När börjar livet?

Det upplevda livet för den som lever det börjar då förnimmelser genereras i nervsystemet. Det är mycket tänkbart att dessa förnimmelser i fenomenologisk mening förfinas och expanderar gradvis och att det i den meningen inte finns någon exakt början. Vad gäller livet som sådant så är det ju en viss struktur av materia ordnad på ett visst sätt som vi kallar liv. Detta fortplantar sig likt flödet i en stafett och därmed börjar eller slutar det inte, utan överlämnas kan man säga (i biokemisk mening alltså).

Intressant, när uppstår fostrets DNA?

Livet pågår hela tiden.

Det är bara vi människor som är besatta av att hitta på när ETT liv uppstår.

Är man lite medveten så ser man att allt liv är ett, bara för att celler delar sig vid ett visst tillfälle innebär inte att något nytt liv skapas. Det är bara en del i en ständigt pågående process.

Vi är alla atomer som rör på sig.

Vid själva rekombinationsprocessen där rekombinase-enzymer klipper och klistrar mellan de olika DNA-sekvenserna från föräldrarna för att bygga upp en ny, unik DNA-sträng. Detta är dock en process, så om man med "enskilt liv" för en specifik organism likställer det med att den har sitt eget unika DNA, så börjar det individ-specifika livet när kombinationen är klar. Som du säkert märker landar allt detta lätt i semantik istället för ontologi.

Ja eftersom det kan inte bli ett liv förrän de möts.

Innehåller de inte alla beståndsdelar av det som kan kallas liv? Vad är skillnaden på dem och livet i sig?

Jo det gör dem men endast tillsammans kan de bilda ett liv.

När de är var för sig är de ingenting. De kan inte bli ett liv eller bilda något.

Men så fort spermien trängt in i ägget då börjar livet. Då är allt på plats och livet börjar formas och utvecklas.

När man börjar uppleva något. Men man kan ju leva i andra avseenden, som t.ex en växt..

Det finns väl "livsformer" på alla nivåer av levandehetsskalan.

Virus, till exempel, är typiska gränsfall.

Eld, är också ett gränsfall.

Var man drar gränsen är ju bara en trivial formalitet.

Först måste man definiera liv

Kanske lättare att avgöra när livet slutar?

Döden är också en process som är väldigt luddig i kanterna.

För ett par hundra år sedan räknades man som död vid tillfällen som idag hade varit enkelt åtgärdade med t.ex en defibrilator.

Det är väl för att celldelningen till synes bildar ett nytt medvetande, något som vi upplever är tätt förknippat med liv. Livet och medvetandet är på något sätt tätt förenade i vår uppfattning om att leva som jag förstår det.
Hur ska man i sådana fall kategorisera avseenden att leva?

Livet för en yttre betraktare
Jag upplever att livet för en yttre betraktare kan innebära att något ser ut att leva till synes medvetet, att leva till synes omedvetet och att vara i livet. Även när vi talar om oss själva i tredjepersonsperspektiv antar jag att vi blir en slags yttre betraktare, allting blir väldigt meta. Något som kan leva till synes medvetet och omedvetet är också i livet. Däremot är något som är i livet (ex. en växt) inte till synes medveten om sitt liv, utan snarare till synes omedveten om sitt liv. Till synes är med för att en yttre betraktare aldrig kan vara i medvetandet av något annat och kan därför aldrig veta helt säkert om något är medvetet eller ej. För en yttre betraktare kan livet alltså börja vid lite godtyckliga tidpunkter, då det inte är självklart på vilket sätt något lever och vad vi ska räkna som ett liv.

Notera att det kan finnas lite språkliga problem med uttrycket "att vara i livet" som jag tror ofta är förknippat med det mänskliga livet.

Livet för en inre betraktare
För en inre betraktare kan nog livet ses som att "göra medvetenheten av sin existens". Vi gör saker för att våra sinnen ska få stimuli som vi i någon grad medvetandegör oss. Dessa stimuli ger i sin tur en respons för oss själva om att vi existerar. Att vi kan göra oss medvetna om detta innebär för oss själva att vi lever. Utifrån detta skulle vi alltså leva för oss själva först när vi kan göra oss medvetna om vår existens.

Kan det finnas något liv som varken är medvetet eller omedvetet om sin existens?