Du kan inte komma och tro att samhället ska ge dig någonting, du får själv aktivt ta tag i saken.
Samhället är skyldigt mig en medborgarlön i storleksordningen 10-15k/mån, så att jag kan överleva värdigt utan att mot min vilja tvingas förnedras av en arbetsförmedlare eller ett telemarketingföretag.
Vill jag tjäna mer än så är det upp till mig själv att utbilda mig, söka jobb, köpa aktier eller starta företag.
Skitsnack, finns inga jobb i vården om man inte har erfarenhet.
Haha vilket skitsnack. För två år sedan sökte jag tre jobb, fick tre intevjuer (med omedelbar verkan), gick på första och kontrakt. Började jobba på måndagen därpå. Jag hade ingen erfarenhet av överhuvudtaget.
Året därpå när jag flyttade sökte jag i den nya kommunen och fick en intervju direkt.
Givetvis finns det mättade städer/kommuner även i den branschen, men att det inte finns jobb är nonsens.
Till TS: Sök sjuksköterskeutbildningen på något universitet. Så länge du inte har betalningsanmärkningar så får du CSN direkt och du får tre "betalda" år att reda ut din inre sinnesfrid. Du lär känna massor med nya entusiastiska vänner (finns även bra mycket goa damer på den linjen), du får en utbildning och nästintill garanterat jobb.
Oavsett hur roligt du tycker att det verkar så ge det ett år, det är en smartare inriktning än den du valt nu!
Vilka härskartekniker? Ville du inte ha beröm för hur duktig du är som minsann har jobbat?
Jag har haft 4 jobb på 1½ år, 3 som timanställd och 1 som sommarvikarie. Kan inte jag också få lite virtuella ryggdunkningar?
Skojar du? För det första är det inga som "söker sig till arbetsförmedlingen". Att vara inskriven på arbetsförmedlingen är ett MÅSTE för att upprätthålla ett leverne (om än ett taskigt sådant). För det andra är det nog ingen som är inskriven på arbetsförmedlingen som gillar att bli daltade med, och slussas runt till massa jobbcoacher.
Jag har aldrig "lackat" på en handläggare, vart har du fått det ifrån? Den lilla kontakt jag har haft med AF så har jag fått en positiv uppfattning av samtliga, förutom en.
Anekdot: Hittade ett helgjobb som "sanitetstekniker", aka städare, som jag tänkte söka imorgon. Kan jag få höra lite "bra jobbat grabben!" eller "detta fixar du!" så jag blir lite peppad?
Vadfalls? Lever du inte som du lär? Sa du upp dig för att mammas pojk tjänade 43k ut och du "bara" 19k?
Ursäkta att jag dra förhastade slutsatser utifrån tonen i dina tidigare inlägg, jag är faktiskt helt seriös när jag säger att du förtjänar alla våra ryggdunkar.
Det är ju så att du fixar det och det är djävligt strongt att kämpa på, på riktigt alltså.
Förstår att det är oerhört provocerande av oss med anställning att sitta och undervärdera den påfrestning det är att inte ha den tryggheten, jag själv skäms lite nu faktiskt.
Som jag ändå tyckte jag var tydlig med, anledningen var att "trädgårdsmästaren" (och styrelseledamot i bolaget) kom och tillrättavisade mig kring saker jag inte ens har med att göra eller vet pågår och som är hans arbetsuppgifter.
Dessutom har han en roll i styrelsen och bör per definition ha någon idé om hur man uppför sig mot sina anställda och vara lite mån om arbetsmiljön.
Är man VDs barn i ett privat bolag så förstår jag att man får fördelar, jag blir dock fundersam om hur mån man är om sitt företag och sina anställda om man kan låta en person går runt och plocka lön för 3 utan att ens vara närvarande, samtidigt som det medlas om "ekonomiskt svårt läge" på personalmötet.
Men ja en sådan snedfördelning i lön sticker i ögat det får man ju erkänna, det hade ju varit snyggare om hon bara gett honom stålarna utan att låtsas som han arbetar.
Jag har före och efter det arbetat på två olika arbeten där jag haft "VD slynglar" (Från IV på Gymnasiet direkt till chefsjobb på pappas firma) till arbetsledare.
Dessa har dock haft vett att hålla en relativt låg profil kring det och ändå försöka utföra sitt arbete efter bästa förmåga, det är allt jag begär.
Men jag fick aldrig svar på fråga om ditt har mot sjukvården, var det HATAR! eller inte gillar?
För jag anser ju att ett oförklarligt hat mot en sådan företeelse är att klassas som en fobi och om de har gjort dig illa tidigare på något sätt så är det ju ett trauma, båda går att behandla.
Efter att ha diskuterat med dig lite så får jag känslan av att du inte är en helt lätt person att ha att göra med.
Jag anar mycket frustration och bitterhet bakom dina formuleringar och du är snabb att hugga på minsta lilla grej du kan hitta.
Var har jag för övrigt sagt att man måste stanna kvar på ett arbete även om man vantrivs?
Samhällsituationen håller nu på att göra mig självmordsbenägen, jag är fullt allvarlig.
Har levt på existensminimum i över 5 år sedan studenten, nått kort vik där och nån timanställning där.
Har dragit på mig dokumenterade depressioner sen jag kom in i vuxenlivet, missbruk etc.
Det spelar ju för fan ingen roll vad man gör. Samhällssituationen gör en totalt likgiltig.
Att bara gå in på arbetsförmedlingen där det redan sitter 50 ihopsjunkna själar med varsinn kölapp, och man vet att förmodligen alla här inne har mer erfarenhet och ser ändå ut att ha gett upp.
Vad fan ska man göra? Jag har börjat få en sådan frustration att jag skiter i precis allting, stjäler på köpcentrum, i affärer, begår bidragsbrott, lever jävel, än så länge går det iallafall bra. Samhället har gjort mig kriminell.
Vill politikerna att vi ska själv dö, eller ska vi bajsa fram arbetsplatser? Bill Gates kunde ju, då kan ju alla vi andra, eller hur va de nu.
På fullaste allvar, varför händer ingenting? Varför agerar ingen? Eldar upp hela jävla samhället känns de som att man vill göra när man grips av känslan, samtidig inser man att det inte kommer nått logiskt ur det.
Vad kan privatpersonen egentligen göra? Och vad kan vi göra tillsammans för att förändra skiten?
Det borde ju vara olagligt att skaffa barn i ett sådant här samhälle, om man inte är förberedd på att ungarna kommer få luffa på pojkrummen upp i 30 års åldern haha
Amen stackars lilla sate. Du har haft chansen på vik och timanstälningar, ett jobb är inte givet, det är förtjänat.
Ca: 94-95% av befolkningen HAR jobb alltså går det utmärkt att hitta och få jobb.
Du är oerhört förtroendeingivande när du hittar på siffror. Och kom inte dragandes med att du skrev "ca" - för att din statistik är inte ens närheten av det verkliga svaret.
Gå med ditt cv och personliga brev på varenda matbutik, restaurang etc i närheten. Förstår ärligt talat inte hur folk kan ha så svårt att hitta jobb?
Och vad ska han visa upp? Jo ett blankt cv och en dedikerad historia hur hans liv varit i misär sedan studenten och att han levt på bidrag. Givetvis kan han ljuga ihop lite referenser men med tanke på hur bitter han verkar vara så är han nog ärlig. Tror du att en restaurang ägare ser personen som driftig och som en tillgång till företaget? Illusionen att chefer sympati anställer kan man släppa rätt snabbt.
Ts : Jag skulle kunna råda dig till att starta eget men eftersom du verkar sakna drivet samt kapitalet att slutföra det så kanske du skall ge upp.
Vad du söker är helt enkelt rent och effektivt kroppsarbete. Rivare eller grovstädare. Det behövs alltid personal till dessa arbetsplatser och du får helt enkelt söka upp några välvalda och sedan ringa/besöka chefen på bygget.
Sedan förklarar du lugnt och sakta att du är intresserad av jobb och att du är villig att jobba hårt. Acceptera sedan läget att du är en simpel knegare så kanske jobbet t.om blir roligt för dig.
Du behöver inget CV eller personligt brev eller liknande trams.
Du är oerhört förtroendeingivande när du hittar på siffror. Och kom inte dragandes med att du skrev "ca" - för att din statistik är inte ens närheten av det verkliga svaret.
Det verkliga svaret tycks vara 91,9% som har jobb, så det är ju inte särskilt långt bort från verkligheten i alla fall.
Samhällsituationen håller nu på att göra mig självmordsbenägen, jag är fullt allvarlig.
Har levt på existensminimum i över 5 år sedan studenten, nått kort vik där och nån timanställning där.
Har dragit på mig dokumenterade depressioner sen jag kom in i vuxenlivet, missbruk etc.
Det spelar ju för fan ingen roll vad man gör. Samhällssituationen gör en totalt likgiltig.
Att bara gå in på arbetsförmedlingen där det redan sitter 50 ihopsjunkna själar med varsinn kölapp, och man vet att förmodligen alla här inne har mer erfarenhet och ser ändå ut att ha gett upp.
Vad fan ska man göra? Jag har börjat få en sådan frustration att jag skiter i precis allting, stjäler på köpcentrum, i affärer, begår bidragsbrott, lever jävel, än så länge går det iallafall bra. Samhället har gjort mig kriminell.
Vill politikerna att vi ska själv dö, eller ska vi bajsa fram arbetsplatser? Bill Gates kunde ju, då kan ju alla vi andra, eller hur va de nu.
På fullaste allvar, varför händer ingenting? Varför agerar ingen? Eldar upp hela jävla samhället känns de som att man vill göra när man grips av känslan, samtidig inser man att det inte kommer nått logiskt ur det.
Vad kan privatpersonen egentligen göra? Och vad kan vi göra tillsammans för att förändra skiten?
Det borde ju vara olagligt att skaffa barn i ett sådant här samhälle, om man inte är förberedd på att ungarna kommer få luffa på pojkrummen upp i 30 års åldern haha
Yes, lider med dig. Om du finner ett svar, så får du gärna dela med dig. Jag måste knarka dagligen för att ens orka med det här samhället!! Är fan inte anpassad till de här äckliga vidriga samhälle.
När man äntligen fick fingrarna ur arslet, och bad om hjälp! Så blev man utlovad en massa hjälp, men den hjälpen fick man då minsann aldrig!! Jävla sjukvården som struntar i en..
Det enda sättet man kan få lite hjälp är att göra ett *självmordsförsök*. Men till vilken nytta? Benzo kan jag käka hemma, istället på psyk. Vem fan vill ha SSRI antidepressiva medel?? När CBD olja funkar 100 ggr bättre?? Utan en massa negative bieffekter, så som mindre sexlust, du vet fan inte när du är glad eller ledsen!! Du kan t.o.m få problem att få upp den!! No kidding..
Ursäkta att jag dra förhastade slutsatser utifrån tonen i dina tidigare inlägg, jag är faktiskt helt seriös när jag säger att du förtjänar alla våra ryggdunkar.
Det är ju så att du fixar det och det är djävligt strongt att kämpa på, på riktigt alltså.
Förstår att det är oerhört provocerande av oss med anställning att sitta och undervärdera den påfrestning det är att inte ha den tryggheten, jag själv skäms lite nu faktiskt.
Som jag ändå tyckte jag var tydlig med, anledningen var att "trädgårdsmästaren" (och styrelseledamot i bolaget) kom och tillrättavisade mig kring saker jag inte ens har med att göra eller vet pågår och som är hans arbetsuppgifter.
Dessutom har han en roll i styrelsen och bör per definition ha någon idé om hur man uppför sig mot sina anställda och vara lite mån om arbetsmiljön.
Är man VDs barn i ett privat bolag så förstår jag att man får fördelar, jag blir dock fundersam om hur mån man är om sitt företag och sina anställda om man kan låta en person går runt och plocka lön för 3 utan att ens vara närvarande, samtidigt som det medlas om "ekonomiskt svårt läge" på personalmötet.
Men ja en sådan snedfördelning i lön sticker i ögat det får man ju erkänna, det hade ju varit snyggare om hon bara gett honom stålarna utan att låtsas som han arbetar.
Jag har före och efter det arbetat på två olika arbeten där jag haft "VD slynglar" (Från IV på Gymnasiet direkt till chefsjobb på pappas firma) till arbetsledare.
Dessa har dock haft vett att hålla en relativt låg profil kring det och ändå försöka utföra sitt arbete efter bästa förmåga, det är allt jag begär.
Men jag fick aldrig svar på fråga om ditt har mot sjukvården, var det HATAR! eller inte gillar?
För jag anser ju att ett oförklarligt hat mot en sådan företeelse är att klassas som en fobi och om de har gjort dig illa tidigare på något sätt så är det ju ett trauma, båda går att behandla.
Efter att ha diskuterat med dig lite så får jag känslan av att du inte är en helt lätt person att ha att göra med.
Jag anar mycket frustration och bitterhet bakom dina formuleringar och du är snabb att hugga på minsta lilla grej du kan hitta.
Var har jag för övrigt sagt att man måste stanna kvar på ett arbete även om man vantrivs?
God natt
Ja, det är lite provocerande. Jag tror inte någon arbetslös skulle välja att gå på meningslösa af-möten och pilla navelludd hela dagarna för 3000/mån, framför att ha ett jobb och vara SJÄLVFÖRSÖRJANDE.
Ja, jag hatar sjuk/tandvård om det är relevant. Tror det kommer från när en tandläkare drog ut en tand på mig när jag var liten, utan att bedövning hade hunnit verka.
-Känns det här?
-AAAAAH
-Nej det gör de inte..
*tar fram tången och börjar dra ut*
Sedan gillar jag inte att läkarna gör vad de vill, oftast gör de saker som gör skitont.
Bitter och bitter... Jag blir trött på tillvaron efter att jag varit arbetslös sedan oktober. Sedan låter nog mina inlägg bittrar än vad de är tänkta att vara.
Aha, så bara för det var så för dig så är det så för alla? Du saknar väl helt enkelt social kompetens.
Jag har aldrig gått arbetslös, förutom när jag reste runt i världen obv.
Jag har och andra sidan visat framfötter de få tillfällen som erbjudits.
Majoriteten utav mina kompisar har jobb och har inte heller gått arbetslösa och även de fixat sina jobb själva.
Så sluta böla, ta ett skitjobb och jobba dig uppåt.
Är i åldern 18-25.
Det är bara bögar, flanar och överengagerade prettofittor som har Harvey Rövskalle som avatar, så antagligen har du blivit analt våldtagen med silversked, pluggar till ingenjör/ekonom eller haft en jävla tur med arbetslivet. Många har inte samma tur, och får man inte arbete på ett tag så kommer luckan i ens CV att skrämma bort eventuella arbetsgivare även om man verkar vettig i övrigt. Samhället är fan defekt, men det förstår ju inte sånna jävla UFOn som du