Leva ett alternativt liv

Nu är jag trött på det tråkiga medelsvensson livet med allt vad det innebär.

Jag vill bryta loss från det här tråkiga och vanliga. Jag har äntligen funnit mig själv men inte funnit rätt plats i samhället eller hur man ska säga.

Jag är och har alltid varit, en självständig person. Aldrig gillat för mycket folk, tillhör den lite konstnärliga själen som älskar och lever musik, tycker om att skriva och drömmer om att bara få vara.

Vill egentligen inte alls bo i Sverige, vill inte alls leva det klassiskt typiska svenssonlivet. Anser att livet är alldeles för kort och för betydelsefullt för den typ av livsstil.

Jag vill bara bryta loss, VÅGA ta klivet rakt ut och bosätta mig någonstans där jag kan leva lite mer ledigt, där jag kan få utlopp för min kreativitet. Inget 9-5 jobb...

Nu tänker du som läser; "ja men vafan, vad väntar du på. Bara dra och gör det du vill. Vad fan är problemet liksom?!".

Jo mitt "problem" är att jag inte lever helt själv. Jag har barn, jag är mamma och jag älskar mina barn så de måste ju med mig på denna livsstilsresa. - Och skriv inte nu; "det går inte, det fattar du väl?!", för det går. Allt går!

Ge mig bara energi, ge mig positivitet för det måste finnas många olika och roliga vägar att gå.
Jag diggar lite det här a'la 70-tals hippie tänket och bara leva, njuta och inte jobba bara för att tjäna pengar så att jag kan bo i den där villan, ha den där superpraktiska kombin etc etc och leva det där typiska svenssonlivet.

Det vore ju häftigt att träffa någon likasinnad och då menar jag ingen livspartner utan bara en helt vanlig människa liksom och som INTE är som alla andra

Hur fan går jag tillväga, finns det fler? Ge mig tips! Livet är alldeles för kort för att inte leva fullt ut!

Kör på! Gör vad du tror på, följ vad som lockar. Ibland är det ett långsamt process, ibland flyter möjligheten förbi och är det bara att hoppa på.

Du kan kolla på olika kurser eller flummiga center och kollektiv rund om i landet efter likasinnade, du kan börja med att hyra & småjobba i Norden (lätt ordnad fast ingen stor stressigt ändring), senare överväga Portugal eller Kanada?
Bara du är beredd att ge upp vissa förmåner som man kanske inte trodde på. Det blir reflekterande, men det blir i af liv och äventyr. Prat med folk du träffar IRL. På tåget, när du handlar, om du anser att det är något intressant över dom, kanske leder det dig vidare.

Många drömmer men kommer aldrig igång, var inte sträng mot dig själv om det ändå skulle bli så.

Lycka till

Är i exakt samma läge som TS.

Hade jag inte barnen hade jag sagt upp mig, gjort mig av med mitt boende och sålt allt jag äger...

Tänk att hitta en väg att kunna leva genom att istället byta tjänster... klippa någons gräsmatta mot ett par burkar konserver. bo i ett kollektiv eller i en liten stuga med ungefär nästan noll i omkostnader...

ja, ibland undrar man vad fan man håller på med!

Vad synd att du inte fick din uppenbarelse innan du skaffade barn. Men nu är det så landet ligger, och då får du vackert bita i det sura äpplet och agera som en ansvarsfull förälder. I klartext betyder det att fimpa dina naiva drömmar om självförverkligande och lägga prio där det hör hemma, nämligen att skapa en stabil barndom för dina ungar.

När jag var liten var det fortfarande lite socialt accepterat att rest-hippies fick liknande snilleblixtar och gjorde något "helcrazy" för att förverkliga sig själva. Hur mycket stryk deras barn tog av det hela var liksom irrelevant. När jag var 9 år hade grannen 3 barn, och av någon anledning kom mannen och frun på att det här med radhusliv var själva helvetet på jorden. Man borde göra något dramatiskt annorlunda. Jag vet! Vi skaffar en Mongolisk JURT, och så bosätter vi oss i den uppe i norrland! Jamen vad ska vi leva av då? Ja, du Fru Stolle kan ju fortsätta vara evigt sjukskriven, men Herr Stolle kan ju skaffa en LUFTBALLONG! Perfekt! Då kan man sälja korta flygturar till korkade tyskar som vill se renhjordar från luften!

...Lång historia kort, mina kompisar fick sälja av alla sina leksaker i en sorts förlängd loppis; de fick behålla vad de kunde stoppa i en ryggsäck. Flyttdagen kom och de försvann. Jag hörde aldrig av dem mer, och varken mina föräldrar eller andra grannar verkar ha fått någon uppdatering av vad som hände sen.

Det var nästan 40 år sen nu, men det jag vill ha sagt är: Prioritera dina barn.

Och på vilket sätt kan denna historia bekräfta att det blev dåligt för barnen? Du har ju bevisligen ingen aning om deras öde?

Tror det är många avdankade "självförverkligande" f.d. hippes som önskar att de hade skaffat sig familj istället för att flumma och "självförverkliga" sig genom livet. När du är borta så är dina barn förmodligen det enda bestående som visar att du någonsin har funnits till. Gamlingar som inte har barn är mycket mer bittra, ledsna och ensamma för det mesta. De som har barn vet att dessa kommer fortsätta leva när de själva inte finns längre.

Sant. Men jag vet hur glada de var över att tvingas göra sig av med allt de ägde, säga hejdå till alla de kände, och flytta ut i en jävla Jurt i norrlands skogar. Allt för att mamma och pappa skulle "förverkliga" sig.

Men visst, det är möjligt att de blev alldeles lyriska och gjorde bakåtkullerbyttor av lycka när de väl anlände i skogen. Sannolikheten för detta håller jag dock rätt låg.

Wow! Vilken fantastisk berättelse!

Man ska absolut avväga om det passar barnen. Vissa barnen skulle må bra av äventyr, eller av att ha bara en ryggsäck med grejer, men andra kanske behöver jobba mer med stabilitet. Så man ska bara se på dom och fråga sig vad för slags lilla människor dom är.
En pappa som drömmer om luftballong låter som en saga, kan tänka mig att det formar barnen till något vackert. Drömsaktig vackert. Kanske lite verklighetsfrämmande, men vem vill nu vara maskinen till samhället?

Vi är i grunden nomader och har en gigantisk hjärna för att lösa problem. Plus. Det mesta man hör på dödsbädd är att man önskar man inte hade tagit livet så "seriöst".
Jag önskar i alla fall oss allihopa, att vi styr mer efter vad vi vill göra med det här livet. Inte efter impulser, men efter stadigt återvändande önskemål. Om man har en vision, vågar tro på den, kommer allt lösa sig. Visst en utmaning och en bakslag här och där, för att det är konfronterande. Lär släppa saker och se på dom annorlunda. Jag tror att många av oss inte får lära sig den djupare betydelse av att tro på sig själv.

Om du på riktigt var en fri själ så skulle du kommit på/agerat på detta tidigare.

Du är bara trött på ditt liv temporärt.

Det ingår att vara egoistisk om du ska vara flummare på riktigt. Dvs att du sätter dina egna bejakande lustar före andra människor. Typ flyttar till Paris för att hålla på med konst och bor i nån sunkig lägenhet med dina barn som du inte vet om du har råd att mata.

Men det är inte du. Inse det ist.

Du verkar ju mer hängt upp dig på Jurten än föräldrarna.

Synd att en surpuppa lyckades paja en tråd som kunde blivit mycket intressant. Letar oxå efter en väg ut ur det här samhället jag inte trivs i.
Söker efter lika sinnade. Kollektivt eller luffa ut i världen. Känns som de alternativen jag har... eller 😐

Håller helt och hållet med de negativa kommentatorerna till detta. Hade detta varit ett av dina ursprungliga personlighetsdrag aå hade du inte satt dig i sitsen från första början. Du har skapat beroende liv nu, prioritera dessa före dina egna "drömmar".