Underhållande diskussion, som gärna kunde få locka lite fler deltagare!
Det är inte lätt att nu i efterhand minnas vilka skrönor jag verkligen
trott på i något skede. Orsaken är att jag redan som receptiv tonåring blev oerhört intresserad av ämnet, och då också lärde mig att det
uttryckligen handlade om skrönor. Historier som man nog kunde berätta om man ville impa på eller skrämma eller äckla folk, men som det var skäl att
själv vara kritisk till. Bengt af Klintbergs första samling
Råttan i pizzan gavs ut 1986 och jag bör ha slukat den redan året därpå. Detsamma var fallet med en motsvarande finskspråkig antologi,
Varastettu isoäiti (Den stulna mor-/farmodern) av Leea Virtanen (1937-2002), som kom ut i slutet av 1987.
Men jag minns att jag redan under mina dagis- eller lågstadieår på 70-talet hade hört någon jämnårig berätta att det serverades råttkött på en viss sorts restauranger. Jag har tyvärr inget minne av detaljerna. Jag är också säker på att jag hört berättas att en mjölktand i ett glas med Coca-Cola löses upp över en natt. Jag tror det var min farsa som berättade det.
På 80-talet tog en klasskompis och uppbyggde mig med
den här historien om en kille som raggar upp en tjej på ett disco. Efter en angenäm natt vaknar snubben ensam i sin säng. Han går ut i badrummet och får se texten "Välkommen till aids-klubben" skrivet med läppstift på spegeln. Jag tror faktiskt att jag trodde på historien då. Skrönan måste ha dykt upp i slutet av 1986, och det bör ha varit vid den tidpunkten jag hörde den. Den finns inte med i Råttan i pizzan, men nog i Varastettu isoäiti, som ju kom ut bara ett år senare.
Jag antar att alla klintbergar-entusiaster minns historien om butikstjuven som kollapsar efter att ha stoppat in en djupfryst kyckling under hatten / mössan - ni kan även läsa den
här. Själv har jag inget minne av att ha hört den innan jag läste den i af Klintbergs bok.
Däremot minns jag en variant, "Förfrusen hjärna", som man ofta hörde berättas i Finland på 80-talet. Historien handlade om en person som gått ut i kölden utan mössa, börjat klaga över illamående eller huvudsmärtor, och uppsökt läkare. Läkaren hade då konstaterat att patienten förfrusit hjärnan, och att han / hon hade cirka en halvtimme / en timme / två timmar kvar att leva. Eller också hette det att personen hade vistats barhuvad ute i kölden, och sedan kommit inomhus, varefter han / hon kollapsat mitt under en lektion eller liknande. När man sedan fört offret att få vård, kunde läkaren bara konstatera att vederbörandes hjärna hade förfrusit.
I en del varianter handlade skrönan om en ung tjej som skidat slalom i -25 graders köld, och som för att inte förstöra frisyren använt pannband (som man gör i Alperna) i stället för luva. I andra versioner förekom en brevbärare, en mopedåkande punkare eller ett skinhead. Ofta citerades läkarens dramatiska replik, typ:
Om du har någon som du vill ringa till, så är det här din sista chans.
Läkare dementerade historien i pressen, men trots det cirkulerade den mycket i offentligheten under de smällkalla vintrarna 1984-85 och 1986-87. Den berättades ofta för att barn och ungdomar skulle begripa att ha mössa på sig då det var kallt. Numera tycks historien vara utdöd - dagens ungdomar har inga problem att ta på sig huvudbonad, de sitter ju för fan med mössan på inomhus.
Märkligt nog tycks "Förfrusen hjärna" bara vara känd i Finland. Historien slog aldrig igenom i Sverige, även om också era vintrar kan vara omänskliga.