Vad har ni upplevt för övernaturligt / paranormalt?

Kände för att dela med mig av lite märkliga saker som hänt mig på senare tid. Vet inte riktigt om det kan klassas som övernaturligt men händelserna fick iaf mig att stelna till..

1. Var utomlands i somras på en festresa med ett kompisgäng, varav vi är tre killar som delar sovrum på ett hotell. Efter att ha druckit rätt rejält kvällen innan vaknade jag bakfull. Vi ska till stranden så fort vi har vaknat, så ingen av oss tar med oss något mer än badshorts (påklädda), lite pengar och handduk. Vi jiddrar någon stund om vem som ska ta hand om rumsnyckeln.. jag är då den enda av killarna som kunde ansvara för saker och ting, men bakfull som jag var kunde jag inte ens hålla koll på mig själv. Det blir iaf jag som tar hand om nyckeln, både jag och vännerna minns väl att det var jag som tog hand om den. (Dumt när man kunde lämnat in den i receptionen).

Hursomhelst, vi tar en taxi och spenderar dagen på stranden. När det är dags att rulla hem kommer jag på att nyckeln är borta. Jag är 100% på att jag tappat bort den, den hade rullat ut ur badshortsen i taxin eller badat med nyckeln, ja vad som helst. Är rätt sur eftersom jag inte ville ansvara för nyckeln, och nu förmodligen måste betala någon avgift för att få en ny. Vi tänkte låtsas som att vi lämnat in nyckeln i receptionen varpå receptionisterna slarvat bort den. Hursom, de öppnar vårt hotellrum. Vi går in och ser att nyckeln inte ligger i nyckelbehållaren (brickan måste stoppas in där för att elen ska fungera, och det är där vi ALLTID la nyckeln). Bara att betala 500 spänn, tänkte jag. Dröjer inte mer än en halv minut tills dess att jag ser att nyckeln ligger på min resväska. Var till en början överlycklig, men allt eftersom började jag fundera hur fan den lyckats komma dit.

Som sagt så var vi alla övertygade om att nyckeln lämnade hotellrummet med oss. Dessutom lade vi aldrig nyckeln i något annat än nyckelbehållaren i rummet, och om vi skulle få för oss att inte lägga den där hade det varit på någon byrå. Inte på min resväska. Kusligt, tyckte jag, men sparade mig 50 euro.

2. En gång i gymmet.. Har kört halvvägs igenom passet och beger mig till omklädningsrummet för att fylla på vattenflaskan. Ser där en lite halvskum gubbe jag aldrig sett förut som står och mumlar lite för sig själv, nickar till lite och verkar nästan argumentera med sig själv. Gymmet har ett litet omklädningsrum och inte mer än 40 skåp kanske. Den här tiden på dygnet är det dessutom rätt tomt på gymmet och märkte av kanske 4-5 hänglås på skåpen.

Hursomhelst, jag fyller på min vattenflaska samtidigt som gubben fortsätter jiddra med sig själv. Jag betraktar honom i spegeln, (står vänd med ryggen mot honom), varpå han säger "sexton" rakt ut, åtminstone så att jag kan höra det. Efter det hör jag inget mer mumlande. Brydde mig inte mer om det, såg ju inget konstigt i det just då utan fortsätter mitt pass. När jag är klar och ska byta om i omklädningsrummet igen, upptäcker jag precis innan jag sätter nycken i låset att på skåpsdörren står just nummer sexton. Stelnar till en bra stund. Kan säga att det var den enda gången jag såg gubbfan på gymmet.

Denna tråd väcker gamla minnen till liv. Mycket hade jag glömt, men nu när jag tänker tillbaka på min barndom och allt oförklarligt jag upplevde så forsar allt tillbaka som en flodvåg. Jag har upplevt två märkvärdiga kusligheter under mitt liv, men väljer ändå att inte tro på spöken. Intalar helt enkelt mig själv att jag drömde eller såg i syne. Jag var trots allt väldigt ung och hade en vild fantasi redan då. Men trots alla mina försök till att finna rimliga och logiska förklaringar till det jag upplevde, så kan jag inte kringgå att känna en kall kår längs min ryggrad när bordslampan släcks om natten.

Upplevelse #1:
Den första händelsen, som hände när jag var runt tio år gammal, skedde första natten i min pappas nya lägenhet. Jag hade ett eget rum, medan min pappa sov på soffan ute i vardagsrummet. Jag låg i sängen och gjorde mitt bästa att somna, men jag minns att jag kände mig illa till mods av okänd anledning. Något kändes inte riktigt rätt och jag var orolig, samt hade väldigt ont i magen och skulle behöva gå på toa. Men jag vågade inte resa mig upp, för rummet var helt kolsvart (varför vet jag inte, då jag alltid annars sover med bordslampa tänt, min pappa hade säkert inte packat upp den än eller något). Sängen som jag låg i lyste dock upp för vi hade inte suttit upp några gardiner än, så månens svaga ljus sipprade in genom fönstret men lämnade resten av rummet becksvart. Nåväl, jag ligger i min säng och gör mitt bästa att inte tänka allt för mycket, vare sig på min värkande mage eller på den där obehagliga känslan. Sen händer det. Jag hör vad jag uppfattar som ett knakande ljud från den bortre delen av mitt sovrum. Det lät precis som om någon i rummet tog ett steg framåt med en fot, sakta och försiktigt.

Jag gick från någorlunda halvsömnig till klarvaken på en sekund, som om jag hade kastat i mig fem redbulls på samma gång. Jag rätar till mig i sängen så jag sitter upprätt emot sängramen, samtidigt som jag försöker kolla vad det kan tänkas vara. Men mörkret är totalt och jag ser ingenting. Min första tanke var att lägenheten är gammal - och gamla ting har en tendens att knaka och föra sig. Men sedan så hör jag ytterligare ett knakande ljud, denna gång närmre än den förra gången. Mina ögon blir totalt fixerade vid mörkret och jag gör mitt yttersta att försöka urskilja vad det kan tänkas vara. Men ingenting. Bara mörker. Helt ärligt så började jag darra av rädsla och världens mest råa, kalla kår vandrade längs min ryggrad. Ännu ett till knakande och då ser jag det. En vit siluett, några meter ifrån min sängkant. Vid det här laget är mina ögon vana vid mörkret, så jag missar inte när siluetten vinkar med ena handen. Jag kastade mig under täcket och minns att jag låg och räknade ned från tio för mig själv, i hopp om att jag skulle vakna upp från min mardröm. De längsta tio sekunderna i mitt liv, men det är helt tyst. Tills jag kommer till ett, då hörs ett sista knakande, denna gång precis bredvid mig. Sedan minns jag bara att jag vaknade upp morgonen därefter och hade kissat ned mig själv. Jag berättade alltihop för pappa, men det var givetvis bara en mardröm enligt honom. Min pappa träffade en ny kvinna några månader senare och flyttade ifrån lägenheten. Jag hade inte kunnat vara mer lättad. När jag tänker tillbaka på denna händelse så slås jag av hur verklig min mardröm kändes. Det kändes verkligen som om jag var vaken. Nåväl, jag sov aldrig utan bordslampan tänd igen.

Upplevelse #2:
Min kompis tvingade med mig till ett stall då hans flickvän skulle övernatta där tillsammans med sina ridgrupp. Mindre trevligt tyckte jag, som helst ville sitta hemma och spela TV-spel. Men jag följde med honom ändå, som den sanna vän jag är. Det var mörkt ute medan vi gick till stallet, och min polare som vet vilken jävla fegis jag är valde att försöka skrämma upp mig på vägen dit. Han berättade om hur det spökade på stallet, att hans flickvän och hennes kompisar hade sett en flicka vandra runt alldeles ensam om nätterna. Jag bad honom hålla käften och hytte med näven, han fattade vinken. Väl på stallet så möter vi upp hans flickvän, som släpper in oss. Vi går sedan och sätter oss i kafeterian, där alla från ridgruppen sitter och har en kvällsfika.

Efter en hel del skitsnack och ointressant pladder så väljer min kompis att dra upp samma ämne som han tidigare nämnde; nämligen spökflickan som vandrade runt på stallet om nätterna. Alla från hans flickväns ridgrupp nickar instämmande och intygar att samtliga har sett henne, eller åtminstone hört hennes springande. Ja, ni läste rätt. Hon gick inte runt ensam - hon sprang runt. Och inte som en helt vanlig spökflicka kan tänkas springa runt. Utan på sin tår. Hon steppade alltså fram, i en hisklig fart. Inga armar hade hon heller, för det hade en häst slitit av eller någon annan korkad förklaring. Jag tyckte det lät smått kusligt, men samtidigt även lustigt när jag såg bilden i huvudet. Sedan droppar någon den smarta idén att vi ska gå på spökjakt - och då reser jag mig upp och beklagar över tiden. Min kompis tittar besviket på mig, men låter mig smita iväg innan deras jakt på den armlösa, steppande spökflickan kunde börja.

Jag går emot utgången själv - och nu förväntar ni er säkert att jag ska höra snabbt steppande steg, ungefär som den tidigare nämnda berättelsen. Men icke, jag lämnar stallet oberörd och börjar vandra längs grusvägen som leder ut till den stora vägen. Men innan jag har hunnit gå allt för långt så vänder jag mig om emot stallet. Man ser klart och tydligt in till kafeterian då den är inglasad, men det är folktomt där vid det här laget. Deras jakt hade påbörjats under tiden som jag navigerade ut från stallet. Men de missade "olyckligtvis" det roliga, för medan jag går med huvudet vänt emot stallet så ser jag henne. Armlös och steppande i en väldans fart. Och den synen var inte alls lika rolig som den jag hade i mitt huvud tidigare. Det kan jag lova dig. Händelsen utspelar sig inom loppet av max fem sekunder och jag är en bit från stallet, så kan ej urskilja några speciella drag hos henne förutom att hon har huvudet vänt emot mig. Hon försvinner snabbt ur min åsyn och mot trappan som jag förmodar att ridgruppen och min vän använde när de lämnade kafeterian. Jag ringer så klart upp min vän på en gång, vettskrämd. Givetvis tror han att jag driver med honom. De såg aldrig något läskigt under deras rundtur i det mörka stallet. Men än idag tror jag att det var en av ridtjejerna som hade spökat ut sig bara för att jävlas. Men min vän förnekar detta bestämt än idag. För i så fall skulle de väl ha sett något också? Vad fan det än må ha varit, så var det i så fall en riktigt isande upplevelse, som var över otroligt fort. Var inte ens säker på om jag verkligen hade sett något, eller om det var min skrämda hjärna som spelade mig ett spratt.

Hade glömt allt detta förut, men nu minns jag det klart och tydligt. Vad gör inte våra sinnen för att skydda oss från det vi inte kan hantera...

Har väl alltid varit rätt lättskrämd och trott på saker som är oförklarliga, har en specifik händelse som är extra stark. Var när jag var 17 år och var hos min dåvarande flickväns föräldrar inne i stan.

I en gammal lägenhet från 1700-talet. Gillade aldrig vibbarna jag fick att vara i den lägenheten själv vilket man var när man var ledig och hon pluggade. Dom bodde i den lägenheten i 1 månad sen flyttade till en annan lägenhet i samma fastighet, under den månaden så kändes det mesta väldigt makabert.

Det började samma tid 02.47 minns det VÄLDIGT starkt än i dag klockslaget. Vi låg och sov så ringde min mobil. Kollade och där stod det hennes nummer! tänker så logiskt jag bara kan att det är något fel på 3's växel. Kollade och såg att hennes mobil låg på nattduksbordet bredvid, men bestämmer mig för att svara och kolla vad fan det är. Hörs det brusande och dovt viskande eller nått det låter i alla fall som någon försöker säga mig något mellan allt brusande så la på och tänkte inte mer på det. Men det hände i 1 månads tid! Stängde alltid av telefon när jag skulle sova men på morgonen så har jag ett tele svar så slår 333 för att lyssna och samma ljud samma röst samma brus, och börjar tycka det börjar bli bra obehagligt att det är samma tid varje natt.

Så åkte hem till mina föräldrar och sov där och till min fasa inser jag att det inte upphört även när jag är hemma hos mina föräldrar så ringer det 02.47, tänkte först att det var något andligt som försökte säga mig något hos hennes föräldrar att något är knas så skulle slippa det om jag inte sov där.

Så drar mig mot 3's butik och ber dom kolla upp samtals loggen för den tidpunkten och säger till dom att jag fått samtal från min flickväns nummer fast hon sover. Men dom kan inte se att någon ringt till mig men ser att jag tagit emot ett samtal vid den tiden men är blankt vem mottagaren är vilket dom tyckte var lustigt.

Efter dom bytte lägenhet till en som var några våningar över så slutade samtalen komma till mig, anser mig rätt skeptisk till mycket men det var fan det häftigaste som hänt mig i onaturlig väg

Jag har varit med om en märklig händelse för många år sedan som jag kommer att tänka på varje gång sådana här saker tas upp. Jag vill dock tillägga att jag är bland de största skeptikerna som finns och detta är även det enda udda som jag upplevt. Jag vill heller inte påstå att det var ett spöke eller liknande som vi såg men jag kan inte förklara det så vem vet?

Vi hade idrott utomhus en dag när jag gick i åk 6 på mellanstadiet (för många år sedan) och det var antingen vår eller tidig höst, minns i alla fall att det var en solig och ganska varm dag. Hur som helst, alla i klassen skulle springa en viss sträcka på en viss tid och denna sträcka var en grusväg som gick genom en skog bara strax utanför samhället. Jag och min kompis hatade idrott så vi promenerade istället och hamnade lite efter på grund av det. När vi går där på grusvägen i skogen och pratar så ser jag en gammal man på en äldre cykel komma cyklandes emot oss på grusvägen och jag reflekterade inte särskilt mycket över det då det inte var konstigt på något sätt.

Det märkliga var dock att han helt plötsligt svängde av in i skogen och fortsatte att cykla, i skogen(!) Jag minns att jag tänkte att det var märkligt att han valde att cykla in i skogen, särskilt i hans ålder. Men det märkligaste var ändå att han helt plötsligt, bara några sekunder senare var borta! Helt uppslukad från ingenstans liksom och jag såg inte heller att det fanns någon stig in mot skogen på det ställe han cyklade in.

Jag och min kompis såg förvånat på varandra och undrade vad som just hade hänt. Men ingen av oss blev rädda minns jag. Vi pratade om det ganska mycket en kort tid framöver men sedan lade vi det bakom oss och tänkte att det säkert fanns en naturlig förklaring eller bara var inbillning.
Nu många år senare kommer denna händelse fortfarande upp i minnet när samtal om sådant här tas upp och jag vet inte riktigt vad jag ska tro fortfarande om detta faktiskt. Som jag skrev så är jag en stor skeptiker till andar och spöken och gud vet allt. Men denna händelse är verkligen unik.
Varför denna man visade sig för oss förstår jag inte heller då ingen av oss kände igen honom. Det intressanta är dock att vi var två som såg detta. Vi har tyvärr ingen kontakt idag vilket är lite trist för jag hade gärna velat prata med henne om denna händelse igen.

Skall även jag dela med mig om händelsen som fick mig att gå från vetenskaplig skeptiker till att sakta men säkert inse att allt verkligen är möjligt, och att det verkligen finns världar och dimensioner utöver denna.

Det var i gymnasiet och jag och min väninna som vi kan kalla Stina, blev sittandes kvar ensamma längst in i matsalen och snackade allmän skit efter lunch.
På bordet har vi varsitt glas med vatten (mitt halvfyllt, hennes lite mindre än halva kvar) och knäckebröd med smör.


Helt plötsligt så börjar hennes glas röra sig mot mig, som en hand hade flyttat på det, minst en 25 cm.


Hon (som var troende Jehovas Vittne) börjar flippa ut direkt, vänder sig ut mot fönstret och börjar hyperventilera av rädsla.
Då märker jag att bordet rörde på sig lite, och såg då hennes knä hade nuddat det.
Jag andas ut och säger till henne "de lugnt, de var bara ditt knä som råkade röra bordet" samtidigt som hon än är hysterisk och vaggar sig fram och tillbaka, tittandes ut genom fönstret.

Då,(och det kändes bara som det var för jag sagt så), rör sig glaset LITE TILL MOT MIG cirkus 5 cm och jag flippar ur och skriker "SÅG DU?!" varpå hon springer skrikandes därifrån.

Jag blir otroligt fascinerad, och efter att hon går viskar jag "gör det igen"... Men inget hände naturligtvis.

Jag går över på hennes sida och lägger glaset där det var, varpå jag lyfter bordet i höjden henne knä varit.
Inget hände.
Jag fortsätter lyfta en hel del tills glaset började röra sig - och uteslöt då att hennes knä hade någonting med saken att göra.

Jag förstod då att det var en övernaturlig kraft. Stina såg inte glaset röra sig andra gången i hennes panik, så detta kändes verkligen som det var för att "bekräfta" det för mig då jag var skeptikern.
Hon var bombsäker på att det var demoner då enligt hennes religion manifesterar sig inte Gud eller Änglar för människan på det sättet.

Jag själv är tveksam...
Jag undrar än idag innebörden av det "magiska" glaset.

Jag kom hem till en kompis som höll på med att städa,när han var klar så ställer han in skurhinken o borste. Då ser jag att han glömt att torka upp vattnet i hörnet av köket,vilket jag påpekade.
Han går in på toan för att hämta skurtrasan,men den finns inte där,inte i städskrubben heller. Vi letar båda två men trasan finns inte på något ställe.
Han är väldigt skrockfull och menar på att det är övernaturliga krafter som tagit skurtrasan,vad den kraften skulle med en skurtrasa till visste han inte.
Efter någon dag så ser jag några gubbar som håller på med avloppet,jag känner en av dom så jag stannade och pratar med dom. Då säger en av gubbarna" Det är någon djävel som spolat ner en skurtrasa i avloppet så det blev stopp i hela huset"

Detta hände i mitten av 90-talet när jag var i de tidiga tonåren.

Där jag växte upp fanns ett gammal övergivet hus där den senaste ägaren sades ha hängt sig på grund av diverse psykiska och ekonomiska problem, huruvida detta stämde eller inte visste jag inte. Det sades i alla fall spöka där. Huset var väl från mitten av 1800-talet kan jag tänka mig. Hur som helst så var vi ett gäng ungar på 5 st som tyckte vi var otroligt jävla tuffa, så vi bestämde oss för att bryta oss in och övernatta i huset. Huset låg avskilt och ödsligt så ingen kunde se om någon var där över natten eller inte. Vi tog oss in genom ett fönster och undersökte huset. Precis som vi misstänkte var husets inredning mycket gammaldags, och huset var utan tvekan övergivet sedan länge. Ett gammal piano och andra gamla möbler stod och samlade damm, döda växter i fönstren, spruckna rutor som inte lagats med mera. Vi var noga med att kolla att ingen fanns i huset, vi hade hört rykten om att pundare och annat slödder kunde gömma sig där, men vi tittade överallt och såg inget tecken på mänsklig närvaro. Inte heller såg det ut som om någon hade varit där de närmsta åren.

Vi gick upp på övervåningen och hittade ett sovrum som vi genast gick in i. Sängen var för en person, och sliten. Vi hade tagit med sovsäckar som vi började lägga ut på golvet. En av oss hade tagit med sig en kortlek och vi började spela. Elen fungerade inte så vi fick använda ficklampor när det börjat skymma (det var höst så det blev mörkt vid kl 16 ungefär). När vi satt där och spelade så hörde vi en duns nerifrån hallen. Vi gick ner och kollade men såg ingen. Vi blev lite skraja men återgick till kortspelandet. Framåt kl 19 på kvällen var det helt mörkt ute, och vi började äta våra mackor som vi tagit med. Då upptäckte vi att ingen av mackorna hade pålägg, trots att vi alla varit 100% säkra på att vi hade lagt på leverpastej, ost, kaviar och allt möjligt. Ingen av mackorna hade minsta spår av pålägg eller smör. Nu började vi bli riktigt illa till mods och undrade vad fan som försiggick. Vi åt det torra brödet ändå, vi var ju hungriga och ingen av oss hade orken att gå drygt 1 km till vårt bostadsområde för att skaffa mer proviant.

Nästa skumma grej inträffade drygt en halvtimme senare, när vi hörde pianot spela. En mycket tyst och sorglig melodi. Ryggraden frös till is på mig, och garanterat på polarna också. Vi satt med vitt uppspärrade ögon och lyssnade till musiken, och funderade på om vi skulle hoppa ut genom fönstret och överge planen om att övernatta. Från fönstret och ner till marken var det kanske 5-6 meter så det var uteslutet såvida vi inte ville ha varsitt benbrott på köpet. Just som vi satt och nästan grät av rädsla så slutade sången tvärt och det blev knäpptyst, mycket tystare än innan. Innan hade vi hört vinden vina utanför, nu däremot var det helt tyst. Det var som om huset var perfekt ljudisolerat. Vi blev sakta bättre till mods och försökte övertyga oss om att vi bara hört fel.

Plötsligt skar en röst genom tystnaden. Någon, eller något, grät förtvivlat nere i vardagsrummet. Fruktansvärda hulkanden från någon som grät och skrek om vartannat i desperation och ångest, det värsta jag hört i mitt liv. Nu slog överlevnadsinstinkterna in i oss på allvar och vi blev panikslagna och gav upp alla tankar på att övernatta i detta skräckhus. Inte ens chans att vi skulle överleva natten om vi stannade där. Vi rusade ut så fort vi kunde, och jag kastade en sista blick in i vardagsrummet innan även jag sprang ut. Där låg en stol omkullvält mitt på golvet, som jag var helt säker på inte fanns där tidigare, och ännu värre: från en krok i taket hängde en snara och ovanför den gav taket ifrån sig kusliga knakanden. Den hade garanterat inte varit där när vi undersökte vardagsrummet.

Jag har än idag svårt att förstå vad som hände den där kvällen för 20 år sedan. Det enda jag kan tänka mig är att jag och mina polare fick en återblick av hur den förre husägarens sista kväll i livet var, innan han begick självmord. Jag är varken troende eller skrockfull, men detta har gäckat mig hela livet och jag vet inte vad jag ska tro. Var det någon som lurades? Någon pundare som tyckte det var roligt att skoja med ett gäng 13-åringar? Tro mig, jag skulle bli glad om det framkom en naturlig förklaring till vad som hände.

Jag har märkt idag på natten att jag såg skuggor i lägenheten och det var ingenting jag kunde förklara. Märkligt då ingen rörde sig på utsidan alls. Skuggorna höll på i flera sekunder.

Uppdatering: Jag har sett mer "skuggor" röra på sig inne i mitt hem och lampor har tänts och släckts trotts att ingen "var där".

Sätt upp en kamera, det brukar göra så att "spökena" försvinner

Det är oftast på kamera de inte dyker upp. Spöken måste hata kameror.

Alla gånger det har spökat hos mig är på natten då jag är riktigt trött.

Sömnparalys kanske?