Hans bror, Mats, har skrivit en längre text på facebook idag. Hur rimligt är det att det här är sant?
Om kriminalvården, min bror och vår fars sjukdom / sprid gärna
Jag har medvetet sagt mycket lite om det som hänt min bror, Peter Sunde, de senaste månaderna. Dels för att han kan prata för sig själv och inte har svårigheter att göra sig hörd, trots att han sitter på en säkerhetsklassad anstalt i Västervik. Men de få gånger fångar berättar om sin egen svåra situation i fängelserna lyssnas de som bekant sällan på, och det som har hänt under de senaste veckorna får så stora konsekvenser även i mitt liv att jag måste säga åtminstone något.
För några decennier sedan fanns en samsyn när det gällde det andra ledet i ordet kriminalvård. Det var på vården tonvikten skulle ligga, åtminstone i de politiska diskussionerna. Vad människan än hade gjort gynnade det inte samhället att bryta ner henne. För att minska kriminaliteten krävdes istället att den intagne erbjöds hjälp och stöd att komma ur sin kriminalitet. Verkligheten var visserligen mindre idealistisk, fängelserna hade stora brister också då. Men bristerna har blivit större genom skärpningar av straffsatser i samband med kreativa tolkningar av reglerna från de styrande i fängelserna.
Peter sitter alltså sedan i maj inlåst i Västervik. En klass 2-anstalt som aspirerar på att ha lika hög säkerhet som de mer kända klass 1-anstalterna Kumla och Hall. Det är också den anstalt som kritiserats flest gånger av JO de senaste åren. Varför han befinner sig just där är oklart. Men redan ett par dagar innan domen mot The Pirate Bay föll hade han blivit tilldelad plats på anstalten. Som offentlig person har han hamnat på en avdelning med fångar som antingen är högprofilerade eller i behov av lugn och åtskillnad från resten av de intagna. I vanliga fall söker man sig till avdelningen själv, eftersom det innebär ett minimum av aktivitet att befinna sig där. Peter har däremot inte getts något val, och han kommer inte att kunna söka sig någon annanstans heller.
När han anlände till anstalten gjorde säkerhetsavdelningen en obligatorisk klassning av honom, resultatet var föga förvånande en obefintlig risk för vare sig våldsamhet eller rymningsförsök. De andra fångarna förstår inte varför han är där, flera av vakterna skakar på huvudet och säger samma sak. På sin höjd ska han vara på en öppen anstalt, med tanke på den dom som ägt laga kraft.
I liknande fall skulle det ha varit självklart med fotboja. Men av grumliga anledningar bestämde sig anstalten för att göra precis tvärtom.
*
Redan när han söker om permission första gången kommer chefen för avdelningen in på hans rum med ett leende i ansiktet och säger: ”Jag har goda nyheter till dig Peter, din ansökan avslås.” Vidare gör han klart att Peter inte ska hoppas på någon som helst permission. Inte heller på att förflyttas till en annan anstalt. Och förhoppningar om fotboja bör han slå ur hågen.
Vi pratar med varandra i telefon varje dag. Jag hör honom berätta om kollektiv bestraffning i form av obligatoriska urinprov i avskräckande syfte, trots att chefsjuristen i kriminalvården på en skriftlig fråga från Peter poängterar att urinprov endast får genomföras efter individuell prövning. Vakterna följer order, säger de. Peter ”förstår inte hur det fungerar” på anstalten. Även när han lägger fram lagboken, pekar på paragraferna eller på kriminallagens förarbete rycker de på axlarna, de följer order.
De gör som de blir tillsagda.
Det är därför som de när en fånge går in på toaletten kan vänta utanför. Det är därför som de när han kommer ut från toaletten kan säga, ”nu är det dags för urinprov”, och sedan föra honom till ett kalt rum, där han måste klä av sig alla kläder och kissa inför två vakter. Har du redan kissat? Tough luck. Då får du vänta tills du kan göra det på nytt.
Det händer fler saker. Saker som inte kan verifieras, eftersom inblicken i kriminalvården saknas. Jag hör om människor som går till tandläkaren, den som gett det lägsta budet i den offentliga upphandlingen. Hur flera av de intagna kommer tillbaka i värre skick än när de gick dit. Tandläkaren har dragit ut fel tänder, det sitter flisor kvar i tandköttet. Vakterna rycker på axlarna. Det är inte deras ansvar att se till att mannen – som förutom att han förvägras smärtstillande också blöder ner alla sina lakan – får tillgång till akut tandvård. Trots att lagen säger att akut tandvård ska ges just akut. Inte om sex dagar. Inte om en och en halv vecka. Det får man ta upp med de som bestämmer, med cheferna.
Vakterna gör bara sitt jobb. De gör som de blir tillsagda.
Jag hör hur anstalten har satt i system att börja låsa upp dörrarna klockan sju på morgonen och låsa in de intagna från kvart i sju på kvällen. Det innebär att alla sitter inlåsta längre än de tolv timmar per dygn som lagen tillåter.
Anledningen?
Vakterna får inte övertid. De följer bara anstaltens regelverk.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne.”
Den som poängterar att de bryter mot lagen är en rättshaverist.
Man förväntas förstå att det av praktiska skäl inte fungerar så som det sägs att det ska fungera.
Därför är den timme utomhus om dagen man har rätt till lika med femtio minuter.
Därför får han äta potatismos serverat med kokt potatis. Och förhoppningsvis har köket lagt undan lite extra frukt, eftersom han är vegan. De hävdar att han serveras näringsrik och bra mat. Trots det har han gått ner tretton kilo. Han har av läkaren fått konstaterat flera bristsjukdomar. Bland annat har han fått järn- och b12-brist. Problemet är bara att läkaren inte får skriva intyg längre. Det blev nämligen så krångligt när han gjorde det. Därför finns det alltså inget fel på maten.
Jag hör hur de hanterar kritiken från JO. Hur de som ögontjänare ändrar rutinerna en smula tills stormen har blåst över. Vad ska de göra? JO har ändå inga muskler att sätta bakom sin kritik. Det finns ingen tillsynsmyndighet.
Därför fortsätter breven att läsas av säkerhetspersonalen utan att det framgår att posten har kontrollerats genom de obligatoriska stämplarna anstalten ska använda sig av, särskilt när de råkar komma från människor som personalen i postrummet känner igen namnen på.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne”, säger de. Sedan får han avslag på sin nästa permissionsansökan, sedan på nästa. Det finns ingen logik, inget skäl till avslagen. Enligt reglerna ska permission ges även till den som har hög flyktbenägenhet.
Det har nämligen att göra med den där vården igen, om att även fångar ska få möjlighet att träffa familj och vänner, det handar om deras psykosociala hälsa. Men nu när den ordinarie chefen har gått på semester verkar det gå lättare. Den vikarierande chefen säger att det ska gå att ordna. Det finns ju som bekant ingen risk för att Peter ska rymma. Ingen annan intagen har så låg flyktrisk som han.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Inte minst med tanke på att straffet är relativt kort.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Fängelseledningen tänker annorlunda.
De resonerar så här: det finns förvisso ingen rymningsrisk.
Men om han rymmer.
Då skulle det leda till en medial katastrof.
Därför står det i avslaget att det föreligger – inte bara en stor – utan en sannolik rymningsrisk.
Det är så det fungerar på anstalten.
Om kriminalvården, min bror och vår fars sjukdom / sprid gärna
Jag har medvetet sagt mycket lite om det som hänt min bror, Peter Sunde, de senaste månaderna. Dels för att han kan prata för sig själv och inte har svårigheter att göra sig hörd, trots att han sitter på en säkerhetsklassad anstalt i Västervik. Men de få gånger fångar berättar om sin egen svåra situation i fängelserna lyssnas de som bekant sällan på, och det som har hänt under de senaste veckorna får så stora konsekvenser även i mitt liv att jag måste säga åtminstone något.
För några decennier sedan fanns en samsyn när det gällde det andra ledet i ordet kriminalvård. Det var på vården tonvikten skulle ligga, åtminstone i de politiska diskussionerna. Vad människan än hade gjort gynnade det inte samhället att bryta ner henne. För att minska kriminaliteten krävdes istället att den intagne erbjöds hjälp och stöd att komma ur sin kriminalitet. Verkligheten var visserligen mindre idealistisk, fängelserna hade stora brister också då. Men bristerna har blivit större genom skärpningar av straffsatser i samband med kreativa tolkningar av reglerna från de styrande i fängelserna.
Peter sitter alltså sedan i maj inlåst i Västervik. En klass 2-anstalt som aspirerar på att ha lika hög säkerhet som de mer kända klass 1-anstalterna Kumla och Hall. Det är också den anstalt som kritiserats flest gånger av JO de senaste åren. Varför han befinner sig just där är oklart. Men redan ett par dagar innan domen mot The Pirate Bay föll hade han blivit tilldelad plats på anstalten. Som offentlig person har han hamnat på en avdelning med fångar som antingen är högprofilerade eller i behov av lugn och åtskillnad från resten av de intagna. I vanliga fall söker man sig till avdelningen själv, eftersom det innebär ett minimum av aktivitet att befinna sig där. Peter har däremot inte getts något val, och han kommer inte att kunna söka sig någon annanstans heller.
När han anlände till anstalten gjorde säkerhetsavdelningen en obligatorisk klassning av honom, resultatet var föga förvånande en obefintlig risk för vare sig våldsamhet eller rymningsförsök. De andra fångarna förstår inte varför han är där, flera av vakterna skakar på huvudet och säger samma sak. På sin höjd ska han vara på en öppen anstalt, med tanke på den dom som ägt laga kraft.
I liknande fall skulle det ha varit självklart med fotboja. Men av grumliga anledningar bestämde sig anstalten för att göra precis tvärtom.
*
Redan när han söker om permission första gången kommer chefen för avdelningen in på hans rum med ett leende i ansiktet och säger: ”Jag har goda nyheter till dig Peter, din ansökan avslås.” Vidare gör han klart att Peter inte ska hoppas på någon som helst permission. Inte heller på att förflyttas till en annan anstalt. Och förhoppningar om fotboja bör han slå ur hågen.
Vi pratar med varandra i telefon varje dag. Jag hör honom berätta om kollektiv bestraffning i form av obligatoriska urinprov i avskräckande syfte, trots att chefsjuristen i kriminalvården på en skriftlig fråga från Peter poängterar att urinprov endast får genomföras efter individuell prövning. Vakterna följer order, säger de. Peter ”förstår inte hur det fungerar” på anstalten. Även när han lägger fram lagboken, pekar på paragraferna eller på kriminallagens förarbete rycker de på axlarna, de följer order.
De gör som de blir tillsagda.
Det är därför som de när en fånge går in på toaletten kan vänta utanför. Det är därför som de när han kommer ut från toaletten kan säga, ”nu är det dags för urinprov”, och sedan föra honom till ett kalt rum, där han måste klä av sig alla kläder och kissa inför två vakter. Har du redan kissat? Tough luck. Då får du vänta tills du kan göra det på nytt.
Det händer fler saker. Saker som inte kan verifieras, eftersom inblicken i kriminalvården saknas. Jag hör om människor som går till tandläkaren, den som gett det lägsta budet i den offentliga upphandlingen. Hur flera av de intagna kommer tillbaka i värre skick än när de gick dit. Tandläkaren har dragit ut fel tänder, det sitter flisor kvar i tandköttet. Vakterna rycker på axlarna. Det är inte deras ansvar att se till att mannen – som förutom att han förvägras smärtstillande också blöder ner alla sina lakan – får tillgång till akut tandvård. Trots att lagen säger att akut tandvård ska ges just akut. Inte om sex dagar. Inte om en och en halv vecka. Det får man ta upp med de som bestämmer, med cheferna.
Vakterna gör bara sitt jobb. De gör som de blir tillsagda.
Jag hör hur anstalten har satt i system att börja låsa upp dörrarna klockan sju på morgonen och låsa in de intagna från kvart i sju på kvällen. Det innebär att alla sitter inlåsta längre än de tolv timmar per dygn som lagen tillåter.
Anledningen?
Vakterna får inte övertid. De följer bara anstaltens regelverk.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne.”
Den som poängterar att de bryter mot lagen är en rättshaverist.
Man förväntas förstå att det av praktiska skäl inte fungerar så som det sägs att det ska fungera.
Därför är den timme utomhus om dagen man har rätt till lika med femtio minuter.
Därför får han äta potatismos serverat med kokt potatis. Och förhoppningsvis har köket lagt undan lite extra frukt, eftersom han är vegan. De hävdar att han serveras näringsrik och bra mat. Trots det har han gått ner tretton kilo. Han har av läkaren fått konstaterat flera bristsjukdomar. Bland annat har han fått järn- och b12-brist. Problemet är bara att läkaren inte får skriva intyg längre. Det blev nämligen så krångligt när han gjorde det. Därför finns det alltså inget fel på maten.
Jag hör hur de hanterar kritiken från JO. Hur de som ögontjänare ändrar rutinerna en smula tills stormen har blåst över. Vad ska de göra? JO har ändå inga muskler att sätta bakom sin kritik. Det finns ingen tillsynsmyndighet.
Därför fortsätter breven att läsas av säkerhetspersonalen utan att det framgår att posten har kontrollerats genom de obligatoriska stämplarna anstalten ska använda sig av, särskilt när de råkar komma från människor som personalen i postrummet känner igen namnen på.
”Du förstår inte hur det fungerar här inne”, säger de. Sedan får han avslag på sin nästa permissionsansökan, sedan på nästa. Det finns ingen logik, inget skäl till avslagen. Enligt reglerna ska permission ges även till den som har hög flyktbenägenhet.
Det har nämligen att göra med den där vården igen, om att även fångar ska få möjlighet att träffa familj och vänner, det handar om deras psykosociala hälsa. Men nu när den ordinarie chefen har gått på semester verkar det gå lättare. Den vikarierande chefen säger att det ska gå att ordna. Det finns ju som bekant ingen risk för att Peter ska rymma. Ingen annan intagen har så låg flyktrisk som han.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Inte minst med tanke på att straffet är relativt kort.
Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.
Fängelseledningen tänker annorlunda.
De resonerar så här: det finns förvisso ingen rymningsrisk.
Men om han rymmer.
Då skulle det leda till en medial katastrof.
Därför står det i avslaget att det föreligger – inte bara en stor – utan en sannolik rymningsrisk.
Det är så det fungerar på anstalten.