32 728 besökare online
1 017 443 medlemmar • 53 178 775 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum Mat, dryck & tobak Tobak
Svara på ämne
Ämnesverktyg
Neonbar
Medlem
Det är inte första gången jag slutar snusa, men förhoppningsvis den sista. De första fyra dagarna går som en dans på rosor, femte dagen beskrivs bäst som psykisk tortyr och lidande. Ytterligare ett par dagar passerar smärtfritt, 8-9 dagen är återigen olidliga. Här brukar jag därför bryta ihop och börja om. Detta mönster har nu upprepat sig flera gånger.

Varför är det så här? Kanske beror det på mina förväntningar. Nikotinet bör ju vara ute sen länge, men abstinensen kommer alltid sent. Hade gärna tagit smällen första dagarna för att sen se ljuset i tunneln, nu har jag det hängandes över huvudet i flera veckor.
 
IndyHermesKink
Medlem
IndyHermesKinks avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av Neonbar
Det är inte första gången jag slutar snusa, men förhoppningsvis den sista. De första fyra dagarna går som en dans på rosor, femte dagen beskrivs bäst som psykisk tortyr och lidande. Ytterligare ett par dagar passerar smärtfritt, 8-9 dagen är återigen olidliga. Här brukar jag därför bryta ihop och börja om. Detta mönster har nu upprepat sig flera gånger.

Varför är det så här? Kanske beror det på mina förväntningar. Nikotinet bör ju vara ute sen länge, men abstinensen kommer alltid sent. Hade gärna tagit smällen första dagarna för att sen se ljuset i tunneln, nu har jag det hängandes över huvudet i flera veckor.

Jag tror du har mobiliserat ett starkt psyke och motstånd de första dagarna och känner mindre av kroppens protester då. Men efter ett tag släpper din beredskap och då känner du av det psykologiska begäret eftersom det fysiska vid det laget är ur kroppen.

Snusning är enligt mig till största delen psykologiskt. Man kan få begär långt efter att nikotinet är ur kroppen. Men håll ut! Även det psykologiska begäret försvinner.

Fan vad jag inte saknar snusandet. Vid lunchen idag hade en kollega precis ätit klart och innan besticken lagts till ro så var dosan framme och prillan inne. Rutinerat, väloljat, slaviskt och passionslöst. "Det är gött med snus på maten!" kanske han skulle säga. Visst, fine. Men hur hade han reagerat om jag hade tvingat honom att vänta med prillan i en halvtimme? Han hade klättrat på väggarna och kallat mig rövhål.

Slav. E. Ri.

Jag kommer alltid tycka att de där 10% av snusandet som är själva kicken är gott. Ruset som alla snusare vill åt. Men resten, de övriga 90% av kakan, med handlandet, abstinensen, tandköttet, pengarna och framför allt känslan av att inte själv sitta i förarsätet, pundarbeteendet - det gör det SÅ INTE VÄRT DET.

Aldrig mer.
 
KungensKista
Medlem
KungensKistas avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av IndyHermesKink
Jag tror du har mobiliserat ett starkt psyke och motstånd de första dagarna och känner mindre av kroppens protester då. Men efter ett tag släpper din beredskap och då känner du av det psykologiska begäret eftersom det fysiska vid det laget är ur kroppen.


Detta stämmer så väl. Detta är 4:e gången jag försöker lägga av. Tidigare har jag bara klarat max 2 veckor. Den första veckan är inga problem men efter cirka en vecka tryter motivationen och kort därpå faller man dit.

Nu har jag klarat 4 veckor men mitt psykologiska beroende är fortfarande starkt får jag tyvärr säga. Det som driver mig för stunden är vetskapen om att återfallet är så jävla ovärt!
__________________
Runkmunk 2016, no return
 
IndyHermesKink
Medlem
IndyHermesKinks avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av KungensKista
Det som driver mig för stunden är vetskapen om att återfallet är så jävla ovärt!

Sant. Detta för att man kan kasta bort veckor av beslutsamhet, ansträngningar, psykisk kamp pch sin egen personliga värdighet för en futtig jävla prilla. Så mycket pundare är man. Och njutningen är så jävla flyktig.

Just oförmågan att förhindra ovärdiga återfall är en del av slaveriet och det som retade mig mest och sporrade mig mest att sluta.

Jag vill verkligen inte vara så utan kontroll, den tillvaron stressade till slut skiten ur mig. Det gav liksom inte nåt. Det var bara tvångsmässiga rutiner.
 
IndyHermesKink
Medlem
IndyHermesKinks avatar
Citat:
 Ursprungligen postat av KungensKista
Den första veckan är inga problem men efter cirka en vecka tryter motivationen och kort därpå faller man dit.

Det är detta det kokar ner till. När man sitter själv på kammaren och känner tvivlet komma. Ursäkterna blir till sanningar. Värdigheten åker ut ur fönstret. Och efteråt en falsk lättnad över att allt återgått till det normala. Inte en perfekt tillvaro men en bekant och trygg tillvaro. Att sluta är främmande och jobbigt.

Och i denna situation spelar pepp, goda råd, ingefära eller internetforum ingen roll. För denna fajten tar man själv.

Svårt.

Det gäller att minnas varför man ville sluta. Det är IMO det enda man kan klamra sig fast vid då man kommer till vägskälet. Och inte ens det är nån garanti då.
 
Svara på ämne
Svara Topp Dela