Hur vet jag att jag är kär?

Tack för tiden ni lägger ner!

Lite förenklat skulle man också kunna säga att i en förälskelse handlar tankarna mest om vad ett förhållande med personen i fråga skulle kunna ge dig. När man är riktigt kär handlar istället tankarna om hur du kan göra den andres liv bättre. Detta oavsett om du själv får ut någonting av det eller ej.

Ja jösses vad man kan tappa huvudet.

Varför sket du i kärleken då? Carl som du sa

Men du måste ju ha lite koll på hur det känns eftersom du haft tjejer och då "fejkat" de känslorna eller?

Ja att vara kär är som många andra skriver att vilja vara med den personen hela tiden, man får energi och blir glad av att vara i närheten, man längtar till nästa gång man ska ses och tänker väldigt mycket på personen. Men det är ju verkligen inte alltid man är "lycklig" det beror ju på hur besvarat det är. Och så stark attraktion såklart, man vill ha både sex och massa kel.

Om man ser kärlek som passion så är det i övergående i takt med att objektet i fråga lärt kännas. I mitt fall gled vi helt enkelt ifrån varandra. Men jag laddar om, att vara kär är oslagbart.

Men jag har jo inte varit kär? jah har bara försökt

Nja det handlar också om hur mycket man släpper fram det och kan ta ett ta innan man fattar det, sen är det dock väldigt svårt att kontrollera.

Okej!

Svaret är klyschigt men enkelt. Tvivlar du på att du är kär så är du inte det.

Att vara riktigt förälskad är som en sjukdom, tankarna på föremålet för din passion tar upp varje vaken sekund och större delen av natten. Du känner det i kroppen.

Det här är en liknelse jag vill spinna vidare på. Det händer nämligen rätt ofta jag upptäcker att jag är hungrig och törstig men inte för att dessa känslor uppstår, utan för att jag börjar bli trött och tänker tillbaka och inser att jag inte ätit på tolv timmar. Kan dock uppleva dem känslorna så jag vet vad det handlar om.

Samtidigt är situationen som sådan att man börjar närma sig 30 och fortfarande fortfarande inte tyckt mig upplevt denna kärleks känsla. Jag har träffat tjejer som jag funnit väldigt attraktiva och som jag tyckte om som personer men som jag inte kännt mig nödgad att spendera resten av mitt liv med. Något åren har lärt mig är jag kan stänga av känslor rätt bra när det behövs, tog mig igenom en släng av cancer på egen hand utan att behöva extra emotionellt stöd. Undrar således om ens relativa hårdhudighet även kan avspegla sig i kärlekslivet. Skulle detta vara fallet är nämligen identifiktorer som "du vet det när du känner det" av tämligen tveksamt värde.

Man har även bilden i huvudet av den rådjursögde ynglingen som uppenbart, men omedvetet, trånar efter granntösen och som är den siste i byn att förstå sakernas tillstånd.

Jag är också inne på att man liksom bara vet. Man behöver inte fundera så mycket över saken.

Några gånger har jag varit lite förälskad. Och det är ungefär samma känsla. Men den går över ganska snabbt. Och sådant kan vara förvirrande. Riktig kärlek är annorlunda, den är djupare. Större. Mer.

Jag är väldigt, väldigt kär nu. Och jag blir liksom alldeles varm och mjuk på insidan när jag är med honom. Och den här känslan av att saker och ting faller på plats. Att allt känns så enkelt och rätt.

Men kärleken är ju bitterljuv. En jävla oxymoron. Samtidigt som det är alldeles, alldeles underbart att vara kär så är det också jävligt obehagligt. Han gör mig så lycklig. Och kan därmed göra mig jävligt olycklig. Men det tänker man inte så mycket på.

Och det här med att han gör en massa konstiga saker som jag skulle störa mig som fan på om jag inte vore kär. Men sådant liksom bara passerar obemärkt förbi nu.