Citat:
Ursprungligen postat av
Logique
Hip-hop och rap har sina poetiska kvaliteter, detta är någonting vi måste ha i beaktning vid närmare analys av ämnet, definitionen lyder som ger uttryck åt känslor el. stämningar. Och det måste man understryka att just denna genre av musik stämmer väl in i. Samtidigt – om man kan sin musik – blir hip-hoppen och rappens verkshöjd i de allra flesta fall problematisk, ty lyriken – det känslomässiga budskapet – härleds alltför ofta till stora bakdelar, flashiga bilar, våldstendenser och sexuella aspirationer; inte till livets mystik, människans essens eller den känsloladdade komplexitet som människans väsen ständigt konfunderas över. Alltså ställer man sig frågan vari ordets styrka ligger: språngbrädan (som poetiska giganter erbjuder) in i någonting fantastiskt, eller känslan som dunket, tillsammans med hårda ord och förolämpningar, skapar? Ett lackmustest i sammanhanget, och som kanske kan ses som en riktlinje för vad som är bra eller inte, är att separera hip-hoppen och rappens musik från dess lyrik. Vad får vi då? Dessvärre är svaret att det oftast är skräp: halvdåliga rader av idioti beblandat med pekoral, men –som med rätt musik – kan ge oss en viss känsla av upprymdhet. För vem vill inte hamna i slagsmål efter att ha lyssnat på Big L:s '98 Freestyle, eller känner sig som en kung när man pumpar Petters Mikrofonkåt Röda linjen remix? Men visst är det poesi, det är det.
Äntligen lite seriösare ansats. Dock har du fel om hiphopens budskap. All hiphop handlar absolut inte om feta rövar, pang pang och 40 oz. Men det är ju som du skriver, "om man kan sin musik". Vilket många givetvis inte kan, precis såsom de inte "kan" litteratur och känner till mer än deckarna från Pressbyrån och bästsäljarna i övrigt. Precis som med dagens skönlitteratur kan man göra en indelning i fint och fult, om man vill hasta och vara trubbig med sin kategorisering, men bara för att det fula syns mest och förpestar vyn över det litterära landskapet så är inte hiphopens elelr rappens verkshöjd endast en o femti.
För det första går det att diskutera om människans essens, livets mystik och annat klurigt på tusen oliak sätt. Att analysera en modern (ungdoms till och med i viss omfattning) stil utifrån kriterier som man analyserar klassiker är att inte vara metodisk eller kritisk nog, anser jag.
Sen kan vi ju i evigheters evigheter debattera var i ordets styrka ligger, som endast språngbräda in i analys av de "stora" frågorna eller kanske även språkbräda i vardagens banala tillvaro, låt oss kalla det köksbänksrealism.
Jag anar illa dolt förakt för genren. Herrn verkar ha hittat nya höjder att språngbräda sig in i. Kanske något så tung som Vergilius eller Dante? Där har vi ju de riktiga tungviktarna, poesi visst är det.
