Att finna lyckan i livet...

...är det enda jag vill. Jag vill bli en sådan person som folk ser upp till. En person som går sin egen väg. En person som vågar stå för sina åsikter. En person som är nöjd med sig själv och sina tidigare handlingar men samtidigt ödmjuk. Rolig. Rik. Snygg. Ett jävla självförtroende. Vårt samhälles bild av en perfekt människa. En sådan människa måste var lycklig. En sådan människa skriver inte såna här inlägg.

Jag kan inte navigera i livet längre, jag vet inte vem jag är och vad mitt mål med livet är. Måste man ha ett mål förresten? Att vinna Paradise hotel kanske är ett bra mål. Många vill göra det. Eller att bli läkare. Många vill bli det. Jag vet inte vad jag vill, jag vet att jag borde jobba lite nu för att sedan utbilda mig. Helst till ingenjör eller läkare. Då skulle folk se upp till mig. Då skulle mina föräldrar bli glada. Då skulle jag tjäna bra med pengar och då skulle jag alldeles säkert bli lycklig. Vårt samhälle har höga krav på oss. Pengar och social status är det som räknas. Materialism. Elitism. Ett samhälle där allt ska se bra ut. Engelska ordspråk på väggen. Sopa skiten under IKEA-mattan, sätt på ett leende och ta en selfie. Folk måste få veta hur vita dina nyblekta tänder är. Visst är det härligt att vara cynisk?

Om vi ska vara seriösa nu då. Hur blir man lycklig? Hur blir man trygg i sig själv? Är det en resa utan ett mål?

Inlägget skrevs med en kentlåt i lurarna. Antar att ni märker det.

En lycklig person bryr sig inte konstant om vad andra tycker om en

Du kan aldrig bestämma framtiden. Vad den bringar svävar i ovissheten. Du kan göra vad du vill och se vad som händer. Men att sitta och tänka på hur man ska göra för att bli lycklig är bara waste off time.

Gör saker, se vad som händer, det lär göra dig lycklig då du inte har förhoppningar på någonting som tar bort "lyckan" när det inte går som du tänkt dig.

Släng dig in i ovisshet med huvudet före.

Lycka är en sideffekt av att göra något, du kan inte jaga lycka.

Alan Watts: The secret of happiness
https://www.youtube.com/watch?v=aGHWMrWGDr8

Lycka till

Men vänta lite nu.

Vad vill du göra? Om du låtsas att andra människor inte finns. Vad skulle du isåfall göra?

Tänk inte på andra så jäkla mycket. Dom tänker inte på dig. Gör vad tusan du brinner för. Då blir du lite lyckligare.

Visst är det så och utan mina hobbies hade jag givetvis varit ännu olyckligare. Att jag tänker för mycket på vad folk ska tycka om mig har alltid varit ett problem dock, och jag skulle gärna slippa det. Vet bara inte hur. Har funderat på börja med meditation och mindfulness; tror du det kan hjälpa? Liksom bygga upp nya tankemönster...

"Dom tänker inte på dig" skitsnack många tänker på en bara man öppnar upp sig och är sig själv. Finns så många underbara människor och jag blir rörd bara av hur omtänksamma och hur väl många vill.

Om du slutar jämföra dig med andra så blir du lycklig. Men det är svårt och det går med träning...
Våga vara dig själv...

Bra relationer! Det är det allra mest grundläggande i livet. Det är det döende och gamla människor berättar. Gjorts en undersökning på det tom.

Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har om du är ensam eller har dåliga relationer (o då behöver det inte finnas konflikter för det) mer än som kompensation men det kan aldrig betyda samma sak som äkta kärlek. Eller annat tex intressen, droger whatever Däremot kan jobb ge bekräftelse och vissa, mycket. Men jag tror ändå vi människor behöver mer kärlek än så. Och mer personligt än som man får via sin jobbroll.

Ha människor runt sej som är äkta mot en och som du känner du kan va äkta o dej själv med. (naturligtvis inom vissa gränser har man Borderline tex får tänka annorlunda, temperament kan också räcka, vi bor trots allt i Sverige...) Människor som ser dej för den du verkligen är. Och där givetvis respekt, tillit o ärlighet finns.

Människor som saknar dej när ni inte setts på ett tag. Som inte bara gillar dej utan också BEHÖVER dej för att själva må bra/va glada.

Det kan vara där problemet ligger. Har fått lite perspektiv på mitt liv på sistone och funderat mycket. Känns som jag behöver mina vänner mer än vad dom behöver mig. Dom är starka personer med liv som de själv dikterar och styr, precis som det ska vara. Jag känner mig skit och tar för mig alldeles för lite för mitt eget bästa. Missförstå mig inte; vännerna trycker inte ner mig men det syns vem som är mest framgångsrik i tillvaron. Dom ser nog att jag har dåligt självförtroende och de gör relationen konstig samtidigt som dom blir osäkra på mig. Önskade att jag kunde "lyfta upp" mig själv och kunna leva mer fritt, som en vuxen självständig människa.

Tror du man kan prata med en psykolog om detta? Kan dom hjälpa en med sånt här?

Jag håller helt med. Det som gör oss lyckliga är sann vänskap.
Väldigt klokt sagt!

Jag tycker det låter lite skumt om dina vänner blir osäkra på dej för ni lever olika liv och har olika grad av självförtroende. Kanske är mer du som ser ner på dej själv o sen går o tolkar in olika saker hos dina vänner, som kanske inte alls har med det o göra, som att det är så de ser på dej typ. Att de blir osäkra på dej o så.

Spånar lite: Det normala vore väl och om de är riktiga vänner, att de i så fall ställde frågor om varför du lever som du gör osv. Då skulle de få en djupare förståelse (förhoppningsvis) o inte va lika osäkra. Såvida de inte har fördomar för då kanske ditt svar skulle få dem att istället ta av stånd.

Detta är saker du absolut kan ta med en psykolog/kurator. Ja man vill va självständig och man jämför sej lätt med sina vänner (de har kommit längre) eller andra. Det gör vi alla mer eller mindre. Ganska ofta beror sånt där dåligt självförtroende, inte lika ansvarsfull som andra jämnåriga typ osv på att man fått en sämre start. Alltså hur uppväxtfamiljen varit, hur man blivit behandlad, vilka förebilder man haft osv. Men även viss genetik. Endel föds mer "tuffa", säkra och robusta, andra mer försiktiga, osäkra o lite ängsliga tex. Sedan kan man såklart jobba bort en del av sina brister, men man kan inte ändra sin grundpersonlighet helt och hållet. Det har som sagt endel med arvanlag att göra också.

Man kan även av en psykolog få hjälp att defeniera sina personlighets egenskaper och se om man kan jobba bort något/några eller bara lära sej acceptera dem och hitta vägar att hantera dem på bästa sätt. Så att man ändå kan ha ett bra liv. Man kan även prata om mycket annat med en psykolog förstås. Och få hjälp på andra plan och bitar. Men tänk på så fall vilken sorts terapi du väljer för det finns ju olika.