The Master (2012)
Av Paul Thomas Anderson
The Master är den amerikanska regissören Paul Thomas Andersons femte film. Med ett ovanligt bra rykte på regifronten, i samma liga som Tarantino och Aronofsky, skulle många säga att filmtiteln stämmer in på regissören. Håller han med denna film måttet som han själv byggt upp eller är hans gyllene period över?
Jag tror inte vi har någon mer begåvad i filmspråk som lever just nu än P.T Anderson. Kameran, de skarpa färgerna, symboliken och tematiken, jag vill säga att han inte ligger långt ifrån Stanley Kubrick. Kvaliteten håller från hans förra film; There Will Be Blood, men The Master repeterar inte samma känsla och stil som sin föregångare. Anderson bjuder på lite mer oväntad och mörk humor, som visar att han fortfarande har glimten i ögat från Punch Drunk-Love och Boogie Nights. Det är en helt egen och unik film. Och vilken unik film det är.
Freddy (Joaquin) är en krigsveteran från andra världskriget som tappat all kontroll på sina drifter, sin sexualitet och sin alkoholism. Han lyckas hamna på Lancaster Dodds (Hoffman) fartyg, den karismatiska, mäktiga ledaren för The Cause, en sektliknande organisation som byggs på tveksamma terapiformer. De två människorna är helt och hållet olika, men med tiden binds ihop kanske på grund av deras skillnader.
I huvudrollen har vi Joaquin Phoenix som faktiskt aldrig varit bättre. Hela hans hållning och figur liknar, som Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting så perfekt beskrev det som, en knytnäve med reumatism. Han är en söndersliten, smärtfylld och djupt störd människa, som helt klart vet om det. En schakal utanför samhällets normer. Som till försvar skrattar han till när det blir för jobbigt, vilket gör honom lite mer obehaglig. Det är ett ansikte som säger mer än hela Adam Sandlers sammanlagda karriär. Det jag tror Anderson vill förmedla med den mycket impulsiva och aggressiva rollen är det djuriska och Freuds ”detet” personifierat. Det medför också i att det är i princip omöjligt att identifiera sig själv med honom, vilket är ett litet problem för mig. Joaquin är mångsidig, komplicerad och en mycket, mycket intressant huvudperson, men jag kan aldrig känna att jag själv hade kunnat göra de sakerna han gör. På sätt och vis känns han som att en väldigt stark biroll plötsligt fått huvudrollen. Att det finns många som sympatiserar med honom gör mig gravt orolig. Det är såklart bra för filmupplevelsen, men till dem rekommenderar jag ett besök hos en psykolog!
Sen får jag inte glömma resten av rollerna. Den tragiskt bortgångna Phillip Seymour Hoffman och Amy Adams som spelar hans fru är inte lika svulstiga som Phoenix, men ändå minst lika bra i sina roller.
Men det här är ändå Freddys film. Mästaren själv och hans sekt hamnar i bakgrunden. Freddy hänger på hans idéer utan att ens veta vad det handlar om. Det enda han vill ha är någon att se upp till, en förebild han kan försvara. Filmen kanske innehåller lite för många scener av honom som ger sig på skeptiker, eller när The Master själv tappar temperamentet över folk som pekar på hans brister. Jag hade också svårt för att hålla engagemanget hela filmen igenom, då den inte bara hoppar fram och tillbaka kronologiskt utan fram och tillbaka mellan banala scener och kraftfulla, gripande scener på ett sätt som bara inte känns balanserat. Många stunder, som deras sista stund tillsammans, förundras man över hur en sådan här film har kunnat göras överhuvudtaget. Andra gånger känner man hur repetitionerna tyvärr kryper sig upp på en och gör filmen smått ointressant.
The Master är en av de stora och de mäktiga filmerna som siktar mot Citizen Kane, Apocalypse Now och 2001, de som görs så sällan idag. En film gjord för att ses om och om igen för att hitta nya vinklar och innebörder varje gång. Förstod jag allt filmen försökte säga? Absolut inte. Mycket förbryllar mig långt efteråt, och det är vad som enligt mig skapar en klassiker. Det kanske inte är en film jag älskar, men jag kan Starkt Rekommendera The Master
Av Paul Thomas Anderson
The Master är den amerikanska regissören Paul Thomas Andersons femte film. Med ett ovanligt bra rykte på regifronten, i samma liga som Tarantino och Aronofsky, skulle många säga att filmtiteln stämmer in på regissören. Håller han med denna film måttet som han själv byggt upp eller är hans gyllene period över?
Jag tror inte vi har någon mer begåvad i filmspråk som lever just nu än P.T Anderson. Kameran, de skarpa färgerna, symboliken och tematiken, jag vill säga att han inte ligger långt ifrån Stanley Kubrick. Kvaliteten håller från hans förra film; There Will Be Blood, men The Master repeterar inte samma känsla och stil som sin föregångare. Anderson bjuder på lite mer oväntad och mörk humor, som visar att han fortfarande har glimten i ögat från Punch Drunk-Love och Boogie Nights. Det är en helt egen och unik film. Och vilken unik film det är.
Freddy (Joaquin) är en krigsveteran från andra världskriget som tappat all kontroll på sina drifter, sin sexualitet och sin alkoholism. Han lyckas hamna på Lancaster Dodds (Hoffman) fartyg, den karismatiska, mäktiga ledaren för The Cause, en sektliknande organisation som byggs på tveksamma terapiformer. De två människorna är helt och hållet olika, men med tiden binds ihop kanske på grund av deras skillnader.
I huvudrollen har vi Joaquin Phoenix som faktiskt aldrig varit bättre. Hela hans hållning och figur liknar, som Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting så perfekt beskrev det som, en knytnäve med reumatism. Han är en söndersliten, smärtfylld och djupt störd människa, som helt klart vet om det. En schakal utanför samhällets normer. Som till försvar skrattar han till när det blir för jobbigt, vilket gör honom lite mer obehaglig. Det är ett ansikte som säger mer än hela Adam Sandlers sammanlagda karriär. Det jag tror Anderson vill förmedla med den mycket impulsiva och aggressiva rollen är det djuriska och Freuds ”detet” personifierat. Det medför också i att det är i princip omöjligt att identifiera sig själv med honom, vilket är ett litet problem för mig. Joaquin är mångsidig, komplicerad och en mycket, mycket intressant huvudperson, men jag kan aldrig känna att jag själv hade kunnat göra de sakerna han gör. På sätt och vis känns han som att en väldigt stark biroll plötsligt fått huvudrollen. Att det finns många som sympatiserar med honom gör mig gravt orolig. Det är såklart bra för filmupplevelsen, men till dem rekommenderar jag ett besök hos en psykolog!
Sen får jag inte glömma resten av rollerna. Den tragiskt bortgångna Phillip Seymour Hoffman och Amy Adams som spelar hans fru är inte lika svulstiga som Phoenix, men ändå minst lika bra i sina roller.
Men det här är ändå Freddys film. Mästaren själv och hans sekt hamnar i bakgrunden. Freddy hänger på hans idéer utan att ens veta vad det handlar om. Det enda han vill ha är någon att se upp till, en förebild han kan försvara. Filmen kanske innehåller lite för många scener av honom som ger sig på skeptiker, eller när The Master själv tappar temperamentet över folk som pekar på hans brister. Jag hade också svårt för att hålla engagemanget hela filmen igenom, då den inte bara hoppar fram och tillbaka kronologiskt utan fram och tillbaka mellan banala scener och kraftfulla, gripande scener på ett sätt som bara inte känns balanserat. Många stunder, som deras sista stund tillsammans, förundras man över hur en sådan här film har kunnat göras överhuvudtaget. Andra gånger känner man hur repetitionerna tyvärr kryper sig upp på en och gör filmen smått ointressant.
The Master är en av de stora och de mäktiga filmerna som siktar mot Citizen Kane, Apocalypse Now och 2001, de som görs så sällan idag. En film gjord för att ses om och om igen för att hitta nya vinklar och innebörder varje gång. Förstod jag allt filmen försökte säga? Absolut inte. Mycket förbryllar mig långt efteråt, och det är vad som enligt mig skapar en klassiker. Det kanske inte är en film jag älskar, men jag kan Starkt Rekommendera The Master