Jag fick en debattartikel publicerad i Aftonbladets pappersupplaga 15/10 som därefter skulle publiceras online enligt AB själva. Märkligt nog fick jag igår veta att de "inte hinner" göra det vilket är synd då jag ansåg den som en enkelt skriven text från en helt vanlig tjej som råkade vara sexarbetare. Något alla, framförallt de som inte har insikt i sexhandeln, kan förstå och ta till sig. Ingen författares våta dröm utan ett bidrag till en mer nyanserad debatt utan att bli alldeles för politiskt tillkrånglad, hoppas jag.
Jag fick skriva om den då den inte fick vara mer än 1500 tecken inkl blanksteg varpå min bakgrundshistoria föll bort då jag ansåg att slutpoängen var viktigare. Därför är början lite märklig.
Hur som helst! Här är den:
Dagens bild av oss sexsäljare består i att vi är offer. För mäns våld, deras påstådda rätt till sex och samhällets systematiska nedtryckande av kvinnor. Ingen har någonsin frågat mig vad jag tycker, känner eller varför jag gjort detta val.
Hos barnmorskan blir jag ifrågasatt då jag väljer att testa mig regelbundet. Läser jag om den hjälp som erbjuds handlar det enbart om hur jag ska kunna "räddas" från prostitutionen.
De som påstår sig värna mina intressen har inget som helst intresse av att lyssna på mig och mina kollegor, om vi ens skulle våga uttala oss med tanke på det stigma vårt yrke eller hobby fått. Våra ord och tankar förkastas utan att någon ifrågasätter denna behandling.
Sexsäljare är offer och köparna är skurkar. Det finns ingen skiljelinje mellan frivilliga säljare och empatiska köpare, och traffickingoffer och människohandlare. Man blundar för att vi som trivs med våra val faktiskt finns. Och med det finns det i slutändan bara två förlorare: de som tvingas eller lurats in i prostutionen och vi som ständigt blir klappade på huvudet för att "vi inte förstår bättre".
Sverige måste fokusera på de riktiga offren och förövarna i sexindustrin istället för att demonisera alla sexköpare. Du träffar dem ofta; är verkligen så många i din närhet otäcka våldtäktsmän?
Känner i efterhand att den var ganska osammanhängande men till mina frågeställningar:
Är texten lättförstådd för våra ovetande grannar ute i landet?
Gör våra försök till mångsidig debatt skillnad? Diskuterar människor detta eller är det onödigt att ens försöka skapa en annan bild?
Har AB " inte tid" eller vill de hellre publicera "Till de män som köpt min kropp"-artiklar?
Som en fotnot kan jag säga att de skrivit detta under min text i tidningen: "Lisa vill vara anonym men redaktionen vet vem hon är." Ja, de fick ju ett email från min "horadress" så de kan absolut intyga mitt vara eller icke-vara
Jag fick skriva om den då den inte fick vara mer än 1500 tecken inkl blanksteg varpå min bakgrundshistoria föll bort då jag ansåg att slutpoängen var viktigare. Därför är början lite märklig.
Hur som helst! Här är den:
Dagens bild av oss sexsäljare består i att vi är offer. För mäns våld, deras påstådda rätt till sex och samhällets systematiska nedtryckande av kvinnor. Ingen har någonsin frågat mig vad jag tycker, känner eller varför jag gjort detta val.
Hos barnmorskan blir jag ifrågasatt då jag väljer att testa mig regelbundet. Läser jag om den hjälp som erbjuds handlar det enbart om hur jag ska kunna "räddas" från prostitutionen.
De som påstår sig värna mina intressen har inget som helst intresse av att lyssna på mig och mina kollegor, om vi ens skulle våga uttala oss med tanke på det stigma vårt yrke eller hobby fått. Våra ord och tankar förkastas utan att någon ifrågasätter denna behandling.
Sexsäljare är offer och köparna är skurkar. Det finns ingen skiljelinje mellan frivilliga säljare och empatiska köpare, och traffickingoffer och människohandlare. Man blundar för att vi som trivs med våra val faktiskt finns. Och med det finns det i slutändan bara två förlorare: de som tvingas eller lurats in i prostutionen och vi som ständigt blir klappade på huvudet för att "vi inte förstår bättre".
Sverige måste fokusera på de riktiga offren och förövarna i sexindustrin istället för att demonisera alla sexköpare. Du träffar dem ofta; är verkligen så många i din närhet otäcka våldtäktsmän?
Känner i efterhand att den var ganska osammanhängande men till mina frågeställningar:
Är texten lättförstådd för våra ovetande grannar ute i landet?
Gör våra försök till mångsidig debatt skillnad? Diskuterar människor detta eller är det onödigt att ens försöka skapa en annan bild?
Har AB " inte tid" eller vill de hellre publicera "Till de män som köpt min kropp"-artiklar?
Som en fotnot kan jag säga att de skrivit detta under min text i tidningen: "Lisa vill vara anonym men redaktionen vet vem hon är." Ja, de fick ju ett email från min "horadress" så de kan absolut intyga mitt vara eller icke-vara