat som är i 60-årsåldern som är barnlös men lever i en familj med sin sambo och hennes barn som är i 20-årsåldern. Det verkar som att det går att leva så utan något större missnöje i livet. Jag tror inte han gråter sig till sömns över att inte ha egna barn... men vad vet jag..?

Jag kan inte påstå att jag är den mest poppis killen bland damerna i det här landet, ibland dröjer det år mellan gångerna jag känner att det börjar närma sig något intressant. Men så nu plötsligt fick jag tre st som blev angelägna i livet samtidigt. Jag hamnade då i situationen att jag kunde "välja" vart jag ville lägga fokus, på den riktigt unga (säkert barntörstiga) tjejen, mitt ex som nu har två barn och är i min ålder, och en annan som är några år äldre än mig som har ett barn på några år. Det gjorde att frågan om barn blev angeläget i mitt liv igen och eftersom jag börjar närma mig en ålder då det kanske snart är "för sent" med det här med barn så blev det lite som att jag kom till slutsatsen att jag behöver sluta fundera och vrida och vända på saker för mycket. Vill jag ha barn eller inte?
Och lite chockerande även för mig själv så tror jag att jag kom till slutsatsen att jag ändå vill ha barn ändå, efter åratal av egna argument om att jag nog vill stå över den biten. Jag vill ha barn. Jag tror fan det.. Det lockar inte mycket alls nu men jag kommer inte alltid vara i den här åldern och ha de här behoven. Jag vet att mina behov kommer förändras, idag mår jag bra av en stor del av ensamhet och frihet men jag är ganska säker på att jag inte vill vara ensam på äldre dar. När andra omkring mig har barn på 10-20 år.. eller 40 år.. så skulle jag alltså sitta ensam i min lägenhet eventuellt med en lika ensam partner..? Hur lockande låter det?
Så går tankarna. Och undrar om det inte är den unga barnlösa tjejen jag ändå kommer lägga fokus på...

Intressant att ta del av dina tankar, jag känner igen delar av det i mig själv. Kul att du verkar vilja ha barn trots allt.

Det jag är rädd för med barn är att som någon sa till dig att "man blir slut som människa". Orkar man vara en bra förälder eller kommer man bli så slut att det drabbar barnet negativt trots att man försöker vara den bästa förälder man kan? Jag är själv ingen energisk människa. Kommer jag bli frånvarande som min egen far? Sannolikt inte men del av oron ändå. Det tog hårt på min egen mor att ta hand om barn som ensamstående förälder efter att förhållandet med pappa tagit slut och det gick ut över barnen, men nu är vi barn vuxna och har en bra relation med våra föräldrar. En tanke är ju att vänta med barn tills man har bra ekonomi och kan anställa en nanny vid behov/i perioder. Just småbarnsperioden känns inte lockande, hur söta och gulliga dom än är så verkar det vara väldigt mycket jobb.

Jag hade en dröm inatt om en ung tjej (från den vakna verkligheten) som jag dejtat till och från under en tid och som uttryckt önskan om att en dag ha barn. Jag drömde att hon blev oplanerat gravid med mitt barn och det kändes djupt själsligt tillfredsställande ändå, en känsla av att framtiden är oåterkalleligt förändrad och fastställd, att ha ett fokus och syfte med livet bortom sig själv, att ha uppnått en viktig del av det mänskliga varandet. Ibland framträder den där instinkten att föröka sig i ofiltrerad form.

För att inte gå OT för mycket. Att ha relationer innebär lidande (risk för att bli sviken, sårad, förlust m.m.), att inte ha relationer innebär lidande (känslor av ensamhet m.m.). Frågan är vilken smärta som gör livet mest intressant och meningsfullt. Det känns som att den klara vinnaren är relationer.

Kan bara erkänna mig labil nog att behöva meddela att behovet till största del inte finns där längre. Att ha barn att ta hand om känns lika avlägset som i många tidigare perioder i mitt liv. Det känns för tillfället inte ett dugg intressant. Kan inte utesluta att terrordådet i Sthlm fick bägaren att tippa över en aning men är då inte säker.. hursomhelst, vad vore det för en förälder? Som tvekar på sina barns vara eller icke-vara pga en yttre händelse av sånt slag?


Kan ändå inte komma ifrån att det är så här tankarna går hos de flesta föräldrar. Att de är rädda för att inte räcka till.. att bli en dålig förälder som de har erfarenhet från sin/sina egna föräldrar. Men är det tankar som vi behöver/bör utveckla så väldigt långt? Det är väl klart att vi inte tror oss räcka till för att ta hand om ett unikt litet liv, en bebis? Konstigt vore det väl annars? Vem känner spontant att det får plats en ytterligare person att ta hand om i det livet vi lever nu?
Det hela handlar kanske om att bara släppa på tyglarna och tillåta det nya livet i våra liv och låta saker utvecklas som det gör och sen hantera situationen som sig bör. Klart det blir en del förändringar i livet, vad hade vi annars förväntat oss? Men självklart är det väl värt besväret?

Annars hade vi väl inte varit inne på den "miljonte" generationen?


Kan bara hålla med. Men samtidigt blir jag förvånad hur kräsen jag tillåter mig vara. Hur kan jag anse att det har sin plats? Om nu relationer är så viktigt, varför hyllar jag en säker ensamhet så mycket före en osäker relation? Spontant låter det ju hur knäppt som helst.

jag läste det här

och det här.

Jag skrev lite för sent igår kväll, eller för tidigt i morse, märkte jag nyss så det blev tyvärr lite pladdrigt.



Och din slutsats blev vad?

va.

Ja du meddelar att du har läst två inlägg. Jag tänkte att du kanske ville utveckla hur det tillförde något till diskussionen.

Skulle verkligen inte kunna tänka mig att ensamheten är särskilt nyttig heller.. Tror lätt att allt grubblande som medföljer kan driva dom flesta till vansinne.
Precis som konflikter osv så det blir ju en väldigt flummig fråga.. Men det ger iallafall mig fan kalla kårar och tänka på ett liv utan nära och kära.
Och det kan jag tänka mig många andra säger med.. Tror även väldigt många inte är fullt ut ärliga både för sig själva och utåt hur mycket dom behöver andra. Särskilt som vi lever här i sverige iallafall. peace

Relationer överhuvudtaget utvecklar psyket - idag så är grundkravet på alla arbetsplatser att man måste vara "socialt kompetent" för att fungera.