Psykakuten? Brådskande

Jag var helt knäckt. Min läkare på VC hade plockat bort mun venlafaxin från 75 mg till noll över natten.

Var suicidal, ville inte leva länge. Har sobril hemma som inte fungerade (och snart var slut). Talade om att jag inte vågade sätta mig i bil

Lik förbannat så skickade de hem mig med en atarax. De lät mig köra min 2.5 ton bil i rusningstrafik fast jag talat om att jag var rädd för mina egna tankar.

Jag bad om hjälp och blev nobbad.
en och köra hem för min önskan om att leva längre var så stark.

Jag fick inte ens träffa någon läkare.
Påvägen hem då ringde jag min dotter som är i tonåren och det var det enda som hindrade mig att köra bilen rakt in i betongväggen.

När jag kom hem så ringde ssk som jag fick träffa på psykakuten och hade fixat en akuttid på vc dagen efter för hon mådde så dåligt över att läkaren där inte ens ville ta emot mig.

Nu har läkaren på VC satt in mig på nya mediciner och skickat ännu en ny remiss till psykiatrin.

Så nej, det går inte till som du säger i alla landsting. Speciellt inte i Örebro dit jag tillhör.

Varför åkte du bil dit? Kan du köra i ditt tillstånd? När jag blir snörrig i planeten låter jag bilen stå. Säkrast så. Det hade varit bättre om nån kört dig dit och tillbaka.

Du kanske skulle kontakta någon om bemötandet i så fall.
Förövrigt ger det mycket tyngd om du har varit i kontakt med någon mer specialiserad än en läkare på vårdcentralen. Det är meriterande att har varit med ett tag och då speciellt om man träffar en psykiatriker och inte bara någon på vårdcentralen.
Mest tyngd har du om du börjat karriären på BUP och sen arbetat dig uppåt så att säga..

Jag har bett om kontakt med psykiatrin i 6 års tid. Men de tar inte mot mig.

Jag har dubbla diagnoser, ADHD och asberger. Ingen kontakt på psykiatrin efter diagnoserna.

Jag har varit sjukskriven sedan 2011 för utbräbdhet, har testat de flesta SSRI och även SNRI. Inget hjälper.

Var i kontakt med BUP redan som liten. De såg problemen men min mor vägrade fortsätta.

Min (digitala)vän, jag vet precis vart du är.
Låt det gå en natt eller två.

Ring en god vän (om du har) eller en familjemedlem du kan prata med (utan att det blir massa ambulanser/poliser utan att du vill).

Det är skönt att få en diagnos, din diagnos är färsk. Klandra inte dig själv att du inte kan förklara hur du mår. Det är många av oss som "suger" på det.
Hjärnan berättar en sak, munnen formulerar en annan. Jag vet precis (läs mina trådar så förstår du).

Ta en kväll för dig själv.

Jag (personligen) gillar/uppskattar att titta på "knife making" videor på youtube. Jag finner det avslappnande på något sätt. Trots att jag aldrig samlat/tyckt om knivar.

Pm:a mig om du vill snacka lite skit, få andra tankar. Jag kan sjunga live för dig. Du blir inte besviken.
Mvh

Jag skickade dig ett PM!



Tack för alla svar!
Jag satt och valde mellan att snitta upp armarna ordentligt med min kock kniv eller om jag skulle svälja alla piller jag ägde, vilka jag hade hällt ut i en hög på köksbordet. Jag satt och fingrade på numret till akuten i flera timmar men jag vågade inte, jag är så rädd för att bli inlåst. Och jag vet att detta är en apori i ordets Sanna bemärkelse men den ambivalensen kanske någon känner igen sig i..? Vill leva, men orkar inte. Det slutade med att jag ringde en vän som kom förbi och vi satt och pratade hela natten, sen tog jag min zyprexa och proppade jag i mig 30 mg stesolid så att jag skulle somna (benzo fungerar lite som sockerpiller på mig när jag mår såhär dåligt, använder det aldrig så jag har igen tolerans, bara för att avfärda alla "junkie" fördommar. Känner mig redan dålig som det är. Imorgon skall jag träffa min vårdkontakt så jag får se vad som händer. Återigen, tack. <3