Att agera efter känslor - Lämnat er i fördärv eller lycka?

Hej, vet inte riktigt hur jag ska ställa denna fråga... Alla har olika behov och känslor man vill agera på men gör inte det för att en norm eller det inte är socialt accepterat eller emot lag.

Min fråga är, till hur stor del agerar ni på era känslor tror ni?

0 - 100% tror jag att jag agerar typ 10% av de saker jag egentligen känner att jag vill göra eller har ett behov av.

En följdfråga, när blir det farligt att inte agera med sina känslor?

Då vi lever upp i olika miljöer så befattar vi verklighet och gränser helt olika.
Då jag ser på mitt eget liv och miljö jag växt upp i så ser jag mig som en kastrerad människa som inte kan överhuvudtaget agera med egen vilja eller känsla då samhället inte alls är anpassat för mig, kanske för att jag har en svag mentalitet eller för att jag inte har förmågan att våga lika mycket som andra individer... Jag har förlorat min väg i livet, dels för att jag växt upp i en svag grundpunkt med en miljö som skulle kunna ärra vem som helst resten av livet, men av anledning av att jag inte agerat på mina egna känslor eller uppfattning så har jag sluppit det... men till vilket pris? Priset är högre då du förlorat din egen personlighet i den förlängda processen.

Jag vet inte om detta är förståeligt men om någon förstår, så skulle jag verkligen uppskatta ert svar om vad ni tror om detta.

Jag tror på en högre siffra 90% . Hunger,trötthet,ilska,kärlek, sorg,rädsla med mera är allt känslor.

Kan du ge ett par exempel på situationer då du känner så.

Jag har förstört en hel del av mitt liv genom att agera på känslor. Å andra sidan agerade jag ju ärligt, så jag behöver inte skämmas för mitt agerande, även om det var fördärvbringande.

Hunger och trötthet är ju mer ett fysiskt fenomen, att det biologiska fysiken sätter igång har väll inte så mycket med dina emotionella känslor att göra?

Ifall vi agerade 90% på våra känslor så tror jag att vi skulle haft ett mycket mer öppet samhälle än vad vi har idag.


Tex, att säga vad man egentligen tycker om personer eller ifall man känner någon är elak, korkad, lat, ignorant. Att våga säga ifrån när man har blivit illa berörd. Att tänka och diskutera saker fritt utan att behöva tänka på konsekvenser som tex att man kommer bli dömd för att vara en idiot / pedofil / rasist osv




På vilket sätt har du förstört ditt liv? Ifall du har agerat med dina känslor och känt att det varit det rätta att göra så är det ju i grund och botten en del av din personlighet och därmed hurvida dina relationer har blivit är ju faktiskt baserat på att människor har accepterat dig för den du verkligen är.

Kan ju säga åt dig att då du agerat med dina egna känslor och tankar så har du skapat dig din egen personlighet i alla fall... Du kan skatta dig lycklig att du inte förlorat dig själv på så sätt som tex jag har gjort. Att sitta och fundera över vem du egentligen är och att du hoppat över din personlighet från och med 9 års åldern är något som jag aldrig kommer kunna ta tillbaka eller göra om.

Inte jag heller men jag har ej behov av att ta tillbaka min barndom. Jag är här och nu och försöker göra det bästa av situationen så att säga och vet att hela jag styrs av i stort sett känslor av en eller annan karaktär
Att ej våga säga ifrån är också en känsla och handlar om rädsla så att säga..

Hej Silverfang

Jag får uppfattningen när jag läser lite mellan raderna att du växte upp i en sk dysfunktionell familj. Hade du föräldrar som missbrukade eller betedde sig galet, mobbades eller liknande? Det är inte helt ovanligt med familjer med personlighetsstörningar.

Jag kan ha övertolkat eller missuppfattat totalt. Glöm inlägget i sådana fall.

Barn som växer upp i familjer likt ovan får mycket tidigt lära sig att anpassa sitt beteende till andra. De blir medberoende. Om de från mycket tidig ålder nästan aldrig kan vara sig själva så kan de som vuxna känna att de inte har någon egen personlighet, bara en falsk sådan.

Om jag var rätt ute kan du ju googla medberoende och "vuxna barn till dysfunktionella" och liknande.

Precis vilket är bra, det är vad jag också försöker göra men har väldigt svårt med att anpassa mig efter min egen roll och min egen känsla. Att hitta tillbaka till ett mod där jag vågar göra min egen väg och göra min egen personlighet utan att behöva känna att jag styrs av samhälle eller vad som anses rätt att göra.


Ja, du har förstått helt korrekt. Jag förstod så klart inte detta under min barndom riktigt fullt ut, men med tiden som gått har jag förstått mer och mer att jag aldrig haft en stadig grund i min uppväxt och därmed har jag gått på andras tycken och känslor och därmed min topic.

Tänker göra det, men vad är det jag behöver hitta? Råd på hur man vågar göra sin egen väg? Jag har inte någon aning om hur jag ska göra detta. Jag är även låst då jag inte vågar prata med kurator / psykolog om detta då jag redan är insmörjd i samhället och ifall jag öppnar mina känslor och tankar så är jag rädd att jag kommer bli utspottad av samhället. Vet inte heller om ni förstår detta men jag uppskattar alla svar de som känner igen sig lite i det jag säger och kan ge råd på hur ni har kommit tillbaka till er egen bana på något sätt.

Jag är också uppväxt i en så kallad dysfunktionell familj. Ett så att säga vuxet barn till alkoholist.
Har kämpat hela livet för att hitta mitt eget jag.
Varit rebellen som aldrig kunnat känna svaghet men heller aldrig kunnat känna mig säker och stark.
Nu har jag hittat mitt rätta jag och trivs med livet.
Rekommenderar dig starkt att gå på vuxet barn till alkoholist möten. Läs boken. Elefanten i vardagsrummet.
Du skall helt enkelt hitta dig själv. Hoppas det kommer att bli bra för dig och ge aldrig upp hoppet. Har du överlevt skiten ända tills idag. Se det som en enorm styrka.

Tror om man ständigt följer sina känslor så får man ett helvete. Man ska följa sina logiska tankar. Tror de flesta misstagen begås eftersom de var alldeles för känslostyrda istället för att tänka logiskt.

Vad för sorts möte är vuxet barn? Pratar man i grupp?

Glad att du hittat din egen väg

Det är ju lite det jag menar att du följer dina känslor och tänkande, jag menar inte att bara för att man hatar någon så ska man kunna gå och slå ner personen och dylikt utan mer att man ska kunna avreagera sina känslor på något sätt och kunna släppa sina tankar och kunna diskutera som en fri människa om problem / vardagliga saker utan att behöva känna att man gör något fel.

Hunger kroppsligt trötthet kroppsligt ilska kärlek kemiska reaktioner aka känslor rädsla betingat kan både vara kroppsligt och kemiskt så det går ihop. 90% tror jag absolut inte mer 50/50