Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Lifvendahl gör upp med posörerna och efterlyser konkretion:Bortom debattens catwalk
Citat:
Det är bra att någon funderar över spelregler för kriget om invandringspolitiken, för hittills har det varit fritt fram att använda de tomma argument hon radar upp ovan och dessa är mediakrigets motsvarighet till kemiska massförstörelsevapen. Fegt fulspel som borde vara förbjudet. Det är försvararna av nuvarande invandringspolitik som är skyldiga att ge svar, kritikerna har redan redovisat sina svar. Ändå tycks bevisbördan alltid hamna på invandringskritikerna.
Den svenska debatten behöver hyfsas. Det har hittills varit bedrövande enkelt att komma undan med argument som är rätt tomma, om man granskar dem närmare. Hela frågeområdet skulle må väl av en större ärlighet och rakhet i kommunikationen mellan aktörerna. Just eftersom det finns så många bottnar, behöver förhållningssättet vara nyfiket, lugnt och metodiskt. Jag eftersträvar inte enighet, utan klargörande.
Det gör också att standardfraserna behöver läggas till handlingarna. Tävlingsgrenen visa godhet är över. Den kan nästan alla få pokal i. Nu handlar det om klokskap; att kunna förena moralen med modiga och välavvägda reformförslag.
Så låt oss gå vidare. Jag föreslår att följande fraser från och med nu utgår ur vokabulären, om de inte närmare kan specificeras:
”Vi vill att Sverige ska vara ett öppet land”. Ja, det är förmodligen en utsaga som alla partier kan vara ense om – utifrån sina egna tolkningar av begreppet. Därför borde det nästkommande steget vara att öppet redovisa hur varje parti gör dem.
Ett vanligt poserande angrepp är ”de som vill stänga Sverige”, implicit menat att man själv inte är en sådan omoralisk lurk. Men såvitt jag vet lägger inga riksdagspartier fram förslag om en oreglerad invandring, varför vi får sluta oss till att de alla trots allt förespråkar en reglerad sådan.
Att slänga anklagelser om att ”ni vill förhindra människor kommer hit”, kan man alltså på helt saklig grund göra mot samtliga åtta riksdagspartier om man är på det humöret. Men det är föga konstruktivt. Frågan bör i stället vara: ”Hur öppet och stängt vill ni ha det?” Den vidare konkretionen behöver faktiskt avkrävas dem som aspirerar på makt om debatten ska bli hederlig. Svaret ”så öppet som möjligt” är förvisso en ambition jag delar, men fungerar inte som tankemässig slutstation, särskilt inte för folkvalda politiker.
”Vi måste sätta tryck på andra länder”, är också en åtta-partiutsaga. Vad betyder det? Och hur är det tänkt att ge effekt? Ska det göras genom att Sverige de facto ökar trycket på de andra genom att självt ta emot färre – med vetskap att vi då samtidigt använder de asylsökande som murbräcka i storpolitiken, varav ett stort antal flyr från krigshärdar och masslakt? Ska vi skriva arga brev till andra regeringar? Har vi andra redskap? Eller räcker det med känslostormande debattartiklar till varandra här hemma i Sverige?
”Vi måste bli bättre på integrationen” och ”vi behöver ta krafttag mot segregationen” är också sådan sinnelagsretorik som alla politiska aktörer kan skriva under på – från SD och C till Ung vänster och Muf. Men inte förrän vi tydligt fått redovisat det som var och en ser ryms bakom orden bli bättre och krafttag, finns någon rimlig möjlighet att vi kommer vidare upp ur skyttegravarna.
Från Moderaterna märks nu sådana ansträngningar. På darrande ben, förvisso, men med fler sådana initiativ finns faktiskt en möjlighet att gå bortom samhällsdebattens catwalk, skilja agnar från vete och se vilka som faktiskt har förmågan att tänka både intention och konsekvens.
Det gör också att standardfraserna behöver läggas till handlingarna. Tävlingsgrenen visa godhet är över. Den kan nästan alla få pokal i. Nu handlar det om klokskap; att kunna förena moralen med modiga och välavvägda reformförslag.
Så låt oss gå vidare. Jag föreslår att följande fraser från och med nu utgår ur vokabulären, om de inte närmare kan specificeras:
”Vi vill att Sverige ska vara ett öppet land”. Ja, det är förmodligen en utsaga som alla partier kan vara ense om – utifrån sina egna tolkningar av begreppet. Därför borde det nästkommande steget vara att öppet redovisa hur varje parti gör dem.
Ett vanligt poserande angrepp är ”de som vill stänga Sverige”, implicit menat att man själv inte är en sådan omoralisk lurk. Men såvitt jag vet lägger inga riksdagspartier fram förslag om en oreglerad invandring, varför vi får sluta oss till att de alla trots allt förespråkar en reglerad sådan.
Att slänga anklagelser om att ”ni vill förhindra människor kommer hit”, kan man alltså på helt saklig grund göra mot samtliga åtta riksdagspartier om man är på det humöret. Men det är föga konstruktivt. Frågan bör i stället vara: ”Hur öppet och stängt vill ni ha det?” Den vidare konkretionen behöver faktiskt avkrävas dem som aspirerar på makt om debatten ska bli hederlig. Svaret ”så öppet som möjligt” är förvisso en ambition jag delar, men fungerar inte som tankemässig slutstation, särskilt inte för folkvalda politiker.
”Vi måste sätta tryck på andra länder”, är också en åtta-partiutsaga. Vad betyder det? Och hur är det tänkt att ge effekt? Ska det göras genom att Sverige de facto ökar trycket på de andra genom att självt ta emot färre – med vetskap att vi då samtidigt använder de asylsökande som murbräcka i storpolitiken, varav ett stort antal flyr från krigshärdar och masslakt? Ska vi skriva arga brev till andra regeringar? Har vi andra redskap? Eller räcker det med känslostormande debattartiklar till varandra här hemma i Sverige?
”Vi måste bli bättre på integrationen” och ”vi behöver ta krafttag mot segregationen” är också sådan sinnelagsretorik som alla politiska aktörer kan skriva under på – från SD och C till Ung vänster och Muf. Men inte förrän vi tydligt fått redovisat det som var och en ser ryms bakom orden bli bättre och krafttag, finns någon rimlig möjlighet att vi kommer vidare upp ur skyttegravarna.
Från Moderaterna märks nu sådana ansträngningar. På darrande ben, förvisso, men med fler sådana initiativ finns faktiskt en möjlighet att gå bortom samhällsdebattens catwalk, skilja agnar från vete och se vilka som faktiskt har förmågan att tänka både intention och konsekvens.
Citat:
Måste säga att för att vara en nyliberal så har hon lite i skallen. Är det preludiet till en kommande kursändring bland tidigare dumliberaler (dit Lifvendahl hör/hörde) så vore det en Lisa för politiken - utan att glömma att det var liberalernas lömska plan och allmänna svagsinthet som försatt Sverige i den situation den befinner sig. Det vill säga, resultatet av när liberalerna beslutade sig för att försöka slå socialisterna i dumhet på deras egen planhalva.
Lifvendahl gör upp med posörerna och efterlyser konkretion:Bortom debattens catwalk
Det är bra att någon funderar över spelregler för kriget om invandringspolitiken, för hittills har det varit fritt fram att använda de tomma argument hon radar upp ovan och dessa är mediakrigets motsvarighet till kemiska massförstörelsevapen. Fegt fulspel som borde vara förbjudet. Det är försvararna av nuvarande invandringspolitik som är skyldiga att ge svar, kritikerna har redan redovisat sina svar. Ändå tycks bevisbördan alltid hamna på invandringskritikerna.
Det är bra att någon funderar över spelregler för kriget om invandringspolitiken, för hittills har det varit fritt fram att använda de tomma argument hon radar upp ovan och dessa är mediakrigets motsvarighet till kemiska massförstörelsevapen. Fegt fulspel som borde vara förbjudet. Det är försvararna av nuvarande invandringspolitik som är skyldiga att ge svar, kritikerna har redan redovisat sina svar. Ändå tycks bevisbördan alltid hamna på invandringskritikerna.
Citat:
Det finns helt enkelt vuxna, smarta, pragmatiska liberaler och korkade idealistiska dito. Lifvendahl, Teodorescu, Neuding, Cwejman och Dahlberg är nyktra nog att förstå att det finns målkonflikter och att det inte är speciellt bra reklam för liberalism att låta den trasa sönder samhället. Då kommer väljarna nämligen att se till att den placeras i karantän för överskådlig tid, bredvid övriga ideologiska massförstörelsevapen som nazismen, fascismen och kommunismen.Måste säga att för att vara en nyliberal så har hon lite i skallen. Är det preludiet till en kommande kursändring bland tidigare dumliberaler (dit Lifvendahl hör/hörde) så vore det en Lisa för politiken - utan att glömma att det var liberalernas lömska plan och allmänna svagsinthet som försatt Sverige i den situation den befinner sig. Det vill säga, resultatet av när liberalerna beslutade sig för att försöka slå socialisterna i dumhet på deras egen planhalva.
Sen finns det jättebebisar som Segerfeldt, Norberg och Dahl, medelålders män som inte tycks dra några slutsatser av att deras fans har ungefär samma medelålder som One Directions fanclub.
Det återstår att se vilken sort Kinberg Batra tillhör, kaosliberaler som växte upp eller blev kvar i ungdomsförbundets utopia för alltid.
Citat:
Regler i all ära, men i krig är det mesta tillåtet. Finns det den ringaste chans att Sjuklöverpartiet frångår massinvandringens evangelium? Politikerna är som lindrigt begåvade nybörjare i ett laboratorium som vi ska hållas med, se dem göra bort sig gång på gång i en läroperiod som aldrig upphör. Jämför partiledarna i det brittiska valet som avgår prompt om de inte tillhör den segrande sidan. Den svenska partiledardebatten i SVT är just avklarad och det var inte mycket som hann sägas på de knappa två timmarna, mer än sedvanliga tirader om vad motståndarna gjorde medan de hade makten. "mer resurser" och klåfingrighet är också typiska, uppfordrande inslag i debatten där de snubblar på orden och insinuerar till intet förpliktigande handlingskraft... Det blir dyrare att leva så fort politikerna ska pilla.
Lifvendahl gör upp med posörerna och efterlyser konkretion:Bortom debattens catwalk
Det är bra att någon funderar över spelregler för kriget om invandringspolitiken, för hittills har det varit fritt fram att använda de tomma argument hon radar upp ovan och dessa är mediakrigets motsvarighet till kemiska massförstörelsevapen. Fegt fulspel som borde vara förbjudet. Det är försvararna av nuvarande invandringspolitik som är skyldiga att ge svar, kritikerna har redan redovisat sina svar. Ändå tycks bevisbördan alltid hamna på invandringskritikerna.
Det är bra att någon funderar över spelregler för kriget om invandringspolitiken, för hittills har det varit fritt fram att använda de tomma argument hon radar upp ovan och dessa är mediakrigets motsvarighet till kemiska massförstörelsevapen. Fegt fulspel som borde vara förbjudet. Det är försvararna av nuvarande invandringspolitik som är skyldiga att ge svar, kritikerna har redan redovisat sina svar. Ändå tycks bevisbördan alltid hamna på invandringskritikerna.
En annan skribent som manar till hyfsning av samhällsföreträdarnas respekt för demokratin, ordens valör och åsiktsmångfalden, bort från åsiktskorridoren och den pseudodemokratiska "värdegrundsdemokratin", är Marika Formgren som ger perspektiv på Dagens Samhälle:
Citat:
Psykologen William J. McGuire drog slutsatsen att de unga männen aldrig tidigare hade hört kritik av ”den amerikanska livsstilen”, och därför var särskilt mottagliga för propaganda. McGuire utvecklade teorin om vaccinationseffekten; att den som får höra båda sidor av en sak får ett starkare försvar mot propaganda. Förbud och tabuisering av antidemokratiska opinionsyttringar gör alltså folk sämre rustade att stå emot antidemokratisk propaganda, än om åsikterna möts av argument i en fri debatt.
Den svenska ”värdegrundsdemokratin” (se även Magasinet Neo 4/2014) har likheter med den militanta demokratin, men också stora skillnader. Värdegrundsdemokrati är uppfattningen att man måste omfatta ”värde*grunden” – ett knippe luddigt definierade åsikter om bland annat antirasism, feminism och hbtq-frågor – för att vara demokrat.*
Värdegrunden är så vag att dess anhängare ständigt hittar nya ”antidemokrater”: Kommunpolitikern som yttrar att bostadsbristen och försörjningsbördan gör att Sverige inte klarar dagens invandringsvolymer är ”rasist”, och alltså antidemokrat. Budgetchefen som säger att skattebetalarna inte ska bekosta könsneutrala toaletter är en ”cis-normativ antifeminist”, och alltså antidemokrat.
Den svenska ”värdegrundsdemokratin” (se även Magasinet Neo 4/2014) har likheter med den militanta demokratin, men också stora skillnader. Värdegrundsdemokrati är uppfattningen att man måste omfatta ”värde*grunden” – ett knippe luddigt definierade åsikter om bland annat antirasism, feminism och hbtq-frågor – för att vara demokrat.*
Värdegrunden är så vag att dess anhängare ständigt hittar nya ”antidemokrater”: Kommunpolitikern som yttrar att bostadsbristen och försörjningsbördan gör att Sverige inte klarar dagens invandringsvolymer är ”rasist”, och alltså antidemokrat. Budgetchefen som säger att skattebetalarna inte ska bekosta könsneutrala toaletter är en ”cis-normativ antifeminist”, och alltså antidemokrat.
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/v...mokratin-15492
Hur ska nu Sjuklöverpartiet och MSM kunna kunna avkrävas argument för sina floskulösa fabulationer som de byggt sina karriärer, partiers och redaktioners program på? Lita på det sovande folkets ointresse och korta minne eller helt enkelt låtsas som inget, genom att fortsätta som vanligt eller snacka ihop sig över hela linjen och dra ett streck över det gamla? Är marknaden för varnande och förmanande fraser à la "spela SD i händerna" död? Det är ett betydande steg kvar innan politikerna förmås att lägga halvmesyrer till förslag, som blir till resurskrävande slag i luften. Vi har sett hur efterlevnaden av befintliga lagar, t ex kravet på egenförsörjning hos anhöriginvandrare inte gäller, hur politiker trevar efter "samordning" på statlig nivå för att avhysa "EU-migranter" i kommunerna, hur minister motsätter sig REVA, hur "papperslösas" barn får gå i skola och hela familjen har rätt till vård för 50 kr, särförmåner och myndigheternas motsägelsefulla signaler och i handling/underlåtenhet motverkande värv, osv osv...
Räddningsplikter vs understödsplikter; erövrandet av språket, rekalibrering av terminologin; kräva argument och konkreta förslag på politiska förslag efter åren av känslosvall och godhetsinkontinens; belysandet av den politiskt korrekta "värdegrundsdemokratins" antidemokratiska själadöd och sekterism... SvD och Dagens Samhälle har bidragit till att kritisera några viktiga aspekter av mediehegemonins medel att förtrycka folket och förgifta klimatet som premierat dåliga politiska beslut och felpriorireringar.
Citat:
På den tiden Gür var mer av hyperliberal, så skrev han inte om dessa frågor på detta sätt. Han har tvärtom över tid förändrats från den väldigt liberale, till mer av "rädda-vad-som-kan-konservativ". Om det är samhällsutvecklingen, eller att han har mognat, är osäkert. Att SvD också tar in det han skriver, när han skriver så här rättframt, är intressant och viktigt för att förstå varthän mediekriget är på väg. Det blir allt ogörligare att blunda för effekterna av mångkulturen, och därmed blir det också allt mer angeläget för vissa publikationer, att agera mot stolligheterna.
Jag kan förstås minnas fel men jag hittar inget som strider mot mitt minne vid en googling. Är det någon särskild artikel/bok/citat du tänker på?
Alltså som är mer än femton år gammalt och ligger hyggligt långt ifrån vad han skriver idag?
__________________
Senast redigerad av Gullegubben 2015-05-10 kl. 23:30.
Senast redigerad av Gullegubben 2015-05-10 kl. 23:30.
Citat:
Kanske minns vi bara olika. I boken Staten och nykomlingarna har jag minnet av att han företrädde en tämligen liberal linje i invandringspolitiken, med marknadsargument som bärande "lösning". Inte riktigt så jag förstås honom idag.
Citat:
Det finns helt enkelt vuxna, smarta, pragmatiska liberaler och korkade idealistiska dito. Lifvendahl, Teodorescu, Neuding, Cwejman och Dahlberg är nyktra nog att förstå att det finns målkonflikter och att det inte är speciellt bra reklam för liberalism att låta den trasa sönder samhället.
Från trådstarten:
Citat:
Frågan är om liberalerna kommer våga försvara sig mot vänsterliberalerna och de liberala-socialistiska mulitkulturalisterna som primärt utgör kärnan i svensk media?
Jag har tidigare sagt att kampen kommer först stå mellan liberalismen och multikulturalismen innan den står mellan liberalismen och nationalismen.
...
Frågan är om liberalerna kommer våga försvara sig mot vänsterliberalerna och de liberala-socialistiska mulitkulturalisterna som primärt utgör kärnan i svensk media?
Jag har tidigare sagt att kampen kommer först stå mellan liberalismen och multikulturalismen innan den står mellan liberalismen och nationalismen.
...
Dogdylan fick rätt. Detta mediakrig om mångkulturen är främst ett inbördeskrig inom olika liberala inriktningar.
Vänsterliberaler, liberalsocialister och liberalkonservativa bråkar om hur man skall tolka signalerna från verkligheten. Till slut har signalerna från pöbeln uppfattats av en del av de som annars mest fokuserar på att klättra i den politiska hierarki vars rekryteringsbas finns bland profiler i medierna.
De försöker alla profilera sig i en liberal kontext. För sin egen karriärs skull. Inte för att verkligheten kallar på uppmärksamhet.
Det är värre sekterism hos dagens liberaler än hos kommunisterna på 60-70 talet.
Det brukar bli på detta sätt utan tydligt ledarskap. Eller om många känner sig kallade att profilera sig. För medierna beror det nog helt enkelt på att medierna alla rubricerar sig som liberal-nånting.
Ibland kan jag känna för att stänga dörren helt till deras lilla väl vadderade lekkammare och istället ta mig an min verklighet själv. Att tro att dessa i grunden strebrar skall vara nödvändiga element för att påverka den politiska kartan gör mig deprimerad över sakernas tillstånd. Hur kunde dessa stolpskott få så mycket att säga till om i det politiska livet?
Jo många har gjort som jag och helt tappat intresse för att ta del av dessa människors verklighetsfrånvända plattityder.
Liberalismen i någon form vinner mediakriget på walk-over. Men vem bryr sig.
Med en sådan seger är de redan förlorade. Marginaliserade för att använda ett av deras egna favorituttryck.
Överkörda av verkligheten är en mer rak beskrivning.
Citat:
På den tiden Gür var mer av hyperliberal, så skrev han inte om dessa frågor på detta sätt. Han har tvärtom över tid förändrats från den väldigt liberale, till mer av "rädda-vad-som-kan-konservativ". Om det är samhällsutvecklingen, eller att han har mognat, är osäkert. Att SvD också tar in det han skriver, när han skriver så här rättframt, är intressant och viktigt för att förstå varthän mediekriget är på väg. Det blir allt ogörligare att blunda för effekterna av mångkulturen, och därmed blir det också allt mer angeläget för vissa publikationer, att agera mot stolligheterna.
Thomas Gür är själv medveten om, att han förändrats/ändrat uppfattning. Han har framfört det i någon diskussion (som jag sett på nätet) alternativt skrivit det (kanske på sin Facebook) - tyvärr minns jag inte med säkerhet, var jag såg honom framföra det. Men, det fastnade i minnet, eftersom det är rel. ovanligt att någon *själv* vidgår, att denne förändrats/ändrat uppfattning. Han specificerade inte närmare, utan nämnde bara i en mening ung. när jag själv var yngre och sympatiserade med vänstern - absolut inte ordagrant citerat. Det som fastnade i mitt minne var, som sagt, att han själv vidgick, att han förändrats/ändrat uppfattning - inte exakt hur han formulerade sig.
Citat:
Thomas Gür är själv medveten om, att han förändrats/ändrat uppfattning. Han har framfört det i någon diskussion (som jag sett på nätet) alternativt skrivit det (kanske på sin Facebook) - tyvärr minns jag inte med säkerhet, var jag såg honom framföra det. Men, det fastnade i minnet, eftersom det är rel. ovanligt att någon *själv* vidgår, att denne förändrats/ändrat uppfattning. Han specificerade inte närmare, utan nämnde bara i en mening ung. när jag själv var yngre och sympatiserade med vänstern - absolut inte ordagrant citerat. Det som fastnade i mitt minne var, som sagt, att han själv vidgick, att han förändrats/ändrat uppfattning - inte exakt hur han formulerade sig.
Jag läste SvD på 90-talet när han skrev ledare. Nu följer jag honom på Facebook där han sprutar ur sig inlägg. Får intrycket att han alltid varit politiskt inkorrekt men mer så nu. Han gör en del invandringskritiska inlägg. Men det kan ju bero på att tiderna förändrats, nu är invandring den heta frågan mer än skattenivåer. Han verkar nå ut till många beslutsfattare i alliansen enl bekanta som har koll.
Om vi nu använder oss av extra passiv-aggressivt snorkiga citationstecken - och himlar med ögonen - så passerades väl idag en "milstolpe" i beskrivningen av spänningsfältet i svensk migrationspolitik.
I en analys av gårdagens partiledardebatt konstaterar DN:s Ewa Stenberg att "inget är sig längre likt":
Det är inte mer djuplodande än så och kan tyckas trivialt och innehållslöst, särskilt som väl de föreslagna förändringarnas nettoeffekt närmar sig noll, när alla förbehåll och det faktum att ett C med vind i seglen opponerar sig, diskonterats.
Men. I politik är bilden ofta viktigare än substansen, den vinklade rubriken mer styrande för tanken än brödtextens ärligare beskrivning och riktningen viktigare än positionen. Och i och med denna debatt så har ju en gradskillnad mellan borgerlighet och regering vävts in i det mediala narrativet.
En tredje väg, ett populistiskt skambud är åtminstone lagt. Och skulle det vara så att M fortsätter öka på bekostnad av S och SD rentav stagnerar - så är det faktiskt inte något för paradigmkritiska hipsters som oss att klaga på.
För - det har aldrig varit SD som ska göra't. Deras roll i landets tjänst är helt förfelad om de mot all förmodan lyckas ödmjuka och anpassa sig så mycket att de släpps in i stugvärmen för att hjälpa till att staga upp grisarnas fallfärdiga ruckel.
Nej, det bästa sättet att skapa incitament att bygga i invandringsrestriktivt tegel är att vargen stryker omkring husknutarna och hotar blåsa omkull grisarnas karriärplaner.
Om det arbetet fortskrider med gillande i opinionen så kommer skambudet gradvis att bättras och några av de många fikonlöven tappas. Då kanske rentav dörren gläntas och kultingen Rasmus kickas ut i kylan. Inte med skenrättegång och uteslutning, förstås - men som ett varnande exempel på att riksdagsplatser inte tilldelas den som kostar partiet riksdagsplatser.
Alla "uppgörelser inför öppen ridå" inom M, KD och FP som slutar med att invandringsvurmarna får på tafsen är ju bästa tänkbara reklam.
I en analys av gårdagens partiledardebatt konstaterar DN:s Ewa Stenberg att "inget är sig längre likt":
Citat:
Fram till valdagen stod Sverigedemokraterna mot de sju andra partierna. SD isolerades såsom extrema. Men efter Alliansens valförlust och stora rösttapp till SD har tre av partierna börjat svänga. M, KD och FP utgör nu ett tredje alternativ som är mer restriktiv än den förra och den nuvarande regeringen. Samtidigt är den mycket mer generös än SD:s.
Det är inte mer djuplodande än så och kan tyckas trivialt och innehållslöst, särskilt som väl de föreslagna förändringarnas nettoeffekt närmar sig noll, när alla förbehåll och det faktum att ett C med vind i seglen opponerar sig, diskonterats.
Men. I politik är bilden ofta viktigare än substansen, den vinklade rubriken mer styrande för tanken än brödtextens ärligare beskrivning och riktningen viktigare än positionen. Och i och med denna debatt så har ju en gradskillnad mellan borgerlighet och regering vävts in i det mediala narrativet.
En tredje väg, ett populistiskt skambud är åtminstone lagt. Och skulle det vara så att M fortsätter öka på bekostnad av S och SD rentav stagnerar - så är det faktiskt inte något för paradigmkritiska hipsters som oss att klaga på.
För - det har aldrig varit SD som ska göra't. Deras roll i landets tjänst är helt förfelad om de mot all förmodan lyckas ödmjuka och anpassa sig så mycket att de släpps in i stugvärmen för att hjälpa till att staga upp grisarnas fallfärdiga ruckel.
Nej, det bästa sättet att skapa incitament att bygga i invandringsrestriktivt tegel är att vargen stryker omkring husknutarna och hotar blåsa omkull grisarnas karriärplaner.
Om det arbetet fortskrider med gillande i opinionen så kommer skambudet gradvis att bättras och några av de många fikonlöven tappas. Då kanske rentav dörren gläntas och kultingen Rasmus kickas ut i kylan. Inte med skenrättegång och uteslutning, förstås - men som ett varnande exempel på att riksdagsplatser inte tilldelas den som kostar partiet riksdagsplatser.
Alla "uppgörelser inför öppen ridå" inom M, KD och FP som slutar med att invandringsvurmarna får på tafsen är ju bästa tänkbara reklam.
Citat:
Om vi nu använder oss av extra passiv-aggressivt snorkiga citationstecken - och himlar med ögonen - så passerades väl idag en "milstolpe" i beskrivningen av spänningsfältet i svensk migrationspolitik.
I en analys av gårdagens partiledardebatt konstaterar DN:s Ewa Stenberg att "inget är sig längre likt":
I en analys av gårdagens partiledardebatt konstaterar DN:s Ewa Stenberg att "inget är sig längre likt":
Citat:
M, KD och FP utgör nu ett tredje alternativ som är mer restriktiv än den förra och den nuvarande regeringen.
Nej, M, KD och Fp har inte ändrat någonting i sin invandringpolitik. Men dom har lyckats med konststycket att sprida en bild av att dom har ändra på sig. Folk med låg IQ går ju på detta förståss. I normala länder där journalister har intelektuell skärpa och integritet så skulle dom ju förståss avslöjas som dom lögnar dom är. Men i Sverige så är det inte riktigt så.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
