Citat:
Frihet - Den blå filmen
10 / 10
Denna film, som de flesta på forumet förmodligen är bekant med, handlar om en kvinna som förlorar sin familj i en bilolycka och om hur hon hanterar sin sorg.
Jag älskar som bekant denna filmen och det som gör att den står ut är hur den är berättad och hur den är filmad. Kieslowskis stil är att berätta med hjälp av symboler och allegorier vilket gör att tittaren ständigt tvinga reflektera över det som utspelar sig samtidigt som filmen pågår. Denna stil öppnar för en förståelse för karaktärerna på många olika plan och ger filmen ett sällan skådat djup.
Det andra som gör filmen fantastisk är fotot, framförallt användningen av ljus och färger. Trots att jag såg denna filmen för tredje gången känner jag att jag riskerar att missa något varje gång jag blinkar. Varje scen känns fulländad och utformad med sådan precission att varje bildruta känns oerhört angelägen. Jag hade förväntat mig att filmens visuella dragningskraft skulle avta ju mer jag tittar på den men så verkar inte vara fallet.
På grund av filmens mångbottnade natur upptäcker jag ständigt nya saker om karaktärerna och deras relevans för filmens tema. Detta gör att jag känner mig rätt säker på att jag kommer fortsätta återbesöka denna filmen även i framtiden.
Ett av filmens viktigaste teman är hur ofattbar sorg ska kunna hanteras och därför uppfattar vissa den som en mycket mörk film. För mig är den dock en av de mest livsbejakande och positiva filmer som existerar därför att den erbjuder hopp om en väg ut ur mörkret som huvudpersonen befinner sig i. I en av filmens senare scener ser vi protagonisten vända i dörren istället för att besöka sin mor som på grund av mental sjukdom lever ett passivt liv, ständigt tittande på extremsport på TV. Extremsporten symboliserar risktagandet som krävs för att skapa relationer till andra människor och moderns tillvaro speglar bubblan som protagonisten håller på att bygga runt sig själv för att skydda sig själv från sin sorg.
När protagonisten vänder sin mor ryggen vänder hon också ryggen till sin isolerade tillvaro.
Filmen avslutas sedan med bilder av en gråtande protagonist, detta är första gången hon visat verkliga känslor. Såldes accepterar hon slutligen att sorg är en del av livet och kan slutligen gå vidare.
Ett mycket kraftfullt budskap som hjälpt mig igenom mången svåra tider, vilket naturligtvis bidrar till hur mycket jag uppskattar filmen.
Jag älskar som bekant denna filmen och det som gör att den står ut är hur den är berättad och hur den är filmad. Kieslowskis stil är att berätta med hjälp av symboler och allegorier vilket gör att tittaren ständigt tvinga reflektera över det som utspelar sig samtidigt som filmen pågår. Denna stil öppnar för en förståelse för karaktärerna på många olika plan och ger filmen ett sällan skådat djup.
Det andra som gör filmen fantastisk är fotot, framförallt användningen av ljus och färger. Trots att jag såg denna filmen för tredje gången känner jag att jag riskerar att missa något varje gång jag blinkar. Varje scen känns fulländad och utformad med sådan precission att varje bildruta känns oerhört angelägen. Jag hade förväntat mig att filmens visuella dragningskraft skulle avta ju mer jag tittar på den men så verkar inte vara fallet.
På grund av filmens mångbottnade natur upptäcker jag ständigt nya saker om karaktärerna och deras relevans för filmens tema. Detta gör att jag känner mig rätt säker på att jag kommer fortsätta återbesöka denna filmen även i framtiden.
Ett av filmens viktigaste teman är hur ofattbar sorg ska kunna hanteras och därför uppfattar vissa den som en mycket mörk film. För mig är den dock en av de mest livsbejakande och positiva filmer som existerar därför att den erbjuder hopp om en väg ut ur mörkret som huvudpersonen befinner sig i. I en av filmens senare scener ser vi protagonisten vända i dörren istället för att besöka sin mor som på grund av mental sjukdom lever ett passivt liv, ständigt tittande på extremsport på TV. Extremsporten symboliserar risktagandet som krävs för att skapa relationer till andra människor och moderns tillvaro speglar bubblan som protagonisten håller på att bygga runt sig själv för att skydda sig själv från sin sorg.
När protagonisten vänder sin mor ryggen vänder hon också ryggen till sin isolerade tillvaro.
Filmen avslutas sedan med bilder av en gråtande protagonist, detta är första gången hon visat verkliga känslor. Såldes accepterar hon slutligen att sorg är en del av livet och kan slutligen gå vidare.
Ett mycket kraftfullt budskap som hjälpt mig igenom mången svåra tider, vilket naturligtvis bidrar till hur mycket jag uppskattar filmen.
10 / 10
Suverän film. Juliette Binoche är fängslande.
