Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Som jag sa, Dahlberg har legat i ytterkanten av åsiktskorridoren inom MSM. Så har det varit ända sedan hon började lyfta den här frågan för 3 år sedan. Det som gällde då, 2012, var att man absolut inte fick problematisera invandring pga SD-spöket. Att hon hojtat i 3 år utan gehör är väl närmast ett bevis på att politiker skiter fullständigt i vad ledarskribenter tycker, vilket rimmar dåligt med idén om att politiker låter sig styras av media. Om media agerar propagandaorgan borde de väl ha svängt och börjat stötta regeringens politik, deras gröna favoritparti står ju bakom den dessutom. Men den största S-märkta tidningen dissar sossarnas åtgärder och SVT är skeptiska. Sossarna i sin tur kommer att köra på ändå, oavsett vad Aftonbladet eller andra gnällmedia säger.

Jag skulle önska att det vore så enkelt att de gick i varandras ledband, eftersom det skulle vara fantastiskt praktiskt nu när politiken går i önskad riktning för första gången sedan Tage Erlander. Tänk att kunna ligga på sofflocket och käka popcorn medan media och politiker jobbar dag och natt med att inpränta att massinvandring är dåligt. Men riktigt så kul kommer vi inte att få det.

Den allmänna känslan för rätt och ordning kräver faktiskt ansvar.
Kalla det moral,för det är exakt vad det är.
Kappvändare som AD kan nog vara okay i en precis nutid..men för trovärdighet krävs en syndernas förlåtelse som inte står henne fritt att kalla.

Personligen känner jag mycket mera respekt för Marteus som gjort just det via hennes åsiktskorridorsartikel.

Anna har det publika erkännandet kvar och i den moderna världen känns just som att erkänna fel så svårt.

Det är märkligt när förlåtandet ligger just bara de raderna bort.

Pröva Anna så skall du se.

Att vara ett propagandaorgan betyder inte att man automatiskt propagerar för regeringens politik. Svensk media har varit ett propagandaorgan för en viss politik. Någon koppling till regerings politik behöver inte finnas.

Att politiker skiter i vad ledarskribenter skriver bara för att de har skitit i vad en ledarskribent på ett väldigt mesigt sätt försökt få fram stämmer ju inte heller. Politiker har styrts av media under en lång tid. När det inte längre var möjligt att fortsätta och en betydande andel av medierna efterfrågat någon form av förändring vågade man till slut lägga om kursen liten.

En majoritet av gammelmedia styrs av radikalfeminister. Samma taktik används som när man införde radikal feminism som statsreligion. Försökte du på något sätt nyansera feminismdebatten var du en kvinnohatare. Försökte man nyansera mångkulturdebatten var man rasist. Det är psykiskt instabila feminister som tillåtits ta över de offentliga samtalet, och psykiskt instabila feminister argumenterar inte med logik och fakta.

Marteus må ha gjort avbön men hon är en mycket större kappvändare än Dahlberg. Marteus låg mer i framkant med att propagera för mångkulturens förträfflighet. Båda har propagerat hårt mot SD, men det är en annan fråga. Även i Dahlbergs fem år gamla ledare "rösta nej till hatet" skrev hon att det finns problem med det svenska flyktingmottagandet, men menade att SD inte är lösningen. Det tror hon naturligtvis inte nu heller. Man kan vara mot SD utan att vara för dagens invasion.

Det som hände var att en repressiv åsiktshegemoni satte demokratin ur spel. Inga folkstyrets checks and balances fanns, ingen byråkratisk yrkesheder, ingen akademisk sanningskärlek. Ingen nationell skyddsinstinkt eller partiernas eller medias organisatoriska självbevarelsedrift, ingen fri debatt, ingen arena där idéer och argument kunde vägas mot varandra.

Kort sagt - åsiktsmarknaden var satt ur spel, idékapitalismen reglerad.

Inte heller fanns omsorg och kärlek till medborgaren - bara ett förakt för undersåten. En stormakts narcissistiska adel som från sina höga hästar skickade andras barn att vara kanonmat på slagfält de själva aldrig beträdde.

Vad det handlar om nu är mänsklighet. Att ett sviket, glömt och hånat folks rätt till ilska, hat och sorg bejakas och även den förlåtelse som kanske aldrig kan förväntas, avtingas och efterfrågas. Att förlåta är ju gudomligt, men ingen ska någonsin begära mer av svensken än att vara människa.

Lika mänskligt orealistiskt är det att inte hävda rätten till ett förtroendekapital, vare sig det är ärligen förtjänat eller ej. Historien skrivs av vinnaren - och alla vill vara en vinnare. Alla upptänkliga historierevisioner och dolkstötslegender kommer att formuleras och få sin bärkraft testad.

Och i nätets cache kommer det letas och hittas citat, både att räkna upp det egna kapitalet med och devalvera andras valutor.

Det här stämmer. Någon skrev tidigare att detta är politikernas och medias fel. Det stämmer inte. Det är medias och befolkningens fel. Det finns ingenting som säger att man inte får vara kriminellt naiv som politiker. Tanken är att media ska granska och en upplyst befolkning ska se till att naiva idioter inte får någon makt. Detta sattes ur spel. Största boven i dramat är media, på andra plats kommer befolkningen. Man kan aldrig skylla på att politiker varit naiva när de har blivit framröstade av folket och "granskade" av media.

Media ska inte få komma undan med att skylla över detta på politikerna.

I samma ledare skrev hon också:


Att efter detta ha mage att kräva självrannsakan hos journalister och politiker för att de har blundat för de negativa konsekvenserna av asylinvandringen, utan ett uns av någon egen självrannsakan. Jag förstår verkligen inte varför man ska förlåta en sån människa.

Som så många andra skall hon aldrig förlåtas. Hon och precis som vi kommer ständigt påminnas om detta.

Frågan är vad som finns att vinna på att "aldrig förlåta". Det kan förstås vara outhärdligt bittert att låta en sådan som Anna Dahlberg komma undan, men finns det inte mer att vinna på att välkomna omsvängningen eller t.o.m uppmuntra den, även om hon inte förtjänar det? Nu gör hon ju faktiskt nytta. Är det inte bra att visa att hennes nya väg är vad som ger en journalist respekt? Lägg poetiska rättviseideal åt sidan och fokusera på det praktiska.

Passa på att sparka på de som nu ligger, dvs. skribenter som lever kvar i det gamla debattklimatet som verkligheten håller på att springa lång ifrån.

Den sjätte mannen tar 'mediakriget om mångkulturen' till en ny, tämligen episk, dimension i sin recension av Kalifatets Återkomst:
http://www.6mannen.se/kalifatets-aterkomst/

Jag antar att vi fortfarande har ytterligare en bit kvar att vandra innan motsvarande står att finna på borgerliga ledarsidor - givet SmPs utveckling är det väl dock mest en tidsfråga...



Jepp. Men sjätte mannen tycks ha koll på lämplig kbt.

Den principlöse, agendasättande juden Wolodarski bjuder på mischmasch:

En dyster vecka för svensk politik


Nej, det är ingen paradox. Eftersom människan aldrig blir nöjd. Vare sig medborgare eller anstormande "flyktingar". "flyktingarna" har nu råd och uppkoppling nog för att snabbt välja det göttaste ur plusmenyn.


Då har de lyckats. Kanske har tsunamin bidragit till överexponeringen. Av dem som vägrar kliva av bussen, som klagar på boendet och/eller maten, som begår brott, utvisningar som inte exekveras mer än i sällsynta fall trots domstolsbeslut pga myndighetsimpotens. Und so weiter.


Juden Wolodarski erbjuder givetvis ingen lösning.

Sammanfattning av artikeln, med budskap och klargöranden:


Liberala Nyhetsbyrån tycks bo i själva Riksdagshuset, "Pressvåningen", och har säkert liberalt konforma samkväm i både skybar som kulvert; Lars Kriss läskar och läspar, harklar och hasplar:

Rikare än någonsin



Den bräckta, liberala skräpfisken utövar mediala undanträngningseffekter.

För 70 år sen tog Andra världskriget slut. Det kalla kriget tog över. Nu har vi de anemiska skrivbordsredaktörerna på taburetterna, fredsskadade och ohämmade av hybris, med mänsklighetens historia som diorama. Förmodligen har de voodoodockor också.

Låt mig bidra med en reflektion kring två i mediakriget förekommande kombattanter: pragmatikern och utopisten. De har naturligtvis redan uppmärksammats flertalet gånger av skribenter i tråden (och i sällsynta fall MSM) men jag tror att diskussionen kring dem ännu inte är uttömd.

Pragmatikern och utopisten har främst kunnat identifierats genom sina respektive tillvägagångssätt ställda inför ett problem.

Pragmatikern fokuserar på problemet för handen. Först och främst är han mån om att beskriva det så noggrant som möjligt. Han är också mån om att beskriva dess direkta orsaker och följder. Han är däremot tveksam till och ofta emot att gå för långt fram och tillbaka i orsakskedjorna eftersom detta riskerar att leda till förlorat fokus och vilseledande slutsatser. När det gäller att formge lösningar kommer även dessa främst vara riktade mot problemet självt och är vanligen inte ämnade att totalt eliminera detsamma utan snarare att reducera dess skadeverkningar. Hans verktyg brukar vara begränsade till justeringar och tillägg i lagar, regelverk, riktlinjer och protokoll, samt att förbättra och effektivisera kontrollen av att de efterlevs. En pragmatiker välkomnar i regel debatt kring problemet eftersom fler infallsvinklar förhoppningsvis leder till en mer detaljerad problembeskrivning och följaktligen till bättre formgivna lösningar.

Utopisten å sin sida vänder sig emot att fokusera på det omedelbara problemet. Han ser det som en dygd och nödvändighet att försöka följa orsakskedjorna till deras absoluta startpunkt och sedan ägna sin energi åt att formge lösningar riktade mot problemets ”grundorsak”. Utopisten har för det mesta hjälp häri av diverse teorier som andra före honom redan har formulerat. Medan pragmatikerns fokus på det direkta problemet brukar leda till problembeskrivningar och förslag till lösningar som är kontext-specifika så leder utopistens sökande efter en avlägsen grundorsak till att både problembeskrivningar och lösningar får en generell karaktär. Detta följer av att ju avlägsnare grundorsak, desto diffusare orsakssammanhang och desto mer utrymme för tolkningar, vilket passar utmärkt för den som redan har en färdig schablonteori att applicera på verkligheten. När det är dags att formge lösningar är utopisten inriktad på fullständig eliminering. Detta faller sig naturligtvis lockande för någon som tror sig ha identifierat själva grundorsaken till ett problem. Utopistens utmaning ligger i att denna grundorsak inte sällan är en så kallad samhällelig ”struktur” som är svår att komma åt med pragmatikerns verktyg. Utopistens åtgärdspaket brukar därför bestå av olika varianter av utbildning, fostran, informationsspridning och opinionsbildning. Utopisten är ofta misstänksamt inställd till en öppen debatt. Detta som en följd av den höga sannolikheten att han identifierat en samhällelig struktur som grundorsak till det aktuella problemet. Om opponenten i debatten sålunda uppvisar en attityd som uppfattas som ett stöd av denna struktur – då bidrar hans deltagande i sig till att strukturen upprätthålls. Utopisten ser det därför som en nödvändig del av problemets lösning att ur debatten utesluta de deltagare som har annorlunda uppfattningar, vilket naturligtvis gör debatten mindre öppen – om den ens kan kallas debatt.

Dessa två väsensskilda attityder och tillvägagångsätt torde grunda sig i hur pragmatikern och utopisten betraktar ondskan. I den mån pragmatikern är villig att erkänna existensen av ondska så ser han den som en beklaglig men dessvärre oskiljaktig del av den mänskliga tillvaron. Utopisten däremot ser ondskan som något som inte finns naturligt i det mänskliga samhället utan som har introducerats och behöver underhållas för att där förbli. De skyldiga för både introduktion och underhåll är grupper inom samhället som på ett eller annat sätt gynnas av ondskans närvaro. Beakta exemplet våld. Pragmatikern konstaterar att våld alltid varit närvarande i alla samhällsbildningar och kulturer sedan de första människoflockarnas tid och att det därför inte är en orimlig slutsats att själva impulsen till våld är med människonaturen så starkt förbunden att den i stort är omöjlig att komma åt. Däremot inte sagt att man inte med alla medel bör försöka begränsa våld i samhället och här har pragmatikern en hel radda lagar och förordningar till hands. Utopisten i sin tur vägrar godkänna en sådan cynisk och fatalistisk hållning. Självklart är inte människan predestinerad för våld. Våldets impuls måste ha introducerats i samhället av någon. Vem, hur och varför varierar mellan olika utopister men en inte helt ovanlig förklaringsmodell är den följande: Vissa grupper har lagt beslag på en oproportionerlig andel av den totala mängden tillgängliga resurser. Denna orättvisa fördelning har lett till ett rättfärdigat motstånd hos de förfördelade vilket i sin tur har tvingat fram ett system som med våld upprätthåller de besuttnas privilegier. Våld föder som bekant våld och på den vägen är det. En elegant förklaringsmodell i vilken roten till det onda är ojämlikhet. Om ojämlikheten försvinner, försvinner även våldet. Liknande tankebanor kan appliceras på valfri obekväm i samhället förekommande företeelse såsom rasism, sexism, brottslighet, heteronormativism osv.

Det är lätt att dra slutsatsen från exemplen och beskrivningarna ovan (som är valda ur en väldigt svensk kontemporär synvinkel) att utopisten automatiskt håller till i det politiska spektrumets vänsterkant, men det är inte sant. Den utopistiska idén om en av vissa grupper introducerad och underhållen ondska existerar i alla politiska grupperingar såväl som i alla samhällsschatteringar. Som exempel kan nämnas (ny)liberala utopister som identifierat statlig inblandning som roten till allt ont. Om bara staten håller sig borta med sina regler, gränser och förordningar kommer samhället automatiskt att organiseras på ett sätt som gynnar alla. Eller varför inte traditionalistiska utopister som anser att grundorsaken till alla problem är dekadent/modernt/främmande inflytande på den egna traditionella kulturen. Om detta inflytande elimineras kommer en glorifierad svunnen samhällsstadga att återupprättas och alla problem vara ett minne blott.

Det utopistiska tankesättet verkar sålunda vara en oskiljaktig del av och kanske ett grundläggande behov i den västerländska (och den mänskliga?) kulturen. Dessvärre brukar det gå dåligt när samhällen styrs enligt utopistiska principer. Ett system behöver därför etableras i vilket utopisterna tillåts leverera sina visioner samtidigt som pragmatiska politiker och byråkrater håller i rodret. Jag inbillar mig att uppdelningen stat och kyrka fyllde denna funktion åt västerlandet med förtjänst under många sekel, men sedan 1800-talets stora samhälleliga omvälvningar har nya system behövt utvecklas. Under den första oroliga halvan av 1900-talet ledde de rent utopistiska experimenten nazism, fascism och kommunism till katastrof för samtliga inblandade vilket delvis fick som konsekvens att efterkrigstidens två dominerande rörelser – Kristdemokratin och Socialdemokratin – var starkt pragmatiska. Trots att de kryddade sin retorik med väl avvägda doser av traditionalism respektive socialism så ledde deras praktiska (pragmatiska) politik till i stort sett identiska välfärdsstater. Den följande perioden blev en av de stabilaste, rikaste och fredligaste i västerlandets historia.

Nåväl. För den tålmodige läsaren som följt denna långa vandring off-topic kommer nu poängen: Mediakriget har på ett smärtsamt vis synliggjort att dagens Sverige helt kommit att domineras av utopister. I ett land med ett av Europas anrikaste socialdemokratiska partier, omgivet av uppenbart pragmatiska grannländer, i en period av fred, stabilitet och välstånd, lämnade plötsligt samtliga pragmatiska krafter i det politikomediala etablissemanget walk-over till utopisterna. Hur detta gick till kommer att sysselsätta historiska och samhällsvetenskapliga institutioner under åtskilliga decennier. Resultatet är vi emellertid alla alltför bekanta med: En debatt som präglas av världsfrånvändhet och pajkastning och där deltagarnas symboliska avståndstagande från ondskan är långt viktigare än att faktiskt diskutera sakfrågor. Där existensen av alternativa verklighetsbeskrivningar är mer bekymmersamt än verkligheten själv och där seriösa röster från både höger och vänster har börjat förespråka inskränkt yttrandefrihet. Ett politiskt klimat i vilket nödvändiga åtgärder förhalas tills marken brinner under fötterna men den stora utmaningen för dess aktörer snarare verkar vara att försvara sitt agerande inte utifrån verklighetens behov utan hur det passar in i ”narrativet”.

Det blir upp till diasporasvenskarnas barnbarn att skriva avhandlingar vad det var som föranledde utopisternas katastrofala machtübernahme. En viktigare fråga för dagen är om det överhuvudtaget är möjligt med ett pragmatismens återtåg i Sverige. Själv är jag pessimistisk. Det är ett totalt paradigmskifte som måste till och en hel generation av utopistiska nyliberaler och identitetsvänsters som måste städas ut ur riksdag, landsting, kommunfullmäktige, ämbetsverk, myndigheter, partiorganisationer och mediaredaktioner. Det jag personligen hoppas på är att Sveriges exempel kan ge upphov till självreflektion hos andra västländer som nu virrar runt på samma stigar där vi en gång började vår nedstigning till helvetet. Att vårt lands nesliga kollaps kan bidra till mobilisation av och sammanbiten dådkraft hos de tappra pragmatiker som annorstädes ännu håller stånd. Att vi kan skänka dem ett slagkraftigt stridsrop som effektivt kan skicka frammarscherande utopister tillbaka till de pojk- och flickrum där de hör hemma:

”Remember Sweden!”