24 887 besökare online
1 088 089 medlemmar • 56 837 922 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum Vetenskap & humaniora Filosofi
Svara på ämne
Ämnesverktyg
majdun
Medlem
majduns avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av enkoppkaffetack
Jag är i en liknande sits. Vill inte ha några barn just nu och jag vet inte när eller om jag kommer vilja ha det. Instinkten/driften finns inte där i tillräckligt styrka. Jag undrar dock hur livet kommer se ut när jag blir äldre.

Hur resonerar du, för du vill inte ha barn nu men samtidigt vill du ha det också någon gång som det verkar. Tror du att du kommer vilja ha det i framtiden? Kommer du skaffa även om du fortfarande känner att du inte vill ha om 5-10år?




För att inte gå OT. Jag har "löst" problemet med relationer genom att inte ha nära, seriösa relationer utan lösare relationer både när det gäller kvinnor och vänner. Man går miste om en viss intimitet men man slipper också ansvaret och känslan av att man kan sticka om det inte passar finns kvar. Man får mycket av det goda, inte allt, men lite av det bekymrande. Passar bra som ung vuxen men nu känns det som jag börjar växa från strategin.
har inga barn , har alltid känt att det inte är något för mej , åren rullar på och det är helt ok , känner mer och mer att valet man gjort är helt rätt , friheten i livet är det som är det viktiga för mej ...................
 
enkoppkaffetack
Medlem
enkoppkaffetacks avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av majdun
har inga barn , har alltid känt att det inte är något för mej , åren rullar på och det är helt ok , känner mer och mer att valet man gjort är helt rätt , friheten i livet är det som är det viktiga för mej ...................
Lite det jag är inne på också om jag ska vara ärlig. Om inte viljan eller instinkten att skaffa barn kommit än i min ålder så tvivlar jag på att den kommer alls. Skaffa barn är en sak, det är väl mest att ta hand om en unge som inte lockar med alla förpliktelser.

Hur är det med relationer? Sambo, flickvän osv? Eller föredrar du friheten där också?
 
PsychoticAlien
Medlem
PsychoticAliens avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av enkoppkaffetack
Jag är i en liknande sits. Vill inte ha några barn just nu och jag vet inte när eller om jag kommer vilja ha det. Instinkten/driften finns inte där i tillräckligt styrka. Jag undrar dock hur livet kommer se ut när jag blir äldre.

Hur resonerar du, för du vill inte ha barn nu men samtidigt vill du ha det också någon gång som det verkar. Tror du att du kommer vilja ha det i framtiden? Kommer du skaffa även om du fortfarande känner att du inte vill ha om 5-10år?

Vet inte om jag resonerar så mycket längre än att jag inte känner någon större lockelse i att förändra livet totalt och börja ta hand om småbarn nu närmsta åren. Ser hur min syster har det och en nära vän som nu är inne på sitt andra barn i ung ålder. De är så låsta. De kan inte hänga med på roliga evenemang och leva livet på det sättet som tilltalar mig nuförtiden. När jag tycker livet är som roligast, när man fått i sig några öl och det precis börjar bli som intressantast och jag vill utveckla det ännu mer och verkligen njuta av situationen - då måste de avbryta mitt i det roliga och ta sig hem och dela bördan med sina käresta där hemma som då står med ett eller ett par barn som står dem upp i halsen. Pratar jag i telefon med dem en halvtimme så går hälften av tiden åt att lyssna på när de med frustration ropar NEJ, sluta gör så där, nääää så där får du inte göra, nä men va fan XX, lugna ner dig. Men Nisseeeeeee... sluta!! Fy på dig! Sluta tjata... jaaaaaa.. jag ska, låt mig bara prata klart först. Bla bla.. osv. Och jag inser att det inte bara är så här när jag pratar med dem i telefon. Det här är deras verklighet jämt och ständigt under många år. Sen samtidigt fattar jag ju att det bara är några år nu i början när det är lite mer extrem och då man är extra låst med sin nya familjesituation. Men även med den insikten så tilltalar inte tanken att leva med den ständiga oron som följer med att ha barn och det är knappast en oro som bara hänger med de första åren. Sen kommer skolåldern, jag ska alltså låta mina barn gå i skolan i dagens råa samhälle där mobbing och andra övergrepp är vardag och ses som naturligt. När väl mobbing sker - vad händer då? Jo, mobbarna får gå kvar i skolan och den mobbade är den som tvingas byta skola. Det är så långt vi har kommit idag i Sverige 2017. Ingen människa tar sig igenom skolåldern utan att i perioder må riktigt jävla dåligt verkar det som. Jag ser oräkneliga negativa aspekter i det hela med att ha barn, samtidigt ser jag hur otroligt mycket kärlek man får som förälder.. när ungen klamrar sig fast runt en med både ben och armar omslingrade runt sin egna kropp och man smälter samman med sitt egna kött och blod och det bara finns en känsla som omsluter en - kärlek i massor. Min syster meddelar mig då och då hur otroligt mycket jobb det är att ta hand om ett barn men säger också samtidigt att det är värt varenda sekund av hårt jobb och att hon inte skulle kunna tänka sig en annan verklighet än att få ta hand om sitt älskade barn. Att inte ha barn vore helt otänkbart för henne, och samma sak säger min vän. Det är tydligen värt all oro och allt enormt jobb och det begränsade livet som följer om jag ska tro dem. De får enorma mängder kärlek i sina liv. Inser vi barnlösa den fulla innebörden av att tacka nej till det i våra liv? Förstår vi vad vi missar i så fall? Är det inte det som är meningen med livet? Hade det räckt med kärleken från en partner för att känna att vi lever livet fullt ut?
Samtidigt säger både han och en annan bekant med barn (kanske i svaga stunder?) att jag skulle göra bäst i att inte fixa barn för att man blir helt slut som människa och känner sig allmänt knäckt dagarna i ända.
Jag vill verkligen inte ha det livet nu eller de närmsta åren. Människan dras till trygghet. Frågan är om man ska låta den trygghetskänslan få ta över? Om man tillåter sig kasta sig in i det otrygga så följer ju massor med både trygghet och kärlek på nivåer som vi utan barn kanske inte kan föreställa oss ordentligt.
Jag är som sagt övertygad om att jag om 10-15 år och/eller ännu längre fram kommer känna en daglig sorg över att inte ha stödet från lite mer vuxna barn i mitt liv. Jag vet ju hur totalt mina föräldrars liv förändrades iom att de fick barn och jag är 100% övertygad om att de inte hade varit lika lyckliga idag utan oss... trots att det kostat från och till.

En tanke som lockat på senare tid är att träffa någon som redan har barn som hunnit komma upp några år i ålder. Då får jag barn i mitt liv, får leva det livet och njuta av kakan till stor del men känner ändå inte förpliktelserna lika starkt som en "riktig" förälder tvingas dras med. Självklart hade man gått in i rollen som förälder om man nu lever ihop men skulle förhållandet spricka så väntar ändå den fullständiga friheten bakom hörnet.
Jag hade just en arbetskamrat som är i 60-årsåldern som är barnlös men lever i en familj med sin sambo och hennes barn som är i 20-årsåldern. Det verkar som att det går att leva så utan något större missnöje i livet. Jag tror inte han gråter sig till sömns över att inte ha egna barn... men vad vet jag..?

Jag kan inte påstå att jag är den mest poppis killen bland damerna i det här landet, ibland dröjer det år mellan gångerna jag känner att det börjar närma sig något intressant. Men så nu plötsligt fick jag tre st som blev angelägna i livet samtidigt. Jag hamnade då i situationen att jag kunde "välja" vart jag ville lägga fokus, på den riktigt unga (säkert barntörstiga) tjejen, mitt ex som nu har två barn och är i min ålder, och en annan som är några år äldre än mig som har ett barn på några år. Det gjorde att frågan om barn blev angeläget i mitt liv igen och eftersom jag börjar närma mig en ålder då det kanske snart är "för sent" med det här med barn så blev det lite som att jag kom till slutsatsen att jag behöver sluta fundera och vrida och vända på saker för mycket. Vill jag ha barn eller inte?
Och lite chockerande även för mig själv så tror jag att jag kom till slutsatsen att jag ändå vill ha barn ändå, efter åratal av egna argument om att jag nog vill stå över den biten. Jag vill ha barn. Jag tror fan det.. Det lockar inte mycket alls nu men jag kommer inte alltid vara i den här åldern och ha de här behoven. Jag vet att mina behov kommer förändras, idag mår jag bra av en stor del av ensamhet och frihet men jag är ganska säker på att jag inte vill vara ensam på äldre dar. När andra omkring mig har barn på 10-20 år.. eller 40 år.. så skulle jag alltså sitta ensam i min lägenhet eventuellt med en lika ensam partner..? Hur lockande låter det?
Så går tankarna. Och undrar om det inte är den unga barnlösa tjejen jag ändå kommer lägga fokus på...
 
Svara på ämne
Svara Topp Dela