Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2014-11-08, 18:18
  #1
Medlem
Ass.Parades avatar
Om du inte orkar läsa massa gnäll och bara vill berätta om dina upplevelser så skippa spoilern.


Jag vill bara ha tips på hur man kan få tankarna på andra håll. Sociala tillställningar funkar verkligen inte just nu, blir mest att jag stirrar i tomma intet och svarar kort.

Har funderat på att prata med min psykolog men jag tycker inte att det hjälpt vid tidigare problem + att det känns som att jag bara gnäller hela tiden när jag sitter där, hon kan inte ha sunda tankar om mig innerst inne..

Hur har ni gjort när ni mått som sämst? Hur hanterar ni denna känsla utav hopplöshet? Är långvarig träning och ett försök till ignorans något som fått er att må bättre eller tillåter ni er själva att gräva ner er hemma och deppa?
Citera
2014-11-08, 18:34
  #2
Medlem
Ska försöka hålla mig ifrån att berätta både egna problem och gnäll.
Men jag tror att de är dags att be om en ny psykolog, ingen människa förtjänar att varken känna hopplöshet eller dysterhet.
Men för att hålla sig till ämnet, skit bara i allt.
Mitt sätt att hålla mig på bättre tankar är att bara helt enkelt sluta bry sig.
Skit i förklaring till allt, lev ditt liv för att ha roligt. Lättare sagt än gjort, ja. Men de funkar i långa loppet, eller tja iaf för mig.
En person som inte förväntar sig något blir glad över inget alls.

Hoppas de blir bättre med dig!
Skrivet från mobil.
/tuppelito
Citera
2014-11-08, 18:42
  #3
Medlem
Hanna.Viktorias avatar
Hej!
Jag tycker att du måste tillåta dig själv att bryta ihop, det är aldrig bra att stänga inne känslor, det brukar bara göra det värre på lång sikt.
Bra att du har börjat träna, kanske kan du hitta någon där som kan bli din vän?
Mitt vanliga råd brukar vara att inte tänka för mycket, att det brukar lösa sig tillslut, men jag vet att det kan vara svårt att finna nya vänner när man är vuxen.
Hur har du det på din arbetsplats? Ingen där som du kan börja umgås med?
Jag hoppas att det går bra för dig.
Mvh Hanna
Citera
2014-11-08, 18:53
  #4
Medlem
Din psykolog är ju till för att hjälpa dej! Det är hennes jobb. Jag tycker absolut att du ska ta upp det med henne.

Vad gör man för att råda bot på hopplösheten och de jobbiga känslorna? Ja, att inte känna dem, går inte. Och det försöker jag acceptera. Det handlar ju knappast om en inställning eller ett viljebeslut. Utan de finns där hela tiden ibland starkare, ibland svagare men de finns.

Nästa steg är att jag försöker hålla mej sysselsatt. Gå till jobbet, gå till min kyrka, träffa vänner, bönegruppen, ha kvar mina intressen. (även om de inte är så många läser mycket böcker och spelar wordfued) Och träna hjälper. Äta bra mat och försöka hålla en normal dygnsrytm. Sova ordentligt osv.

Något jag behöver-men inte kan få-är kroppskontakt. Så massage är ett tips. Även om jag själv just nu inte har den möjligheten pga ekonomin. En partner vore väl det bästa-men det är inte så lätt att hitta.

Ibland är jag helt apatisk Men försöker undvika att bli liggandes i sängen för länge. Även om jag sover rätt länge på helgerna. Men det tillåter jag mej att göra. Men jag går inte och lägger mej i sängen när jag väl stigit upp.

Jag använder sömntabletter för att somna i tid på kvällarna. Och få den sömn jag behöver.

Har du en familj. Sök upp dem. Försök hålla en regelbunden kontakt. Sedan hur ofta, bestämmer du/ni själv. Själv ringer jag min fostermamma en gång i veckan. Även om jag är ledsen att det alltid är jag som ska ta kontakt. Men jag accepterar numera att det är så och försöker inte ta det personligt. Det blir inga långa samtal-men vi har en regelbunden kontakt-det är viktigast.

Försök även ha regelbunden kontakt med vänner om du har. Visa att du finns. Och visa att de finns i dina tankar. Även om ni inte kan träffas jämt. Ta kontakt via telefonen är bäst. Sms är gulligt men att höra en riktig röst är viktigt och mer värdefullt.

Hoppas några av mina råd kan vara till hjälp! Var rädd om dej! Du är värdefull!
Citera
2014-11-08, 21:58
  #5
Medlem
Ass.Parades avatar
Citat:
Ursprungligen postat av tuppelito
Ska försöka hålla mig ifrån att berätta både egna problem och gnäll.
Men jag tror att de är dags att be om en ny psykolog, ingen människa förtjänar att varken känna hopplöshet eller dysterhet.
Men för att hålla sig till ämnet, skit bara i allt.
Mitt sätt att hålla mig på bättre tankar är att bara helt enkelt sluta bry sig.
Skit i förklaring till allt, lev ditt liv för att ha roligt. Lättare sagt än gjort, ja. Men de funkar i långa loppet, eller tja iaf för mig.
En person som inte förväntar sig något blir glad över inget alls.

Hoppas de blir bättre med dig!
Skrivet från mobil.
/tuppelito
Att inte bry sig är svårt just nu men jag förstår vad du menar. Man mår nästan som bäst när man inte bryr sig men när någonting påverkat en starkt psykiskt så är det verkligen inte lätt att bara "inte bry sig".
Tack för omtanken!
Jag har också tänkt på att byta psykolog. Får då försöka förklara för henne varför och hoppas att hon inte tar det personligt.
Citat:
Ursprungligen postat av Hanna.Viktoria
Hej!
Jag tycker att du måste tillåta dig själv att bryta ihop, det är aldrig bra att stänga inne känslor, det brukar bara göra det värre på lång sikt.
Bra att du har börjat träna, kanske kan du hitta någon där som kan bli din vän?
Mitt vanliga råd brukar vara att inte tänka för mycket, att det brukar lösa sig tillslut, men jag vet att det kan vara svårt att finna nya vänner när man är vuxen.
Hur har du det på din arbetsplats? Ingen där som du kan börja umgås med?
Jag hoppas att det går bra för dig.
Mvh Hanna
Jag är inte fast anställd och är relativt ny på jobbet. Är lite vanligt snack vid lunchen (mycket individuellt arbete annars eller med kunder) men har inte lyckats hitta någon där som jag skulle vilja umgås med på fritiden men det är samtidigt något jag inte kan fastställa till 100%, jag känner ju inte personerna. Har varit nere under en tid eller perioder och då är man inte världsbäst på att intressera sig för andras liv och försöka lära känna någon på "riktigt".
Det är något jag kommer att jobba på när jag känner mig bättre psykiskt vilket jag verkligen vill göra så snart som möjligt. Familjemiddagar vid högtider vankas snart och då vill man inte sitta och inte säga något för att man sitter med annat i huvudet.

Jag har egentligen inte börjat träna, jag har tränat i flera år. Bara det att jag har trappat upp det rejält nu när allt detta hände. På gymmet är det inte så lätt att skaffa polare, de flesta är väl där för att enbart träna (även jag). Dock nybörjare inom Yoga, har inte börjat med en klass utan hittat kanonövningar på nätet som jag utför hemma.

Tack för din respons och förslag.
Citat:
Ursprungligen postat av solenergi
Din psykolog är ju till för att hjälpa dej! Det är hennes jobb. Jag tycker absolut att du ska ta upp det med henne.

Vad gör man för att råda bot på hopplösheten och de jobbiga känslorna? Ja, att inte känna dem, går inte. Och det försöker jag acceptera. Det handlar ju knappast om en inställning eller ett viljebeslut. Utan de finns där hela tiden ibland starkare, ibland svagare men de finns.

Nästa steg är att jag försöker hålla mej sysselsatt. Gå till jobbet, gå till min kyrka, träffa vänner, bönegruppen, ha kvar mina intressen. (även om de inte är så många läser mycket böcker och spelar wordfued) Och träna hjälper. Äta bra mat och försöka hålla en normal dygnsrytm. Sova ordentligt osv.

Något jag behöver-men inte kan få-är kroppskontakt. Så massage är ett tips. Även om jag själv just nu inte har den möjligheten pga ekonomin. En partner vore väl det bästa-men det är inte så lätt att hitta.

Ibland är jag helt apatisk Men försöker undvika att bli liggandes i sängen för länge. Även om jag sover rätt länge på helgerna. Men det tillåter jag mej att göra. Men jag går inte och lägger mej i sängen när jag väl stigit upp.

Jag använder sömntabletter för att somna i tid på kvällarna. Och få den sömn jag behöver.

Har du en familj. Sök upp dem. Försök hålla en regelbunden kontakt. Sedan hur ofta, bestämmer du/ni själv. Själv ringer jag min fostermamma en gång i veckan. Även om jag är ledsen att det alltid är jag som ska ta kontakt. Men jag accepterar numera att det är så och försöker inte ta det personligt. Det blir inga långa samtal-men vi har en regelbunden kontakt-det är viktigast.

Försök även ha regelbunden kontakt med vänner om du har. Visa att du finns. Och visa att de finns i dina tankar. Även om ni inte kan träffas jämt. Ta kontakt via telefonen är bäst. Sms är gulligt men att höra en riktig röst är viktigt och mer värdefullt.

Hoppas några av mina råd kan vara till hjälp! Var rädd om dej! Du är värdefull!
Jag håller kontakten med min brorsa och syster. Ska vara lyckligt lottad att jag har syskon som man kan dela tankar med men vill samtidigt inte vara för påstridig och jobbig med mina problem, det var så jag förlorade min vän, han tyckte det var rätt att klippa banden för att jag inte varit någon fröjd att lyssna på de senaste månaderna (vilket jag tycker är fruktansvärt på ett sätt för att jag tycker inte att en vän man känt sedan dagis gör så, jag har dessutom många gånger låtsas varit på bra humör och hjälpt honom med hans psykiska problem. Dubbelmoral som heter duga..).

Hålla sig sysselsatt är viktigt, därför jag tränar och motionerar så mycket. Jag har tänkt många gånger på om inte det bästa skulle vara att bli religiös men jag har så svårt att tro på allt som sägs, speciellt gud/gudarna.

Jag skulle tillskillnad från dig inte känna mig bättre av massage tror jag, kroppskontakt i form utav verkliga kramar är något man skulle behöva i så fall.
Annars känner jag igen känslan utav att gå runt och vara apatisk.

Tack för alla tips och funderingar. Tänker mycket just nu på att helt byta psykolog.
Citera
2014-11-08, 22:51
  #6
Medlem
JayJayAdamss avatar
När jag mådde dåligt och höll på att bryta ihop av diverse anledningar t.ex jag kom på mitt ex med att va otrogen genom att koppla in hennes telefon i datorn och fick upp lite bilder där hon hade en kuk i sin mun som inte var min egen. Jag är absolut inte svartsjuk av mig men förstod att nåt inte stämde rätt till när hon inte ville ha sex lika ofta, var irriterad på mig utan anledning och mer och mer sov över i kph efter jobbet där hon jobbade och ursäkterna blev sämre o sämre hela tiden för att till slut bli arg på mig för att jag ens frågade.
Jag är varken needy eller en jobbig kille men tycker att man kan förtjäna att veta vart ens tjej har sovit, speciellt när hon lovat att komma hem och att jag hade lagat middag.
För att komma till poängen så började jag knarka. Jag använde droger lite då och då innan som cannabis på vardagar, kola, tjack och mdma ibland när jag festade.
Denna morgonen efter att ha varit ute på svartklubb och var rätt full med diverse droger som kan påverka psyket t.ex mdma så gjorde jag något som annars är väldigt dumt, att titta i hennes mobil men jag var helt 100 på att jag skulle hitta något där eftersom hon annars var väldigt noga med att jag inte skulle vara nära den, särskilt när den pep till.
Jag började knarka rätt så ordentligt efter detta, främst smärtstillande men även en den benzo. Jag tyckte det funkade någorlunda bra att bedöva mig med men nu sitter jag här med ett heroinberoende som jag försökt ta mig ur allt för länge. Varje gång jag ger mig fan på att sluta och inte lyckas så får mig självförtroende sig en törn, en riktigt törn och idag lider jag både av social fobi, orklöshet, deprimerad, livslusten är som bortblåst till och från m.m...listan är lång.
Tiden läker alla sår och det är bra att få utlopp för sina känslor på ett eller annat sätt.
Träna kampsport, gym eller bara skrika in i en kudde är saker som hjälper för mig, särskilt de två första.
Vad du än gör så börja inte med tyngre droger, särskilt inte när du mår dåligt.
Gå gärna och prata med en KBT-terepaut eller liknande. KBT tycker jag är bra för det hjälper dig både att ändra ditt kognitiva tänkande samt ditt destruktiva beteende. Dessutom är det en terepautform där du inte behöver gå i flera månader/år utan det räcker oftast med 5-10 gånger, kanske lite fler beroende på vem du är och hur du mår.
För att summera mina råd: träna något fysiskt för att få ut all skit inom dig och bli avslappnad, prata med någon..det är aldrig bra att hålla inne på känslorna för dom kommer smälla som en bomb när bägaren rinner över, prata med en expert på området (gärna KBT) kan du säkert få genom vårdcentralen så det inte blir så himla dyrt utan du går som ett vanligt läkarbesök och kan säkert använda högkostnadsskyddet och slutligen använd inte droger som är hårdare än dig själv, eller ännu bättre använda inte droger alls. Det är inte värt det och jag mår jättedåligt över var jag är idag och har svårt att komma tillbaka i det vanliga livet och vad glad igen.
Du kommer fixa detta med lite järnvilja och ett successivt starkt psyke.
Finns säkert bra sidor du kan googla om på internet som ger dig tips. Det mesta är oanvändbart men du känner dig själv bäst och kan plocka ut det som passar dig bäst och skräddarsy ditt egna program för att slippa bryta ihop och kanske på köpet bli en starkare människa och lära dig hur du ska göra ifall det dyker upp en jobbig incident som du innan inte alls visste hur du skulle hantera.
Är det något annat du undrar så tveka inte att skriva

Mvh
Citera
2014-11-09, 01:10
  #7
Medlem
imperatrixs avatar
Känner du ingen du kan tänka dig umgås med? Tänker att även om du inte får ut något av det i sig kan det ju ändå leda till att du håller igång din sociala förmåga, och kanske kan träffa någon genom dessa personer.

PM:a om du vill snacka.
Citera
2014-11-10, 20:15
  #8
Medlem
Ass.Parades avatar
Citat:
Ursprungligen postat av JayJayAdams
När jag mådde dåligt och höll på att bryta ihop av diverse anledningar t.ex jag kom på mitt ex med att va otrogen genom att koppla in hennes telefon i datorn och fick upp lite bilder där hon hade en kuk i sin mun som inte var min egen. Jag är absolut inte svartsjuk av mig men förstod att nåt inte stämde rätt till när hon inte ville ha sex lika ofta, var irriterad på mig utan anledning och mer och mer sov över i kph efter jobbet där hon jobbade och ursäkterna blev sämre o sämre hela tiden för att till slut bli arg på mig för att jag ens frågade.
Jag är varken needy eller en jobbig kille men tycker att man kan förtjäna att veta vart ens tjej har sovit, speciellt när hon lovat att komma hem och att jag hade lagat middag.
För att komma till poängen så började jag knarka. Jag använde droger lite då och då innan som cannabis på vardagar, kola, tjack och mdma ibland när jag festade.
Denna morgonen efter att ha varit ute på svartklubb och var rätt full med diverse droger som kan påverka psyket t.ex mdma så gjorde jag något som annars är väldigt dumt, att titta i hennes mobil men jag var helt 100 på att jag skulle hitta något där eftersom hon annars var väldigt noga med att jag inte skulle vara nära den, särskilt när den pep till.
Jag började knarka rätt så ordentligt efter detta, främst smärtstillande men även en den benzo. Jag tyckte det funkade någorlunda bra att bedöva mig med men nu sitter jag här med ett heroinberoende som jag försökt ta mig ur allt för länge. Varje gång jag ger mig fan på att sluta och inte lyckas så får mig självförtroende sig en törn, en riktigt törn och idag lider jag både av social fobi, orklöshet, deprimerad, livslusten är som bortblåst till och från m.m...listan är lång.
Tiden läker alla sår och det är bra att få utlopp för sina känslor på ett eller annat sätt.
Träna kampsport, gym eller bara skrika in i en kudde är saker som hjälper för mig, särskilt de två första.
Vad du än gör så börja inte med tyngre droger, särskilt inte när du mår dåligt.
Gå gärna och prata med en KBT-terepaut eller liknande. KBT tycker jag är bra för det hjälper dig både att ändra ditt kognitiva tänkande samt ditt destruktiva beteende. Dessutom är det en terepautform där du inte behöver gå i flera månader/år utan det räcker oftast med 5-10 gånger, kanske lite fler beroende på vem du är och hur du mår.
För att summera mina råd: träna något fysiskt för att få ut all skit inom dig och bli avslappnad, prata med någon..det är aldrig bra att hålla inne på känslorna för dom kommer smälla som en bomb när bägaren rinner över, prata med en expert på området (gärna KBT) kan du säkert få genom vårdcentralen så det inte blir så himla dyrt utan du går som ett vanligt läkarbesök och kan säkert använda högkostnadsskyddet och slutligen använd inte droger som är hårdare än dig själv, eller ännu bättre använda inte droger alls. Det är inte värt det och jag mår jättedåligt över var jag är idag och har svårt att komma tillbaka i det vanliga livet och vad glad igen.
Du kommer fixa detta med lite järnvilja och ett successivt starkt psyke.
Finns säkert bra sidor du kan googla om på internet som ger dig tips. Det mesta är oanvändbart men du känner dig själv bäst och kan plocka ut det som passar dig bäst och skräddarsy ditt egna program för att slippa bryta ihop och kanske på köpet bli en starkare människa och lära dig hur du ska göra ifall det dyker upp en jobbig incident som du innan inte alls visste hur du skulle hantera.
Är det något annat du undrar så tveka inte att skriva

Mvh
Beklagar. Som tur är så har jag alltid haft starkt psyke när det kommer till att tacka ja eller nej till droger. Har rökt lite Cannabis men inte nu på ett tag. Men det är bra att man får höra sådant här för det gör att man blir ännu säkrare på att inte fly verkligheten genom olika sorters droger.

KBT brukade jag utföra på mig själv(läste psykologi bland annat på högskola innan jag hoppade av). Har dock aldrig varit i en situation där jag inte har en enda nära vän att snacka med så känns trögt och segt, man känner ingen ork för något men jag ska byta psykolog och kontinuerligt träna, träna, träna samt som "imperatrix" nämnde, försöka hålla igång någon gång med ett par bekanta man inte brukar träffa ofta alls.


Har det sociala blivit något lite bättre sedan du började med KBT då? Jag har då tyvärr svårt att sätta mig in i din situation då jag inte vet hur det känns att vara starkt beroende av tyngre droger och tappa verklighetsuppfattningen och förlora livsglädjen på det sättet. Det måste kännas förjävligt. Jag tänker alltid när jag hör andras historier att mitt liv inte är i närheten av så jobbigt som andras.

Jag har dock varit väldigt blyg i ung ålder men aldrig haft så starkt att det kan kallas social fobi. Men fan, jag hoppas det fixar sig hos dig också. Som du säger, tiden läker väl alla sår, inte lika snabbt alltid men låt det ta tid.

Nu tycker jag det ser enkelt ut i teorin att fixa mitt liv men när man väl påbörjar arbetet så förstår man vilket slit det är, speciellt när man alltid känner sig annorlunda på något sätt.
Citat:
Ursprungligen postat av imperatrix
Känner du ingen du kan tänka dig umgås med? Tänker att även om du inte får ut något av det i sig kan det ju ändå leda till att du håller igång din sociala förmåga, och kanske kan träffa någon genom dessa personer.

PM:a om du vill snacka.
Jag tänker senare i veckan förmodligen kontakta en gammal bekant om jag hittar honom. Vi är inte jättelika men han har haft mycket problem i sitt liv och kan vara lärande att diskutera med honom.
Sedan ska jag försöka ta små steg och bara vara allmänt social. Låter jättelätt men jag tror jag att jag kommer att försöka smälta allt och fortsätta träna denna vecka och sedan utvärdera och köra igång nästa.

Det känns bättre idag då jag fick skratta lite på jobbet samt ha ett skönt gympass efteråt.

Tack för stödet!
__________________
Senast redigerad av Ass.Parade 2014-11-10 kl. 20:18.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback