27 393 besökare online
1 081 858 medlemmar • 56 561 975 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum Kultur & Media Film och filmproduktion Film: listor och rekommendationer
Svara på ämne
Ämnesverktyg
chessjamt
Medlem
chessjamts avatar


Omgång A
#5 Vengeance is Mine (1979), JAPAN


Iwao Enokizu (Ken Ogata) är en kriminell som försörjt sig på att rånmörda och svindla oskyldiga människor. Samtidigt som han är på flykt undan lagen träffar han på en föreståndarinna för ett litet värdshus och får varma känslor för henne. Samtidigt är hans familj och förre detta fru kvar hemma och kämpar på i skammen av Iwaos kriminella gärningar.

Först ut måste jag säga att titeln på filmen är väldigt missvisande då det inte finns en tillstymmelse till hämdmotiv i filmen. Vi får tidigt se huvudkaraktären begå två brutala mord som lämnar en bitter eftersmak i munnen. Jag sitter och väntar på att vi ska få någon slags bekräftelse på att detta var hämndrelaterat, antingen att Iwao hade ett personligt groll till typerna eller att han gjorde det på beställning av någon som hade anledning att få dem dödade. Men när över halva filmen har gått verkar det faktiskt som att vår ”anti-hjälte” till huvudkaraktär helt enkelt rånmördade dessa två oskyldiga främmande människor i kallt blod, bara i syfte att ta deras pengar. Detta besvärade mig under större delen av filmen då jag liksom väntade på en plot-twist eller åtminstone en förklaring till den kriminella gärningen. Men icke!

Nåja, det positiva i filmen är utan tvekan Ken Ogata som är som klippt och skuren i huvudrollen. Han har ett självförtroende högre än Mt. Fuji och likt en farlig projektil dominerar han varje scen han är med i. Handlingskraftig som få levererar han en oerhört fysisk prestation där han tar tag i nästan alla sina motskådespelare och välter över bord och stolar. Karismatisk så det förslår, skrattar närhelst han känner för det. Tänk er en Toshiro Mifune fast 20 år yngre och med ett fyrkantigare ansikte så har ni honom.

Filmen är överlag välgjord med bra foto, klippning och musik, även om jag inte kan dra mig till minnes det sistnämna så måste den ha gjort så pass bra intryck att jag inte stördes av det iaf. Det klipps inte alltför ofta under filmens gång utan varje scen får den tid den behöver för att vi ska uppskatta den innan det klipps över till nästa. Sånt gillar jag. Däremot är det är ingen fullt ut kronologisk berättelse utan via tillbakablickar får vi se hur Iwaos kriminella bana utvecklas från de första morden till de sista.

Mitt problem är det jag tog upp inledningsvis med det missvisande ordet hämnd i titeln. Jag gillar Ken Ogatas prestation, det är en charmig jävel som försöker leva ett så fritt liv som möjligt, iaf så gott det går när man är en efterlyst kriminell. Problemet är att jag inte kan sympatisera med någon som mördar oskyldiga människor. Jag kanske låter hycklande då några av mina favoritfilmer har psykopater i huvudrollerna, men oftast agerar just de av personliga motiv när de mördar sina offer. Här dödar huvudkaraktären vilt främmande människor av ingen annan anledning än att han vill ta deras pengar. Det är säkert medvetet av Shôhei Imamura att vi ska ha konflikterande känslor gentemot anti-hjälten. Han är karismatisk och fängslande att titta på, men det är ingen person vi i slutändan kan sympatisera med. Betyget har svajat fram tillbaka efter jag såg klart den igår men det landar till slut på en godkänd trea. Vengeance is Mine är sevärd om man helt bortser från ordet hämnd som inte har något med filmen att göra.


Betyg: 3/5
 
chessjamt
Medlem
chessjamts avatar
STORA ASIENPROJEKTET


Omgång A
#6 Secret Sunshine (2007), SYDKOREA


En pianolärarinna (Do-yeon Jeon) flyttar till sin bortgångne makes hemstad med deras son för att skapa sig ett nytt liv där. Hon försöker hålla uppe en fin fasad och försörja både sig själv och sitt barn i den främmande staden ute på landsbygden, men ganska snart inträffar en tragedi som påverkar henne djupt.

Vi får följa vår huvudkaraktär Shin-ae Lee genom hennes resa i filmen. Det är svårt att recensera filmen utan att gå in på handlingen och avslöja händelser så ber om ursäkt i förväg för eventuella spoilers. Secret Sunshine tar olika vändningar där jag ibland inte riktigt blir klok på vad filmskaparen vill förmedla. Först och främst vill jag dock lovorda Do-yeon Jeon som gör en magnifik prestation som den tragiskt drabbade pianolärarinnan som går igenom olika karaktärsutvecklingar. Hon har ett sorgearbete att gå igenom redan innan filmen startar och senare när tragedi nummer två inträffar vet hon inte riktigt vet hur hon ska hantera allt detta. Passande nog kommer hon då i kontakt med en väckelsekyrka som mer än gärna leder henne rätt. Vad som följer sen är en karaktärsstudie över hur allting fallerar när man förlorar allt man har, t.o.m tron på Gud som man så nyligen blev frälst i.

Jag tycker inte att andra halvan av filmen lyckas bära upp premisserna (om man nu får kalla det) som första halvan/tredjedelen av filmen hade. Dels tycker jag att Shin-ae Lees handlingar mest bara förbryllar mig, men antagligen gör folk ologiska saker när de lider av sorg och depression. För att handla om en pianolärarinna så spelas det dessutom väldigt lite piano i filmen. Här har vi outnyttjad potential som hade kunnat ge lite mer filmgodis än att se hysterianfall och smaklösa kristna och sexuella utsvävningar. Istället för att söka tröst hos Gud hade hon kanske kunnat söka den hos musiken, eller åtminstone gett pianot en chans. Nu blev ju allting bara värre när hon dessutom tappade tron på Gud. För musiken i filmen blir jag faktiskt inte klok på. När det är tragiska sorgliga scener så spelas det lite jazz-inspirerad musik med lågmäld sväng i sig. Väldigt opassande!

Secret Sunshine är ett välspelat drama med fokus på huvudkaraktärens resa under sorg och bedrövelse. Att filmen saknar en drivande handling säger sig självt, men när jag inte finner Shin-ae Lee sådär jättefängslande att följa så börjar filmens spellängd att kännas av. Filmen är egentligen okej, men jag vet inte riktigt vad regissören och manusförfattaren Chang-dong Lee vill säga med det kristna temat. Att sann förlåtelse är för svårt för nyfrälsta? Att man inte ska köpa den sektliknande väckelserörelsens löften om ett bättre lyckligare liv? Tyvärr blir det ett knappt godkänt betyg där jag är snäll med omdömet då filmen i övrigt var varken bu eller bä ur en teknisk synpunkt. Men det är ingen film jag kommer att se om de närmaste åren.


Betyg: 2.5/5
 
chessjamt
Medlem
chessjamts avatar
STORA ASIENPROJEKTET


Omgång A
#7 A Dirty Carnival (2006), SYDKOREA


Kim Byun-doo ( In-seong Jo) är en hårt arbetande gangster som kämpar med att få ihop livspusslet. Det är dels alla indrivningar och ärenden han sköter åt sin boss, samt det dagliga bestyret att hålla sina egna underhuggare och gängmedlemmar i ledet och dessutom få pli på sina yngre syskon och ta hand om sin sjuka mor. Mitt i allt detta dyker en gammal kompis upp på jakt efter research inför sin nya gangsterfilm. Vem bättre att vända sig till då än just Byun-doo?

A Dirty Carnival känns lite som en spinn på hela gangstergenren. Framförallt metaperspektivet med filmskaparkompisen som just gör en gangsterfilm och använder sig av Byun-doos erfarenheter som råmaterial till sin egen rulle. Detta kommer att medföra konsekvenser senare i filmen…

Vår huvudkaraktär har en knivig väg framför sig. Han predikar ordning och reda och respekt för sina syskon och sina gängmedlemmar, men själv går han en moralisk tvivelaktig väg för att klättra i gangsterhierarkin. In-seong Jo gör ett bra, okej jobb, men jag blir inte blown-away av skådespelet. Det verkar vara ett krav att man som ung manlig skådis i Hong Kong och Sydkorea måste kunna leverera ett par rejäla karatekickar för att få landa en huvudroll. Å andra sidan kanske det är en fördom att alla vältränade män där kan någon form av grundläggande kampsport. Jag vet inte, men det är hittills mitt intryck än så länge av de filmer jag sett från respektive land.

Överlag är det tyvärr så att filmen inte riktigt klickar med mig. Det är ingen brist på händelserika scener då det frossas i våld och slagsmål. Många slagträn, knivar och karatekickar flyger fram på rutan. Detta varvas också med mer stillsamma scener där dialogen är i främsta fokus. Byun-doo träffar t.ex. på en kvinnlig bekant och börjar utveckla en närapå intim relation med henne, men hans gangsterliv sätter käppar i hjulet för att de ska ha någon framtid tillsammans. Jag vet inte riktigt vad men jag blir aldrig riktigt engagerad i filmen. Den hade gärna fått kortats ner ca 30-40 minuter. Till exempel alla karaokescener hade man kunnat skipa, fast det kanske har utvecklats till en sådan stor kultur i Korea att det hade varit onaturligt att inte ha med det?

A Dirty Carnival är på det stora hela en okej film men lite för lång sitt eget bästa. Den faller inte helt rätt hos mig. Även om det är ett habilt hantverk med stabila skådespelarinsatser så känns filmen stundtals utdragen. Det får bli ytterligare ett knappt godkänt betyg, en stark tvåa.


Betyg: 2.5/5
 
Hwal
Medlem
Hwals avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av chessjamt
STORA ASIENPROJEKTET


Omgång A
#7 A Dirty Carnival (2006), SYDKOREA


Kim Byun-doo ( In-seong Jo) är en hårt arbetande gangster som kämpar med att få ihop livspusslet. Det är dels alla indrivningar och ärenden han sköter åt sin boss, samt det dagliga bestyret att hålla sina egna underhuggare och gängmedlemmar i ledet och dessutom få pli på sina yngre syskon och ta hand om sin sjuka mor. Mitt i allt detta dyker en gammal kompis upp på jakt efter research inför sin nya gangsterfilm. Vem bättre att vända sig till då än just Byun-doo?

A Dirty Carnival känns lite som en spinn på hela gangstergenren. Framförallt metaperspektivet med filmskaparkompisen som just gör en gangsterfilm och använder sig av Byun-doos erfarenheter som råmaterial till sin egen rulle. Detta kommer att medföra konsekvenser senare i filmen…

Vår huvudkaraktär har en knivig väg framför sig. Han predikar ordning och reda och respekt för sina syskon och sina gängmedlemmar, men själv går han en moralisk tvivelaktig väg för att klättra i gangsterhierarkin. In-seong Jo gör ett bra, okej jobb, men jag blir inte blown-away av skådespelet. Det verkar vara ett krav att man som ung manlig skådis i Hong Kong och Sydkorea måste kunna leverera ett par rejäla karatekickar för att få landa en huvudroll. Å andra sidan kanske det är en fördom att alla vältränade män där kan någon form av grundläggande kampsport. Jag vet inte, men det är hittills mitt intryck än så länge av de filmer jag sett från respektive land.

Överlag är det tyvärr så att filmen inte riktigt klickar med mig. Det är ingen brist på händelserika scener då det frossas i våld och slagsmål. Många slagträn, knivar och karatekickar flyger fram på rutan. Detta varvas också med mer stillsamma scener där dialogen är i främsta fokus. Byun-doo träffar t.ex. på en kvinnlig bekant och börjar utveckla en närapå intim relation med henne, men hans gangsterliv sätter käppar i hjulet för att de ska ha någon framtid tillsammans. Jag vet inte riktigt vad men jag blir aldrig riktigt engagerad i filmen. Den hade gärna fått kortats ner ca 30-40 minuter. Till exempel alla karaokescener hade man kunnat skipa, fast det kanske har utvecklats till en sådan stor kultur i Korea att det hade varit onaturligt att inte ha med det?

A Dirty Carnival är på det stora hela en okej film men lite för lång sitt eget bästa. Den faller inte helt rätt hos mig. Även om det är ett habilt hantverk med stabila skådespelarinsatser så känns filmen stundtals utdragen. Det får bli ytterligare ett knappt godkänt betyg, en stark tvåa.


Betyg: 2.5/5

Tråkigt att du inte gillade den så mycket, själv älskar jag den.

Angående din tanke angående att du måste kunna lite karatesparkar för att landa en huvudroll har nog lite mer för vad slags filmer du ser. Choi Min-sik och Song Kang-ho som måste anses som två av de största är inte kända för sina atletiska förmågor för att säga det som så.
 
chessjamt
Medlem
chessjamts avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av Hwal
Tråkigt att du inte gillade den så mycket, själv älskar jag den.

Angående din tanke angående att du måste kunna lite karatesparkar för att landa en huvudroll har nog lite mer för vad slags filmer du ser. Choi Min-sik och Song Kang-ho som måste anses som två av de största är inte kända för sina atletiska förmågor för att säga det som så.

Den var inte dålig men tyckte kanske att den var lite för (ber om ursäkt för ordvalet) medioker för att hålla uppe två timmar och 20 minuter i min smak.

Jo det kan jag hålla med om. Det där med karatekickar var lite glimten i ögat när jag skrev det fast det kanske inte gick fram. Men i alla de få HK och sydkorea-filmer jag sett så har det faktiskt alltid varit slagsmål i dem, även i förra Secret Sunshine. Ser dock fram emot då jag blir bevisad motsatsen.
__________________
Senast redigerad av chessjamt 2017-02-18 kl. 22:09.
 
Hwal
Medlem
Hwals avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av chessjamt
Den var inte dålig men tyckte kanske att den var lite för (ber om ursäkt för ordvalet) medioker för att hålla uppe två timmar och 20 minuter i min smak.

Jo det kan jag hålla med om. Det där med karatekickar var lite glimten i ögat när jag skrev det fast det kanske inte gick fram. Men i alla de få HK och sydkorea-filmer jag sett så har det faktiskt alltid varit slagsmål i dem, även i förra Secret Sunshine. Ser dock fram emot då jag blir bevisad motsatsen.

Förstår

Ja, det är väl ganska vanligt i framförallt actionfilmer att de använder mer kroppskontakt och knivar. Men då måste man också ta i betraktning att det är väldigt hårda vapenlagar i Korea och gangsters förväntas att kunna försvara sig i hand mot hand. (Så som jag förstått det)

Finns massvis Kim Ki-duk som du redan sett en film av har ganska lite av den varan till exempel.
 
chessjamt
Medlem
chessjamts avatar
STORA ASIENPROJEKTET


Omgång A
#8 The Love Eterne (1963), HONG KONG


Zhu Yingtai (Betty Loh Ti) är en ung överklassflicka som vill gå i skola och utbilda sig. Först säger hennes föräldrar nej, men när hon grundligt lurar dem med en manlig förklädnad går de med på att låta henne gå i skola. Under en annan manlig identitet börjar hon studera och träffar samtidigt på Liang Shanbo (Ivy Ling Po) varpå de både börjar utveckla en nära vänskap.

Nah, den här filmen var mest bara en lång gäspning. Berättelsen har vi sett tidigare med en kvinnlig karaktär som måste klä ut sig som en man för att nå sitt mål. Iklädd den manliga identiteten börjar hon sen utveckla en relation med en annan person varpå komplikationer uppstår. Shakespeare gjorde detta redan på 1600-talet med Trettondagsafton och flertalet andra liknande berättelser inom film och litteratur har använt sig av den här ”tropen” om man får säga det så. Ur det avseendet så imponerar The Love Eterne inget vidare med deras tagning på berättelsen. Visst hettas till ett par gånger där identiteten riskeras att avslöjas, men det är aldrig någon riktig fara. Snarare är man förbryllad att ingen direkt ser att det är en kvinna, samt att den manliga motspelaren som blir kär i Zhy också spelas av en kvinna får mig bara att klia på huvudet. Ska det avslöjas längre fram att denna person gjort likadan resa som Zhy och kör med en manlig förklädnad också eller vad?

Som musikal betraktad är den alltför ofta melodramatiskt och sångerna som sjungs är närapå banala i sin text. ”Nu har vi kommit fram till dammen/vi ser vår spegelbild i vattnet/där simmar den gyllene karpen”. Alltså man baxnar nästan. Jag tröttnar redan efter halva filmen och önskar att den vore slut redan då. Inte bra!

Det som är filmens absolut stora behållning är dock alla de vackra miljöerna och färgerna. Dels kläderna som alla skådespelarna har lyser upp skärmen tillsammans med de bedårande vackra inom- och utomhusmiljöerna. Riktigt snyggt och vackert måste jag säga, ögongodis i varje scen. Pluspoäng delas ut här! Tyvärr räcker dock inte den vackra prakten för att motivera en två timmar lång musikal där handlingen, karaktärerna och sångerna är som bäst bara ”meh”. Det får bli en enkel tvåa till The Love Eterne.


Betyg: 2/5
 
Svara på ämne
Svara Topp Dela