Vilken film såg du senast?

Just hämndscenen i stugan hade jag själv väldigt svårt för när jag såg Jungfrukällan. Det är så mycket blandade känslor att det mest blir jobbigt att genomlida. Samtidigt som man vill att de naiva vallarna ska straffas för mordet och våldtäkten på den stackars Karin så känns hämnden aldrig bra och vi vet att ingen kommer må bättre när de tre slutligen är döda vilket kanske främst säger någonting om Bergmans talang i att framföra det hela under någon slags gråzon.

Du nämner symbolik lite snabbt i din recension och jag undrar vad du har för tankar kring huset som Ingeri besöker, när hon hamnar i knät på vad som känns som en nästan övernaturlig varelse, om inte en homage till någon form av sagoväsen. Den scenen sticker ut väldigt mycket från resten av filmen, även om den är obetydlig i det stora hela egentligen.

Jungfrukällan (1960)

http://www.imdb.com/title/tt0053976/?ref_=ttfc_fc_tt

Karin (Birgitta Pettersson) ska åka till kyrkan med Marialjusen inför ottesången. Med sig har hon pigan Ingeri (Gunnel Lindblom). På vägen dit stöter de på tre vallare som våldför sig på Karin. Mot natten söker sig våldsmännen skydd hos Töre (Max von Sydow), den intet ont anande fadern till den våldtagna och mördade Karin.

Det här är stark filmkonst när den är som bäst. När jag var yngre brukade jag lyfta fram Jungfrukällan av Bergman som en av hans mest lättillgängliga filmer eftersom den innehåller action. När jag nu ser om den flera år senare så märker jag att det som är mer intressant är hur Bergman byggt upp det hela fram till hämnden samt all symbolik som går att läsa in före och efter hämnden, hur skulden och hämnden påverkar karaktärerna mer än bara actionscenerna.

Men jag ska även vara kritisk och säga att det ändå inte är en helt igenom perfekt film, även om jag tycker att dess styrka överväger de små bristerna. Första halvan lider litegrand av skådespeleriet av Gunnel Lindblom och Birgitta Pettersson. Ingen verkar ha sagt till Karin vad uttrycket ”Stranger Danger!” betyder utan hon bara naivt och oskuldsfullt pratar och charmar alla hon möter. Det blir lätt att hon uppfattas som något barnsligt i sitt uppträdande. Där utmärker sig också Gunnel Lindblom fast mer extremt åt det andra hållet. Hon spelar en havande oäkta tjej/ung kvinna som trotsigt och med en vildsint blick är misstänksam mot alla hon möter. Hennes uppträdande är ibland svår att förstå men antar att det är något man får ha överseende med. Hon verkar bära inom sig stor avundsjuka och hat mot den vackrare och bortskämda Ingeri.

En annan kritik man kan framföra är den tydligt religiösa och kristna symboliken som särskilt framträder mot slutet. Är man inte troende kan det vara svårt att ta till sig de scenerna och replikerna. Men Jungfrukällan ska utspela sig i brytningstiden mellan kristendom och asatron, något som filmen också visar upp. Det är inte en protestantisk kristendom utan en medeltida, strängare kristendom med späkning och stark botgöringsdisciplin. Om man var troende så var det hårda bud som gällde, vilket karaktärerna (främst modern och fadern) försöker leva efter.

Efter våldtäkten och mordet på ungmön så blir filmen en storstilad studie i skuld, hämnd och just botgöring. Det sägs inte så mycket i filmen utan Bergman låter bilderna få tala. Och vilket foto! Helt jäkla magnifikt med ljuset, skuggorna, kompositionen och närbilderna signerat Sven Nykvist. Så jäkla snyggt och vackert vissa scener att jag ryser. Och när det väl talas så är det välskrivet. Allan Edwalls monolog till den lilla pojken med samvetskval är filmmagi och förebådar vad som väntar gärningsmännen.

Det som sätter sig fast hos en är att man känner med föräldrarna så jäkla starkt, hur de älskar sin dotter och moderns vånda när Ingeri inte kommer hem till kvällen. När vallarna senare försöker sälja guldklänningen som hennes dotter bar har vi dramaturgiskt sett fått det som krävs för att hämnden ska börja. Vi vill att de ska straffas, nu! Men Bergman drar ut på det! Max von Sydow får gestalta kontrollerat raseri och ger sig på en björk som i min mening är bland det snyggaste/vackraste som visats i svensk film. Scenen i sig är ganska vacker men om man lägger till allting som byggts upp till den scenen, hur han nyss fått bekräftat att hans enda dotter blivit våldtagen och mördad, att han låtit gärningsmännen fått komma in i hans hem och äta av hans mat, så blir det med ens oerhört tungt och laddat. Så jäkla starkt utan att behöva visa någon överdrivet blodig slakt eller massaker. Det behöver inte sägas någonting rakt ut, vi tittare läser in och känner hans raseri och frustration, oförmögna att hjälpa till eller ingripa i det hela.

Det är en tung film som jag sparat och väntat med att se tills jag känt mig mogen för en omtitt. Bildspråket, fotot och Max von Sydows skådespeleri tillsammans med Edwalls monolog, det tidlösa temat om onda handlingar som begås mot de vackra och oskuldsfulla, en faders hämnd och Guds likgiltighet inför alltihopa. Jag känner mig urlakad och lite skakad när jag efteråt skriver den här recensionen. Den är helt klart ett mästerverk och fortsätter att vara min favoritfilm av Bergman. En film som alla bör ha sett minst en gång i sitt liv.


Betyg: 5/5!

Mannen på taket (1976)

Den första Beckfilmen som inleds med ett ovanligt smetigt mord på en sjukhusliggande polis, och som senare barrikarderar sig på ett tak i centrala Stockholm.

Har sett den ett par gånger tidigare, ovanligt med svenska actionfilmer från den tiden.
Thomas Hellberg gör en makalös Gunvald, härligt arrogant.
Inte alls oäven 4/5

som inte är
den första
beckfilmen..

men lätt den
bästa.

/HA

Daisies [1966] dir. V. Chytilova

Troligtvis den mest omtalade när det kommer till Chytilova och troligtvis även den som man hör mest om när det talas om den Tjeckiska Nya Vågen. Intressant film om..., ja, vad var det nu den handlade om? Någon form av samhällskritik? En kritik mot överklassen? Mot den kommunistiska regeringen? Sovjets inflytande på västvärlden? Jag vågar inte ge någon egen tolkning av filmens djupare teman efter att bara ha sett den en gång men även att ta Daisies vid "face-value" så finns det väldigt mycket positivt att hämta hem.

Jag älskar filmer som är lite smått obegripliga, filmer med osammanhängande dialog ("Dina ben är krokiga", "Vet du inte att det är just det jag baserat hela min personlighet på?"), karaktärer som beter sig på oförklarliga sätt och läckert kameratrams är väl ändå i stil med vad jag går igång på (ibland tas det dock för långt, till exempel som i Godards Goodbye To Language).

Däremot är jag smått kluven till vad jag ska sätta för betyg på filmen så jag håller det till mig själv och rekommenderar den istället starkt till alla nyfikna.

a Christmas Story (1983, BRD, 94 min)

Kortrecension

Jag tror jag förstår varför denna film verkar gå hem i så pass många hem i Nord-Amerika men inte hos mig. Troligtvis så är a Christmas Story för 20-50-talister vad Home Alone är för 70-90-talister. En något fånig men kärleksfull beskrivning hur det kunde vara/var att växa upp som barn under en viss tidsperiod. Och av förklarliga skäl så har jag mer gemensamt med John Hughes historia och kan relatera till vad som händer i den berättelsen på ett helt annat sätt än med Sheperd's. Men han lyckas ändå väcka mitt intresse kring honom (efter att läst på efteråt) även om jag många gånger sitter och stör mig på det överdrivna sätt han väljer att beskriva filmens händelser. Det finns ändock mycket fint i filmen, till exempel Billingsley's skådespel, men a Christmas Story lever tyvärr inte upp till de tunga julstämnings-förväntningar man fick i och med den oväntade hypen som omgav filmen.

Betyg : 2 (Söt film som säkert tilltalar många, men som heller inte tilltalar alla, därav mig.)

Läs mer om filmen på min blogg the Shinbone Post