Var är det bäst att låta sina barn växa upp?

Hej!

En tanke slog mig lite såhär under natten. Vart är det bäst att låta sina barn växa upp? Tänkte primärt i Sverige men är absolut öppen för att det kan diskuteras om andra länder. Jag förstår att det inte finns något som alltid är bäst för alla men vore intressant med en diskussion och olika resonemang.

Är det bäst att växa upp i storstaden Stockholm eller i en småstad som Lycksele?
Är det bäst att växa upp i ett "överklassområde" och få goda näringslivskontakter tidigt eller bättre att växa upp i ett vanligt "svenssonområde" där grannarna kan vara både klassiska knegare eller akademiker?
Är det bättre med lägenhet, villa eller varför inte en egen herrgård?
Ska det vara mångkulturellt a la Rosengård eller homogent?

Jag är inte själv ens i närheten av att skaffa barn de närmaste 5-10 åren men vore kul och höra era tankegångar. Frågorna som är ställda ovan är inget ni behöver svara på utan är mer för att ge inspiration. Ni som har skaffat barn, hur har ni resonerat av ortsval samt boendeval?

Skulle nog sägs i en hyfsat homogen småstad med ~5-30 k invånare i mellersta/nordvästra sverige

Jag själv är uppväxt i en liten by som var ungefär 1.2 mil utanför en mellanstor stad i norrland och kan inte tänka mig en bättre uppväxt än i en by.
Det är en väldigt fri och trygg uppväxt och föräldrarna behöver inte vara lika oroliga då man var ute och lekte då det inte fanns allt för mycket som kunde hända i just en by, om man jämför med hur det är att växa upp i stan.
Man får även lära sig mycket och skulle faktiskt säga att de flesta människor som vuxit upp i en by brukar oftast vara mer ödmjuka och jordnära än många jag träffat som vuxit upp i rikare villaområden eller i stan.

Den enda nackdelen som jag kan tänka mig att bo i en by utanför stan är just att det är svårt att ta sig till stan och hem igen innan man har körkort eller om det är vinter så man inte kunde köra moppe, det gick inte så många bussar dit där jag bodde tyvärr.

Men som sagt annars så kan jag inte tänka mig en bättre uppväxt.

Är mitt uppe i den vredesmättade frågan. Våra barn behöver snart hitta fast mark o komma ut och se vad som finns utanför ytterdörren.

Samtidigt är vi less vår stad så blir två flugor i en smäll inom kort.

Mina slutsatser så långt:
Miljön viktigast, framtida kompisar blir grannskapet. Bo bland dina lika i främre kant av din klassnivå
Bättre köpa taskigt hus i fint område än vice versa!

Multikulti sure, om du tror den miljön och deras attityd hjäper dina barn. Personligen söker vi förtvivlat efter helsvenska områden och städer. Är svårt hitta idagsläget.

Tror inte stadsmiljö är optimalt, bilar, luft-förorening otrygghet och olämpliga lekplatser.
Då är landsbygd bättre, men för långt ut blir barnen isolerade och insociala. värt tänkapå.

Vi kommer gå till ett rel nybyggt villaområde, nära halvstor stad där allt basis finns (definitivt större än lycksele, varit där många gånger så vet väl), nybyggd för att få hög konsentration av de likt oss (ålder/barn/arbete etc) och dyr nog för att slippa risken att ha invandrargäng som drar runt.

Lycka till

Mellanvästern USA. Om ni har meriter att flytta dit. Bra för föräldrarna men framförallt för barnen.

Östermalm med 100 miljoner på kontot

Skärgården, allra helst Stockholms eller nån liten mindre skärgård. Är inte särskilt förtjust i Göteborgsskärgård..

Frågan är omöjlig att besvara. Vad är kriterierna för "bäst"?

Jag spånar lite ändå.

Vill man maximera möjligheterna för barnet att utveckla specialintressen och ge dem lite möjligheter skulle jag säga att hyfsat tätbefolkat område med goda kommunikationer. Det behöver inte vara ett storstadsområde men Mälardalen, Göteborgsregionen och västra Skåne räknas såklart in.

Inget miljonprogramområde eller underklassområde. Inget fel på mångkultur i sig men fattigdom och sociala problem hänger ihop. Personligen skulle jag inte vilja att mina barn växte upp i ett rent överklassområde heller, jag tror att det inte är bra för barnen med för stor homogenitet. Det är säkerligen bra för den framtida karriären men det är kanske inte allt?

Personligen uppskattar jag städer och vill hålla mig borta från villaförorterna. Jag känner många som uppskattar sitt liv i suburbia så jag kanske har fel. Ute på riktiga landet blir det svårare med det oplanerade sociala för barnen och det ställer större krav på föräldrarna, det ser jag som ett minus men det finns säkert de som löser det utmärkt.

I grund och botten tror jag att man ska bo så att det passar ens liv (med barn). Barnen kommer att trivas bra ändå - Sverige är fullt av bra miljö för barn och den största utmaningen är nog att fixa föräldraskapet rätt. Då ska man bo så man själv trivs med livet.

Egna kriterier (högst subjektivt):
- i eller med närhet till stad/städer
- inte renodlat underklassområde
- gärna grönområden nära så barnen kan röra sig ordentligt ute
- gärna begränsad biltrafik i närområdet
- tillräckliga ytor i boendet för lek och liv
- bra dagis och skola i närheten

Oavsett var i Sverige skulle jag bosatt mig i en by eller mindre samhälle med dagis och skola på promenad avstånd.

Man kan flytta in till stan när ungarna à blivit tonåringar.
Men en barndom på landet slår det mesta.

Personligen skulle jag vilja att mina framtida barn växer upp på landet så gott det går, oavsett vilket land (kanske inte länder som australien dock där ormar stora som tåg kryper runt i skogarna ) Ett hus (allra helst en gård) i en by väldigt nära till en normalstor stad och högst 4 timmar till en stor stad kanske.
Jag växte upp i en by på landet och är väldigt tacksam för det idag. Skulle aldrig ha hjärta att sätta mina barn i en liten stadsskola omringad av trafik och inte ett träd i sikte. Dock bodde jag cirka en timme från en småstad och 7+ timmar från en stor stad. Det var fruktansvärt och är ett för instängt liv. Tror barn mår bäst av att ha nära till båda världar kort och gott både på det viset, men även att ha rikt och fattigt folk omkring sig.

Uppväxt i en förort i Sverige och sedan Finland. Förort är väl okej men ville flytta till större stad i högstadiet. Var så lite utbud i hobbyn. Måste åka buss och det var jobbigt.

Flyttade från Stockholm, när barnen kom, till en medelstor stad i mellersta Sverige. Kan 25 år senare säga att jag är nöjd. Social kontroll, lätt att knyta kontakter till andra föräldrar, skola som har koll o lokala utbud och ett rik utbud vad det gäller intressen.
Har aldrig ångrat flytten till "landet".