Har märkt i många år nu att huvudargumentet de flesta använder för att beskriva varför en serietidning, serie, film (eller vad som helst) är bra, är för att verket är realistiskt... Fast jag har länge funderat, varför är detta en fördel? Jag skulle anse att det är snarare en nackdel.
Nu fungerar vi såklart olika allihopa, fast de flesta går väl till underhållning för att fly verkligheten, för att göra något som inte går att göra i verkligheten eller för att göra något nytt. De flesta är väl rätt överens om att IRL är ganska tråkigt och enformigt. Har man haft en jobbig arbetsvecka, haft jobbiga individer som försökt förstöra för en och tvingats göra sysslor som inte direkt får en att hurra, då vill man ju få distans från det. Man vill inte sätta sig och spela ett spel eller läsa en serietidning där man har med jobbiga individer att göra eller sitter på ett kontor och jobbar. Ni förstår vad jag menar.
Så varför används realism som ett argument i favör för underhållningsverk? Det är ju fantasin och faktum att saker som inte är möjligt i "realiteten"/verkligheten som gör underhållningsverk så unika och underhållande.
* Hur roligt skulle det vara att läsa superhjälteserier om hjältarna var vanliga människor som inte kan påverka alls?
* Hur roligt skulle det vara att spela ett RPG om man var tvungen att kämpa i 3 år med rätt kost, sömn och gymmande för att bygga några kilo muskler och antagligen inte blir mer än 2-3x starkare än vad man var i början av spelet efter flera år?
* Hur roliga skulle överlevnadsfilmer vara, om saker som zombies inte fanns med?
* Varför är det ett problem med mysiga karaktärer som har en skön gemenskap osv. Det är ju trevligare att läsa om sånt än att läsa om mer realistiska förhållanden där karaktären ska struggla varenda sekund och bara stöta på negativa individer, ha svårt att hitta vettiga människor och dylikt. Sånt man har nog av i verkligheten av.
* Vem skulle vilja spela/läsa/se en romantikbaserad historia, där man går ut på krogen och blir dissad av tjejer på de mest dräpande sätten? Istället för att sätta sig in i en romantikbaserad historia där det är sköna fina karaktärer i sköna miljöer och sköna personligheter
Ni förstår nog vart jag vill komma. Realism är tråkigt, sånt har man tillräckligt av från verkligheten redan. Vill man däremot ha absolut realism, varför är gå ut i verkligheten inte ett alternativ (som är 100% realism)?
Då menar inte jag att det inte finns roliga verk som är realistiska. Utan jag förstår bara inte varför realism används som ett argument jämt för hur bra saker är.
Nu fungerar vi såklart olika allihopa, fast de flesta går väl till underhållning för att fly verkligheten, för att göra något som inte går att göra i verkligheten eller för att göra något nytt. De flesta är väl rätt överens om att IRL är ganska tråkigt och enformigt. Har man haft en jobbig arbetsvecka, haft jobbiga individer som försökt förstöra för en och tvingats göra sysslor som inte direkt får en att hurra, då vill man ju få distans från det. Man vill inte sätta sig och spela ett spel eller läsa en serietidning där man har med jobbiga individer att göra eller sitter på ett kontor och jobbar. Ni förstår vad jag menar.
Så varför används realism som ett argument i favör för underhållningsverk? Det är ju fantasin och faktum att saker som inte är möjligt i "realiteten"/verkligheten som gör underhållningsverk så unika och underhållande.
* Hur roligt skulle det vara att läsa superhjälteserier om hjältarna var vanliga människor som inte kan påverka alls?
* Hur roligt skulle det vara att spela ett RPG om man var tvungen att kämpa i 3 år med rätt kost, sömn och gymmande för att bygga några kilo muskler och antagligen inte blir mer än 2-3x starkare än vad man var i början av spelet efter flera år?
* Hur roliga skulle överlevnadsfilmer vara, om saker som zombies inte fanns med?
* Varför är det ett problem med mysiga karaktärer som har en skön gemenskap osv. Det är ju trevligare att läsa om sånt än att läsa om mer realistiska förhållanden där karaktären ska struggla varenda sekund och bara stöta på negativa individer, ha svårt att hitta vettiga människor och dylikt. Sånt man har nog av i verkligheten av.
* Vem skulle vilja spela/läsa/se en romantikbaserad historia, där man går ut på krogen och blir dissad av tjejer på de mest dräpande sätten? Istället för att sätta sig in i en romantikbaserad historia där det är sköna fina karaktärer i sköna miljöer och sköna personligheter
Ni förstår nog vart jag vill komma. Realism är tråkigt, sånt har man tillräckligt av från verkligheten redan. Vill man däremot ha absolut realism, varför är gå ut i verkligheten inte ett alternativ (som är 100% realism)?
Då menar inte jag att det inte finns roliga verk som är realistiska. Utan jag förstår bara inte varför realism används som ett argument jämt för hur bra saker är.
. Deras slutsats av den Amerikanska nöjesindustrin var något i stil med en form av mass-hypnos, konstruerad för att greppa allmänhetens uppmärksamhet och skapa en illusion av optimism och missvisa dem från den pessimistiska verklighet som omringade dem.