Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#2 Idioten (1951)
Imdb
Idioten Kamera (Furst Mysjkin i Dostojevskijs roman, gestaltat här av Masayuki Mori) är en godhjärtad men dumsnäll karaktär som åker upp till det snöiga Hokkaido där han träffar på Akama (Toshiro Mifune) och hamnar mitt upp i dennes förlovningsbråk med den bedårande vackra Taeko Nasu (Setsuko Hara) som redan innan verkar ha lovats bort till en annan herre, Mutsuo Kayama (Minoru Chiaki). Utan att han egentligen planerat det så råkar Kameras närvaro omkullkasta de tidigare förlovningsplanerna på ett sätt som får konsekvenser för de inblandande personerna.
Inte lätt att sammanfatta handlingen men förlovningsstrul med Kamera som den utlösande faktorn är det väl kortaste och enklaste sättet som jag kan beskriva det på. Romanen av Dostojevskij är ingen lättviktare precis och Kurosawas film är lång. Strax under tre timmar med textrutor i början av filmen där tittaren får sammanfattat vad som händer och vad som driver vissa karaktärer gör att filmen kan kännas ”matig” och i längsta laget. Då jag inte har läst boken kan jag inte avgöra huruvida ”sann” adaptionen är men Kurosawa gjorde nog allt han kunde för att följa romanen så nära som möjligt, antar jag.
Skådespelandet är inte lika bombastiskt eller teatraliskt som i
Rashomon, där överspelandet nästan gränsade till för mycket. Masayuki Mori i huvudrollen som idioten gör en klanderfri insats. Han framstår som en god människa som ville alla väl men som också säger en del ogenomtänkta saker ibland. En dumsnäll person som man har lätt att sympatisera med. Toshiro Mifune är en direkt motsats till den godhjärtade huvudkaraktären och stjäl nästan alla scener har är med i med sin intensiva blick och sitt hårda ansikte. De kvinnliga skådespelarna med Setsuko Hara i spetsen tycker jag gör ett bra jobb. Kanske att man kan anklaga dem för att spela lite teatraliskt men det är inget jag stör mig på något nämnvärt. Dock måste jag säga att mot slutet när de två unga kvinnorna träffas så blir jag nästan misogyn. Bara bråk och strul blir det med fruntimmer, tänker jag sådär sexistiskt. Nåja, en liten sidonot.
I likhet med förra Kurosawafilmen så vill klaga jag lite på musiken. Jag tycker att ”I bergakungens sal” av Edward Grieg var malplacerad, samma kan man även säga om Mussorgskijs ”En natt på Blåkulla” som också kändes lite felplacerad, tycker jag. När jag hör musiken blir jag mer frapperad och börjar tänka ”Jaha, använder han (Kurosawa) det här klassiska musikstycket, här?” vilket får mig att tänka på det och inte det som sker i filmen. Kanske en personlig sak med just mig men musiken fungerar inte i harmoni med filmen i just de exemplen som jag tog upp. Annars fungerar musiken hyfsat okej, men just när det är välkända klassiska musikstycken så tar de över mitt fokus från handlingen i filmen. Det är inte bra, om det inte passar bra med i just den scenen i filmen.
Det stora problemet med filmen är att det inte händer så mycket mer än att Kamera stöter på de andra karaktärerna i filmen och påverkar dem med sin goda och naiva personlighet. Drama finns det men ingen större underliggande handling som gör att de två timmarna och 47 minuterna känns värt det. Vi får se hur pass sköra och känslomässigt problematiska karaktärerna är och hur relationerna dem emellan slits, tärs, förstärks etc. under berättelsens gång. Och tyvärr tror jag att Dostojevskijs roman är mer givande på den punkten än vad Kurosawa kan lyckas få till i sin filmadaption
Filmen är knappt godkänd. Det är knappast höjdpunkten i Kurosawas karriär, annat än för han själv då han äntligen fick adaptera sin favoritförfattare. Jag skulle nog rekommendera Dostojevskijs roman istället och kanske efteråt se den här filmen om man är sugen på att se en adaption på verket. En svag trea.
Betyg: 3/5