Ungdomar: Har ni det lika jävla hopplöst som jag?

Du kan inte komma och tro att samhället ska ge dig någonting, du får själv aktivt ta tag i saken.

Skitsnack, finns inga jobb i vården om man inte har erfarenhet.

Vilka härskartekniker? Ville du inte ha beröm för hur duktig du är som minsann har jobbat?
Jag har haft 4 jobb på 1½ år, 3 som timanställd och 1 som sommarvikarie. Kan inte jag också få lite virtuella ryggdunkningar?

Skojar du? För det första är det inga som "söker sig till arbetsförmedlingen". Att vara inskriven på arbetsförmedlingen är ett MÅSTE för att upprätthålla ett leverne (om än ett taskigt sådant). För det andra är det nog ingen som är inskriven på arbetsförmedlingen som gillar att bli daltade med, och slussas runt till massa jobbcoacher.

Jag har aldrig "lackat" på en handläggare, vart har du fått det ifrån? Den lilla kontakt jag har haft med AF så har jag fått en positiv uppfattning av samtliga, förutom en.

Anekdot: Hittade ett helgjobb som "sanitetstekniker", aka städare, som jag tänkte söka imorgon. Kan jag få höra lite "bra jobbat grabben!" eller "detta fixar du!" så jag blir lite peppad?

Vadfalls? Lever du inte som du lär? Sa du upp dig för att mammas pojk tjänade 43k ut och du "bara" 19k?

Samhällsituationen håller nu på att göra mig självmordsbenägen, jag är fullt allvarlig.
Har levt på existensminimum i över 5 år sedan studenten, nått kort vik där och nån timanställning där.
Har dragit på mig dokumenterade depressioner sen jag kom in i vuxenlivet, missbruk etc.
Det spelar ju för fan ingen roll vad man gör. Samhällssituationen gör en totalt likgiltig.
Att bara gå in på arbetsförmedlingen där det redan sitter 50 ihopsjunkna själar med varsinn kölapp, och man vet att förmodligen alla här inne har mer erfarenhet och ser ändå ut att ha gett upp.

Vad fan ska man göra? Jag har börjat få en sådan frustration att jag skiter i precis allting, stjäler på köpcentrum, i affärer, begår bidragsbrott, lever jävel, än så länge går det iallafall bra. Samhället har gjort mig kriminell.

Vill politikerna att vi ska själv dö, eller ska vi bajsa fram arbetsplatser? Bill Gates kunde ju, då kan ju alla vi andra, eller hur va de nu.

På fullaste allvar, varför händer ingenting? Varför agerar ingen? Eldar upp hela jävla samhället känns de som att man vill göra när man grips av känslan, samtidig inser man att det inte kommer nått logiskt ur det.
Vad kan privatpersonen egentligen göra? Och vad kan vi göra tillsammans för att förändra skiten?
Det borde ju vara olagligt att skaffa barn i ett sådant här samhälle, om man inte är förberedd på att ungarna kommer få luffa på pojkrummen upp i 30 års åldern haha

Ca: 94-95% av befolkningen HAR jobb alltså går det utmärkt att hitta och få jobb.

Gå med ditt cv och personliga brev på varenda matbutik, restaurang etc i närheten. Förstår ärligt talat inte hur folk kan ha så svårt att hitta jobb?

Du är oerhört förtroendeingivande när du hittar på siffror. Och kom inte dragandes med att du skrev "ca" - för att din statistik är inte ens närheten av det verkliga svaret.

Man kan aldrig skylla sitt eget beteende på samhället. Aldrig. Var och en styr sina egna handlingar, i såväl goda som dåliga förutsättningar.

Samhällsituationen håller nu på att göra mig självmordsbenägen, jag är fullt allvarlig.
Har levt på existensminimum i över 5 år sedan studenten, nått kort vik där och nån timanställning där.
Har dragit på mig dokumenterade depressioner sen jag kom in i vuxenlivet, missbruk etc.
Det spelar ju för fan ingen roll vad man gör. Samhällssituationen gör en totalt likgiltig.
Att bara gå in på arbetsförmedlingen där det redan sitter 50 ihopsjunkna själar med varsinn kölapp, och man vet att förmodligen alla här inne har mer erfarenhet och ser ändå ut att ha gett upp.

Vad fan ska man göra? Jag har börjat få en sådan frustration att jag skiter i precis allting, stjäler på köpcentrum, i affärer, begår bidragsbrott, lever jävel, än så länge går det iallafall bra. Samhället har gjort mig kriminell.

Vill politikerna att vi ska själv dö, eller ska vi bajsa fram arbetsplatser? Bill Gates kunde ju, då kan ju alla vi andra, eller hur va de nu.

På fullaste allvar, varför händer ingenting? Varför agerar ingen? Eldar upp hela jävla samhället känns de som att man vill göra när man grips av känslan, samtidig inser man att det inte kommer nått logiskt ur det.
Vad kan privatpersonen egentligen göra? Och vad kan vi göra tillsammans för att förändra skiten?
Det borde ju vara olagligt att skaffa barn i ett sådant här samhälle, om man inte är förberedd på att ungarna kommer få luffa på pojkrummen upp i 30 års åldern haha

Ursäkta att jag dra förhastade slutsatser utifrån tonen i dina tidigare inlägg, jag är faktiskt helt seriös när jag säger att du förtjänar alla våra ryggdunkar.
Det är ju så att du fixar det och det är djävligt strongt att kämpa på, på riktigt alltså.

Förstår att det är oerhört provocerande av oss med anställning att sitta och undervärdera den påfrestning det är att inte ha den tryggheten, jag själv skäms lite nu faktiskt.
Men jag fick aldrig svar på fråga om ditt har mot sjukvården, var det HATAR! eller inte gillar?
För jag anser ju att ett oförklarligt hat mot en sådan företeelse är att klassas som en fobi och om de har gjort dig illa tidigare på något sätt så är det ju ett trauma, båda går att behandla.

Efter att ha diskuterat med dig lite så får jag känslan av att du inte är en helt lätt person att ha att göra med.
Jag anar mycket frustration och bitterhet bakom dina formuleringar och du är snabb att hugga på minsta lilla grej du kan hitta.

Var har jag för övrigt sagt att man måste stanna kvar på ett arbete även om man vantrivs?

God natt

Aha, så bara för det var så för dig så är det så för alla? Du saknar väl helt enkelt social kompetens.
Jag har aldrig gått arbetslös, förutom när jag reste runt i världen obv.

Jag har och andra sidan visat framfötter de få tillfällen som erbjudits.
Majoriteten utav mina kompisar har jobb och har inte heller gått arbetslösa och även de fixat sina jobb själva.

Så sluta böla, ta ett skitjobb och jobba dig uppåt.

Är i åldern 18-25.