Fördomar om jakt och jägare

När det gäller vapenlicens, så kan psykiskt sjuka utan problem få licens. Hur en psykisk sjukdom kan missas av Polisen vet jag ej men ser det som närmast offatbart och direkt olyckligt. Vet en person som har vårdats inom psykiatrin ett flertal gånger på grund av upprepade självmordsförsök men som trots detta har vapenlicens och jagar.

Förr i tiden dracks det tydligen en hel del i skogen -precis som på de flesta andra platser. Men tiderna förändras. Idag är sprit i praktiken borta från jaktskogen. Kanske några isolerade jaktlag av gammgubbar "håller på traditioner", men de är i så fall försvinnande få, och ett utrotningshotat släkte. Det finns naturligtvis jägare som har problem med spriten -det finns det över allt i samhället. Men dom gömmer det på samma sätt som dom i vardagen gömmer det för chefer och medarbetare i yrkeslivet.

Trotts envisa och ilvilliga rykten från oinsatta finns det ingen sprit i jaktlagen idag. Inga fickpluntor eller jaktsupar i skogen. Om någon avslöjas med att inte vara nykter har han omedelbart jagat färdigt - förmodligen permanent.

I år gjordes en stor polisinsatts för kontroll av jägare i västerbotten.
Antal fall av förtärd alkohol. 0.
Antal fall av brister i vapenhantering etc. 0.
De enda anmärkningarna var en handfull jägare som lämnat delar av sina pappersdokumentation hemma och fick åka tillbaka och hämta dessa för uppvisning Vilket alla enkelt kunde göra.

Svensk jakt idag har inga likheter med gamla åsa-nisse filmer.

Utan problem tror jag inte en sekund på. Men visst kan det slinka igenom fall.
Som jag förstår det är problemet att polisen inte har tillgång till patientjournaler, som är konfidentiella. Läkare måste anmäla en patients olämplighet att ha vapen till polisen, och det görs inte. Det finns inget fungerande system eller rutiner för automatisering av processen. Det är, som du säger, olyckligt.

Därremot åker licensen fort om du tex kör berusad (eller slår ner någon). Det har polisen bättre koll på.

Haha.. att ämnet jakt ska skapa så mycket åsikter.. detta är ju naturligt i oss precis som hos djuren.. dessutom njuter jag och vänner/familj av att tillsammans jaga.. allt från lång väntan med termos till att skjuta en fet älg som vi sedan äter.. det är ju fantastiskt härligt en fråga, tycker ni djuren är hemska också som jagar oss?

Nu så återvänder jag till trådens ursprung om nu någon kommer ihåg det... Här har ni en kille som är uppvuxen i en halvrpoggig soosefamilj unde 80-talet som samtidigt haft allt från svampplockning och jakt som stora intressen under uppväxten, skogsmulle och en far å mor som jagade. Så långt ifrån överklass man kan komma. Jakt är som vilken sport som helst menar min pappa, att vara ute i naturen och uppleva magin spänningen och kicken vid jakt - det är fan ta mig svårslaget. Jag har vuxit upp med jakt, scouter, fjäll vandringar etc. Vill bara säga att de inte är bara adelsmän med stora ägor och verklighetsfrånvänd livssyn som sysslar med detta utan även vanligt folk. Som grädde på moset kan ja tillägga att även min mamma är en hängiven jägare. Dock så har vi alldrig typiska jakthundar , vi är en riktig hundfamilj utan bara schäfrar. Vi har alldrig haft "hela jägar kittet" utan hund som följde/följer med på jakten aär t ex min morbrors jakt-labbe.
Min pappa sysslar även mycket med skeet. Jag gillar att slå hål på fördomar så därför nämnder jag detta!
Dte finns inge mer spännande och ursprungligt än jakt, i goda vänne lag, vilken sammanhållning det är.

Som boende och jagande ni norrland, så är bara tanken på att jakt skulle vara bara för "adeln" (vilket idag även inräknar direktörer osv.) helt främmande. Jakt i min värd utövas av hantverkare, industiarbetare, chafförer, kontorister, arbetslösa -vanligt folk i "arbetarklasses. " adeln" jagar naturligtvis också, men det är inte dom som utgör basen av jägare.

Det är väl just det som är en av tjusningarna med jakt. Där jag jagar är vi väldigt olika allt från kända näringslivstoppar till arbetslösa (bl a. jaktledaren). Från 19-åriga tjejer till 80-åriga gubbar. Alla jagar vi tillsammans, trivs och har kul ihop.

Jag har en fördom om att kvinnliga jägare är semilesbiska pojkflickor, inte den typen av flator som hatar män, utan den typen som älskar män och manlighet och gärna vill vara en del av en manlig gemenskap och gör väldigt mycket för att passa in. Stämmer den?

JA.

Vad jag vet så är inte min mamma lebba
Kanske att sporten attraherar en del pojkflickor eller rentav man haftiga kvinnor.
Eller så tänker ni kanske mest på kläderna? Kvinnor tar väl inte på sig odd molly koftan och den pennformade kjolen när det bär av på jakt... mamma brukar ha typiska jaktkläder ... blir väll mest praktiskt så

Jag känner många kvinnor som jagar. Många är nog lite av vad man skulle kunna kalla "Pappas flicka" om du förstår vad jag menar.

Andra är mer som Tjuvenferdinands mamma.

En relativt ny sorts jägare jag alltmer stött på sista tiden är 18-25-åriga tjejer, där en icke oväsentlig del av jaktnöjet ligger i att visa upp sig i sina fina moderiktiga jaktoutfits.

Jagar mört kött.