Citat:
Ursprungligen postat av
Neonbar
Det är inte första gången jag slutar snusa, men förhoppningsvis den sista. De första fyra dagarna går som en dans på rosor, femte dagen beskrivs bäst som psykisk tortyr och lidande. Ytterligare ett par dagar passerar smärtfritt, 8-9 dagen är återigen olidliga. Här brukar jag därför bryta ihop och börja om. Detta mönster har nu upprepat sig flera gånger.
Varför är det så här? Kanske beror det på mina förväntningar. Nikotinet bör ju vara ute sen länge, men abstinensen kommer alltid sent. Hade gärna tagit smällen första dagarna för att sen se ljuset i tunneln, nu har jag det hängandes över huvudet i flera veckor.
Jag tror du har mobiliserat ett starkt psyke och motstånd de första dagarna och känner mindre av kroppens protester då. Men efter ett tag släpper din beredskap och då känner du av det psykologiska begäret eftersom det fysiska vid det laget är ur kroppen.
Snusning är enligt mig till största delen psykologiskt. Man kan få begär långt efter att nikotinet är ur kroppen. Men håll ut! Även det psykologiska begäret försvinner.
Fan vad jag inte saknar snusandet. Vid lunchen idag hade en kollega precis ätit klart och innan besticken lagts till ro så var dosan framme och prillan inne. Rutinerat, väloljat, slaviskt och passionslöst. "Det är gött med snus på maten!" kanske han skulle säga. Visst, fine. Men hur hade han reagerat om jag hade tvingat honom att vänta med prillan i en halvtimme? Han hade klättrat på väggarna och kallat mig rövhål.
Slav. E. Ri.
Jag kommer alltid tycka att de där 10% av snusandet som är själva kicken är gott. Ruset som alla snusare vill åt. Men resten, de övriga 90% av kakan, med handlandet, abstinensen, tandköttet, pengarna och framför allt känslan av att inte själv sitta i förarsätet, pundarbeteendet - det gör det SÅ INTE VÄRT DET.
Aldrig mer.