Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag tror Torekull räknar kallt med att en eventuell utredare konstaterar att lösningar inte existerar, eftersom detta är den beklagliga verkligheten.
Han formulerar sig i relation till åsiktskorridoren. Den är inte upplöst ännu.

Det värsta som kan hända är dock att media släpper fram personer som korrekt beskriver verkligheten men som har samma gamla lösningar på problemen. Att först vinna förtroende genom sin verklighetsbeskrivning men sedan fortsätta i samma spår som innan. Möjligt att Torekull vill få till ett stopp som sedan i skymundan blir permanent. Är han dock seriös när han pratar om att problemen kan lösas om någon duktig person bara funderar extra mycket i två månader är han ett större problem än Maria Ferm.

Möjligt. I annat fall vore det väldigt intressant att höra vilka lösningar som föreslås.

Ytterst handlar det väl om huruvida man har tid och råd att vara kräsen. Vi talar om ett mediakrig, men det finns folk som bytt sida i riktiga krig. Då kan man låta bygones be bygones för att det finns viktigare och mer akuta saker att ta itu med, eller så kan man hålla på i åratal och bjäbba om en lång lista av gamla synder och kräva en ursäkt för varje enskild post. Kanske inte det mest målorienterade, produktiva eller rationella man kan ägna sig åt när det brinner i knutarna. Jag tycker personligen inte vi har tid eller råd med Nürnberg II mot ledarskribenter som slutat följa strömmen.

Får hoppas det. Har dock svårt att tro att Miljöpartiet hade accepterat en utredare som menar att inga lösningar existerar. I det läget öppnar Miljöpartiet kranarna igen och hoppas på det bästa.

Nä okej, tjänar det saken kortsiktigt att vara storsint, kan man väl vara det. Men det långsiktiga målet måste vara ett avskaffande av de eliter och de ideologier som bragte oss till stupets kant, annars kommer de bara komma tillbaka i en ny form om några årtionden och göra samma sak igen. Ingen ska tro att något slags jämviktsförhållande eller enhetssamhälle kommer återuppstå bara för att vi får stopp på massinvandringen. Det har reda gått för långt. Nu måste alla existentiella hot avlägsnas, och ett samhälle med helt andra värderingar måste byggas upp -- småjusteringarnas tid är förbi. Det handlar inte om hämndbegär, utan medvetenheten om att segrarna måste säkras upp ordentligt. Bygger man ett hus på lösan sand, kommer det inte bestå.

Torekull skulle inte ha brytt sig ett dugg om denna fråga om det inte hade varit för att han ser problemen runt knuten hemma i Simrishamn. Riksdagsledamöter som Ferm skiter i sånt för att de inte har problemen mitt framför nästippen.

Ferm är ganska typisk för de tongivande idealisterna. Ung, medelklass, själv uppväxt i Vellinge där hon sluppit problem inpå knuten. Idealism är en lyxvara, vår tids belugakaviar, en social valuta som medelklass och övre medelklass byter med varandra. Alla de mindre bemedlade svenskar som inte har råd att lyxa sig med idealism utan tvingas leva i verkligheten, är nödvändiga offer i det moraliska herre på täppan-spelet där många PK-poäng innebär att man får ligga, man får jobberbjudanden och man har stående inbjudan till TV-sofforna. De är inte goda och fina, och de tillåts alltid komma undan från det faktum att de faktiskt bär en stor skuld som de förtjänar ytterligt dåligt samvete över. Även invandringskritiker, inom eller utanför SD, tenderar att stå med mössan i hand och säga "jaja, du är finare och mer empatisk än jag, men jag är realist". Så ska det inte vara, eftersom det inte är sant. De här människorna är inget annat än riktiga svin, de är förtryckarna och översittarna, och det måste skapas ett debattklimat där de faktiskt ställs mot väggen över detta. Ferm är ett bortskämt as, inte en godhetsapostel.

Uppenbarligen börjar allt fler inlägg ta upp frågan om ett ansvarsutkrävande och bestraffande av mediefolk, opinionsbildare och krönikörer för deras del i grundstötningen av Sverige. Jag noterar en optimism över att mediekriget kommer att "vinnas" av sidan som emotsatt sig balkaniseringen av landet. Jag delar den optimismen!

Problemet är givetvis som flera påpekat att vindflöjlarna är oerhört många fler än de som kommer att ha skrikit "vargen kommer" från början. Om vi nu öht kan hitta några sådana i MSM. I viss mån tror jag att vi kommer att få se en hel del nya "obefläckade" skribenter och debattörer efter att krigslyckan har vänt för multikulturalisterna. Så numerären för/emot kommer att utjämnas jämfört med det läge som rått.

Jag har tidigare i tråden använt mig av slutet på WWII som en allegori för vad som kommer att ske. Är det alltså nu tid att börja förbereda någon slags metaforisk Nürnberg-rättegång för att ställa människor till svars?

Jag karakteriserade vissa som "bunkerfalangen". De som har haft för hög profil och inte har möjlighet att på ett trovärdigt sätt vända kappan. Vissa, "sergeanterna", är för korkade för att förstå vad som är på gång att ske, och kan anses som meningslösa att komma efter. De som helt enkelt lydde order.

De som man nog ska se upp mest för är de som bildligt flydde till Paraguay. Dessa intelligenta och lömska individer bör inte ges möjlighet att försöka fortsätta sin journalistiska bana, nu genom att kränga ett annat och kanske diametralt motsatt budskap. Man kan på goda grunder anta att man kommer att sälja sig till de nya makthavare som dyker upp. Kanske stalinism. Kanske nazism. Kanske islamism.

Hur ska den rättstänkande svensken verka för att inte mediakrigets värsta illdåd glöms bort? Hur ska ett svenskt Wisenthal-center organiseras?

Jag tänker mig att det redan nu funderas på att radera material från servrar. Rollen under den havererade kulturrevolutionen ska tvättas bort, eller åtminstone förblekas. Det pratas ofta om att Internets minne är långt, men hur säkerställer vi att oförrätterna dokumenteras och förs ut till folket?

Bortsett från alla mina liknelser, hur kan demokratiska Sverigevänner säkerställa en rättvis tribunal utan att förfalla till verbala, skriftliga eller i värsta fall fysiska lynchningar?

Eller kommer dagens mediakrig att ersättas av ett nytt kallt krig i media, fört bakom järnridåer?

(Ursäkta att jag drog upp en liknelse igen, men jag är allvarligt oroad över en djup splittring av landet).

Det är nog en rimlig analys, men däremot kommer man knappast att göra något annat än att veva med armarna. Alliansen vill nämligen inte ha makten utan vill att hela skiten ska haverera i S famn. Om S får tillbaka ett uns av förstånd (men se nedan!) kommer man stoppa invandringen och då kommer M försöka sig på att ta den moraliska klubban från S och banka på (men man kommer förstås inte lyckas, strategin är feltänkt från början). Om S kör ända in i kaklet kommer man harva på om hur hemskt sosseriet är, och om landet totalt kraschar kommer man ha material för tjogtals år där man trummar in hur fel S gjorde. Så alliansen har absolut inget incitament för att faktiskt fälla DÖ. Det måste till interna faktorer (revolutioner inom partierna) eller externa (nya partier som tar rejält med procentenheter).


Nej, och detta kommer inte ske i speciellt stor utsträckning heller. Tråden överskattar nämligen konsekvent mediapersonligheternas (och i viss mån politikernas) intellektuella förtjänster. Visst finns det några stålhårda ideologer och strateger inom media, men de flesta hänför sig till en av dessa kategorier:

1. Platsfyllarna
2. Påfåglarna
3. Predikarna

Kategori ett är av den typen som det pratas om i talesättet "första generationen skapar, andra förvaltar, tredje förslösar". Massmedia har sedan länge lämnat sin storhetstid, är framme i det tredje stadiet, och kvar hos de flesta journalister finns egentligen bara självbilden av svunna dagar. Tänk efter själva. Vilken intellektuellt stringent gigant ska stiga fram och fatta pennan för att modigt punktera lögnerna? Virtanen? Platsfyllarna sitter bara på poster som alltid funnits, deras värv är inte ens intellektuellt längre utan består främst av att skriva av andras alster i en ständig visklek, och något annat klarar de heller inte av.

Kategori två hittar man hos nästan alla av dagens krönikörer. Det går förstås inte att ens vara krönikör utan en väl utvecklad narcissism; därför måste man ständigt hålla sig på toppen, alltid sparka neråt, alltid vara lite finare och trendigare. Att vara en idealistisk drömmare är ett plus. Den dag man visar buken kommer den sprättas upp av någon annan som vill ha den egna positionen, eller av någon från kategori tre.

Kategori tre består av den typ av människor som förut blev präster av den otrevligare sorten; de som gärna predikade om andras tillkortakommanden och piskade sina underlydande medan de tullade på nattvardsvinet och tafsade på konfirmandflickan. Kännetecknande för denna vämjeliga kategori människor är hyckleriet och den genomfalska moralismen.

En viktig poäng: Inte för någon av dessa kategorier behövs det bildning eller verklighetskontakt.

Tänk nu efter. Hur många journalister i riksmedia bedömer DU personligen INTE hör till någon av kategorierna ovan? Tänk efter innan du trycker.


Och häri ligger mycket av frågan om ansvar. För att ta ett (visserligen politiskt) exempel på en platsfyllare som alla känner till: när en sån som Sahlin säger att svensk kultur inte finns, är det en sanning? Självklart inte. Det är istället ett uttryck för att hon inte begriper bättre. Hon är för dum, för obildad, för verklighetsflyende för att begripa. Och det är helt okej! Jag accepterar -- att hon inte är svensk. Jag accepterar förstås inte att inte JAG är svensk, för jag behöver inte förhålla mig till andras dumhet och obildning. Man behöver inte argumentera! Fördöm, förkasta, gå vidare. Deras sanning är prövad och befunnen felaktig, skadlig, ointressant.

Platsfyllarna är lättledda och gör som de blir tillsagda. Det är inte deras fel att de är odugliga.
Påfåglarna kommer i tysthet veckla ihop sina fjäderdräkter när uppmärksamheten totalt sett blir för negativ. De kommer inte ens öppna näbben i framtiden, om de inte helt ändrat åsikt och försöker komma in i den nya värmen.
Predikarna, däremot, förtjänar inte fler chanser. De predikade ondska och utplåning för att gynna dem själva. De krävde att andra skulle underordna sig deras "moral". De hävdade rättan att döma om ont och gott, som vore de gudar. De måste bedömas därefter.

longbow4y skrev tidigare att multikulten/intersekten skall få en belöning. Och så är det. De bör få exakt de de alltid har önskat. Jag kan till exempel tänka mig många riktade godhetsskatter, där de allra finaste människorna får tillfälle att bejaka sina drifter att hjälpa andra.

Jag ser också anledning till optimism. Men mediakriget är inte som en vanligt krig med ett binärt före och efter. Det kommer ske en gradvis glidning över lång tid där alla får möjlighet att vissla oskyldigt och smyga över till den vinnande sidan.

PK-hegemonin kan dock inte upprätthållas speciellt länge till. Man har ingen vind i seglen. Man har inga goda nyheter att rapportera.

Jag tror det är denna brist på goda nyheter som kommer sänka PK-skutan till slut.

Det är ok att vara blåögd idealist om man kan uppvisa önskat resultat. Men bakom varje floskel döljer sig endast ett glupande, ändlöst miljardhål. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, har gått som utlovat i invandringsexperimentet.

PK-vinden har mojnat och inga besvärjelser i världen kan fylla seglen.

Jag tror det är ganska självreglerande. Det finurliga med skandinaviska länders konsensuskultur och auktoritetstro är att när konsensus svänger blir det lika fult att vara invandringskramare som det en gång var att vara invandringskritiker. Pöbeln springer dit de får en kaka när de är duktiga. Om de inte längre får en kaka för att de bekänner sig till PK-agendan kommer de att testa sig fram till det nya sättet att få en kaka.
En sak man i alla fall kan notera är att de som gapade om ännu mer generös invandringspolitik för några år sedan (söka asyl på ambassader etc) har tystnat. Några fler migrationsöverenskommelser för att straffa SD-väljare eller några lagförslag för att ytterligare sänka tröskeln för asyl har inte luftats. Det är lite av ett tyst paradigmskifte som skett. Tidigare var det "lika mycket eller mer" invandring som var det enda någon vågade föreslå, nu är det alternativen "lika mycket eller mindre" som står till buds.

Mja. Delvis kan det väl vara så, men jag tror även att det finns andra krafter än blott den svenska dumsnällheten, som ligger bakom massinvandringen. Trots att vår dumsnällhet och konsensustendensen har drivit det hela till sin spets lite fortare här än på andra ställen, är trenden trots allt den samma i hela den vita kristna världen.

Det kan finnas en poäng att understryka det här, så att folk inte börjar vila på hanen efter invandringsstoppet. Som jämförelse kan man titta på feminismen, som på 60/70-talen var galen, sedan tog den en viss paus under ett mer traditionellt 80-tal, för att seden komma tillbaka med full kraft och bli institutionell under 00-talet. Hade man gjort upp med feminismfrågan, och i grund och botten frågan om värdet av jämställdhet, under den pausen som uppstod under "satsa på dig själv 80-talet"-- och inte bara softat, hade vi aldrig haft genuspedagogik på dagis idag, eller hot om kvoterade styrelser. Det gäller att smida medan järnet är varmt och vi håller i det, ty vänstern kommer alltid hitta vägar tillbaka -- och de förlåter aldrig.