Trashtextats egna texter

Vredgade predikanter tomma hot mot meningslösheten.

Ibland visar jag dig den, nästan aldrig. Mitt vansinne. Alla de där livets bagateller. Och jag ber gud göra mitt ansikte rättvisa. Jag ber om din undergång medan jag målar mirakel i mitt inre. Som exploderar med bara mig som publik. Min egen scen. Medan jag sover på glashjärtat, om du någonsin ställer frågan. Var jag la det.

Rättssnöret.

I sömnen lossnar en slinga hår och lägger sig under natten på kudden. Ett svar i tystnaden av. Ingenting.

Fåglarna sjunger där rådjuren skäller och intill bilkyrkogården syns vilda djurs spår i snön medan de intar sitt territorium och skriker varnande åt mig från träden där de gömmer sig i mörkret för att inte komma ner först när jag släckt i huset. Röken ligger tät, liksom kylan.

Jag vill att du ska känna mig, medan cancern sprider sig i ditt hjärta och dina tårar förvrängs till hat och du felaktigt ser tecken på medgång, tröst medan du förbannar det som går dig emot. Jag vill att livet trasar dig sönder och samman. För din skuld, till livet och allt vad du aldrig gjort. Som gott är.

Att det aldrig tar slut. Och när min kropp ger upp av mina vredgade celler, slutar mig till straff för den jag själv väljer. Att vara. Ska det fortsätta. För dig. Livets inkassering.

Guds blick över dig.

Din dom.

(Gå du förbi det du och låtsas som ingenting) Din mammas fötter.

Screenshotar nyheterna. Medan du sov. Och jag har berättat om hur blixten slog ner inför mina ögon. Dessa vägar är mycket snirkliga, och liksom centrum i logiken av den högsta punkten. Kyrktornet eller brinnande predikningar. Människans högfärd och långt från dessa gravar ska dem vi fördriver steglas eller bara lämnas hängandes över backen. Allt detta sa jag inte när du senast gästade mig. Men du sa, jag sa, att jag i ett annat liv hade dömts hårt. Du hade pekat på mig eller stått där bredvid. Och det är en insikt. Inte ens jag förstår.

Jag åker ofta den vägen inuti den röda bussen som slussar mig någonstans genom ett landskap av drömmar. En påminnelse om. När jag gick sönder. Där skuggorna kröp upp mot fönstren, över landskapen och med ett barns livliga fantasi sprang jag för livet för att undkomma. Mitt vansinnes inbillade känslor av skräck. Hypnagoga tillstånd.

Jag lämnade dig där en natt, vid en åker. Ett svek som aldrig funnits. Det går inte att överge ingen.

05.40 och historien är endast intressant för vad jag sagt någon. Eller vad jag skrev innan. Klardrömmar och REM. Jag behöver återigen sova och lämna en historia som inte är, bakom mig.

Och den är lika sann som innehållslös på verkliga innebördar. Så kalla mig inte lögnare. Jag ser världen genom en livligare blick. Den kan du inte trolla. Blicken är lika drömsk som evig och det enda jag vill är att skrämma dig. Men vi vet att där kyrkorna brinner under sina predikningar så är församlingen densamma. Världen över och inom alla religioner. Omöjliga att nå.

Mänskliga.

Jag väntar på honom. Herr Ågren. Ljudet av trafiken utanför vaggar hemmet ur dess tystnad.

Det är julafton och det regnar.

I soffan väntar jag stilla på svaret. Ytterligare en attack av att vara illa till mods över min oförmåga, att sluta välja fel. Jag är ett barn som aldrig lär men dagen är ångestfri.

Jag vet att det kommer men jag vet att det är okej, jag klättrar över hinder. Tar mig över och förintar mig själv. I askan ska jag återuppstå. Jag kommer igen. Jag är på väg. Snart.

Jag väntar ihärdigt på att slås omkull. Av min litenhet. Men ändå. Det är faktiskt okej. Jag mår bra nu.

Avslutningsvis. Jag utvecklas. Det är en positiv affirmation. Och kan du lova mig att jag gör annorlunda den här gången? Att jag lärt mig. Efteråt tänkte jag skriva men

Idag vill jag bara vara

Någon
som accepterar
tillvaron

Sitt liv

1 December och jag stryker mina gardiner, tänker i skrift innan jag slås sönder av biverkningarna


Bara Knarkarsagor för barn

Tåget rör sig tillbaka. Mottagningen, kommer och försvinner. Genom bruset sjunger Håkan och uttråkat finner jag det ironiskt, tänker på något annat. Jag borde, jag borde

ha tagit med dina vykort och slängt dem där över rälsen. På perrongen. De där jag tog mig med. In i min första lägenhet. (16-12-25 Där Jag, jag bad, jag bad, jag bad. Till gud om nätterna. Om någonting) När tavlan föll luktade det sorg.

När han sitter på bussen, ser jag mina drag kastas emot mig. (16-12-25 det är jag som bestämmer mina tankars pussel, jag som ser bilderna. Min helhet och du är enbart. Min publik) Iakttar tyst medan någon Iakttar mig på samma vis. Jag är bakom honom. Och det är något över honom. Min bror, av mig själv. (16-12-25 Några fnittrar och ler som om de missat texten. Samhall längs hans ben. Den högljudda. Synliga, idag inte jag) Där han sitter på bussen och låter som mig Någon idiot hostar i en skräll. Lever min uppmärksamhet med roade, liksom någon annan, anklagande ögon. (16-12-25)Det är lugnt, jag återvänder som poet på Flashback ikväll. Jag lovar. Men håll käften stängd och slut dina ögon. Se som omväxling. Försök.)

En smäll. En dörr som går igen. Någon går ut, någon lämnas kvar. Ett barn är kvar. Ett annat kommer någon gång att vakna. I ett blodhav. Det var vad någon sa.

Det är nog vad som gör skillnad. För det jag inte tänker alls. Utan är långt ifrån min plats. Där han sjunger till Göteborg om att inte känna någon sorg. (16-12-25 ...är det här allting så dör jag...) Med trasig mottagning och jag ger upp. Lägger ifrån mig lika många gånger som jag söker kanaler.

Och jag tror. Att hela världen är full av dem. Trasiga människor. Med trasiga familjer. Jag tror att vissa går därifrån främlingar går in. Jag vet jag har hört orden och sett resten i fantasin.

Barn som människor går ifrån.

Och jag tänker inte alls på saken men

Jag undrar om tiden kan blicka ner över oss. De sade att du siktade högt. Studerade dig bort . Någon annan att du hamnade på Hall. Jag vet inte vem du var men jag har dem kvar. Breven till din mamma. Och jag tror att världen är full av dem

mammor och pappor och systrar och bröder

som om livet skulle blicka ner
på dem, fälla en tår

skulle slå
och slå
mot

ekot av tiden

De skiljer sig åt. De som kommer. Mot dem som går. De som går in och lyfter barnet. Resten är bara. Livlig fantasi. Några rader med utrymme för imignation. Dom om det ens vore ett ord. Men jag skulle ha tagit med dem. Rivit dem i smulor. Små bitar. Av det förflutna längs platser människor färdats upptagna med allt det där. De värdesatt mest som i olika bagage. Som jag själv burit med mig och som jag skulle ha rivit någon annanstans. Rivit drömmar. Från det förflutna. Släckt dess röst. Tankar om tröstlösa barn.

Pojkar som går över gatorna. Medan något försöker slå ut genom tiden. Fånget och ohörbart medan det slår för att. Ingen berörs. Och. Det kommer aldrig höras. Ekot, eller ljudet av människor. Gör när man fyller lungorna. Av luft och låter blicken svepa över omvärlden i närvarandet, så finns det inte. Det går inte att beskriva bra, för att det inte är där. Känslan. Den är en inbillning om man anstränger sig för att känna den.

Det som slår och slår.

https://m.youtube.com/watch?v=papuvlVeZg8

Eller kanske bara:

https://m.youtube.com/watch?v=ML8YvA5FRKY

Nattsvart panikattack

Jag har startat
en lavin

inombords

och skiftar i fallet
medan jag

vaggas till sömns

Jag gör ont i mig själv, där jag skriker mig genom ekon och skuggorna dansar sammetslent över väggarna, medan de niger kokett åt hur de lämnar avtryck i själen.

Nästintill utplånad av tryckvågen på insidan lyfts jag ut ur alltet om och om igen och något välbekant infinner sig istället.

En stillsam känsla

av att kunna älska, känna ro

Gå vidare

Förändringar kommer långsamt
Och känslan behöver slås omkull för att låsas inför kapitulationen. För att bli verklig.

Bli fri

Hedern (du är inte man att släppas igenom någonstans och jag ber gud straffa dig hårt utan försoning)

Du saknar
ärbarhet och är inte
något mer än en insekt,
djävulens hora och aldrig någonsin
en man

Du är
för alltid förlorad och dina synder
kan ingen gud



förlåta

Du är den lägsta av all smuts under
Mina skor

och längre, släpper jag
Dig Aldrig

Inte heller någon annan
Kvinna, under
Guds blick

https://m.youtube.com/watch?v=NRtvqT_wMeY