Livet eller illusion?

I och med detta sagt. Betyder detta alltså att "jaget" "själen", inte kan dö, utan lever för evigt i olika former? Att du alltid kommer att uppleva det här fysiska? Som bara blir skönare och skönare ju mer du tänker på det? Jag vet inte om frågan hör hit. Men är det detta som är upphetsning? Detta sköna rus? Eller är det någonting helt annat? För det känns ju liksom spännande och skönt i hela kroppen? Men samtidigt vågar man inte tillfredsställa sig för att det känns "fel" på något sätt? Varför är det så? Är det fel att känna såhär, eller känner alla såhär? Vad gör man åt saken? Tillfredsställer sig i alla fall?

För vad jag trott förut så är det ju bara när man är med någon eller själv eller så man kan bli upphetsad, kåt, få ett rus och så? Men detta kanske är samma rus och sköna känsla oavsätt vad vi gör? När vi gör något som känns bra eller tänker något som känns skönt fysiskt i kroppen? ska man tillåta dessa känslor som man känner? Eller ska man försöka mota bort de? Försöker verkligen mota bort de för att det känns fel, samtidigt som det känns bättre om man tillåter de.. Det blir liksom som en friktion vad man vågar och inte vågar, rädsla och grejor man gör för att slippa rädslan.. Någon sorts balans som skapar en friktion och det kanske är därför man upplever detta skönt och upphetsande? För att det rör sig i en, man skakar och man blir liksom till sig, det känns skönare med mer rörelse typ? Blir mer energi och man blir helt galen och blir ännu skönare?

Vet inte men enligt den där Wiki-sidan så försvinner universum i framtiden för att kanske samtidigt skapa ett nytt. Kanske försvinner vi då om vi inte lyckats komma på något sätt att följa med. No idea.

När Shakti stiger upp över kronchakrat så upplever man en obeskrivlig lycka.
Det beskrivs lite olika i religionerna men jag tror själen då manifesteras i verkligheten vi ser. Kallas exempelvis body of light, vajra body, diamond body m.m

Dina tankegångar är inte så ovanliga. Inom hinduismen kallas verkligheten för Maya (illusion). Man kan se det ungefär som en dröm eller en teaterpjäs. Bakom pjäsen finns endast en skådespelare som själv spelar alla roller. Denna skådeslepare kallas för Brahman (Gud), och det är genom honom / henne som allt uppstår. Dessutom spelar Brahman rollerna så bra att även han själv blir helt uppslukad och glömmer bort att det endast är en pjäs...

Som i alla bra pjäser måste det finnas både ljusa och mörka tillfällen. Det finns utmaningar, rädslor och lyckliga stunder. Bortom alla rädslor finns endast ovillkorlig kärlek - det vita ljuset som i slutet skiner igenom allt. Det är därför du är här nu, och det är därför något existerar överhuvudtaget - för att du innerst inne älskar att leva.

Du kan se dig själv i andra, och andra kan se sig själva i dig. Vi är innerst inne samma.

"Some Hindus claim that even the string theory finds a place in their ancient texts.The first thing that ever was and will be is 'Shabda' or sound. This energy is produced by vibrations in energy produced by the powers of the Trinity (Lord Brahma, Lord Vishnu and Lord Shiva). Although at a very high level, this resembles the multidimensional vibrations of the 'Gunas' or strings, which are said to be the basis of all creation"

Shabda är det ljud man kan höra inombords. I Sant mat, Shabda och Nada Yoga mfl mediterar man på det.
Grunden för allt eller inte, vem vet. Om det nu hör till tråden.

Och vad är shakti? Är det det man uppnår om man fortsätter? Klimax? Obeskrivlig lycka helt enkelt? Är detta farligt? Kan det inte göra så man försvinner och aldrig kommer tillbaka typ? eller något :O

Det är lite av tankarna som hindrar mig "tänk om".. alltid ett "tänk om".. Jag vill, men jag vågar inte, och när jag vågar lite grann lr ens börjar närmar mig, så kommer tänk om och jag stressar upp mig? :O

Är det du beskriver något orgasmliknande?

Ja, det är ju i dessa tankebanor jag hamnat och när jag mer eller mindre inser det, eller ju mer jag inser det, ju räddare blir jag och ju läskigare blir det. Men ändå häftigare?

Precis, jag älskar att leva och därför existerar jag.. Men frågan är.. När jag hittat det vita ljuset då? Kommer jag fastna där? Och vara borta för alltid och allt bara försvinner?

Ja precis, så jag ska inte bry mig om vad andra tänker om mig? Vad andra har för uppfattning om mig, utan jag ska bara vara? Och njuta av livet? Göra det jag älskar och göra livet så skönt som möjligt för mig? Jag tänker dock att det är fel att tillfredsställa mig själv, att någon ser och hör vad jag gör och därför vågar jag inte och kan inte tillåta mig att göra det.. Och i och med det inte kunna njuta.. Tänker alla såhär? Och jag ska bara ignorera tankarna ändå? Eller vad ska jag göra? Det är som att någon övervakar mig och jag tänker att denne dömer mig och denne person ser jag i alla andra, så att säga, även mig själv. Att allt observeras av mig själv och alla andra, och att jag då sätter upp hinder och regler för mig själv och säger att det är FEL att tillfredsställa sig själv..Att njuta och så.. Och därav hindrar jag mig..Om jag bara tillåter det så skulle det säkert dock bli lika skönt som det är för alla andra, men jag vågar inte.. Och om alla andra är jag, så är denna roll att övervinna rädslan att bli upptäckt? Har alltid haft rädsla att bli upptäckt som liten alltid.. Det är det värsta som kan hända nästan, att någon ser vad jag gör, att jag hela tiden har detta dömande på mig, att jag är hård och kontrollerar mig själv. Kontrollbehov..

Och när jag läser om filosofi så släpper det och jag känner tillfredsställelse, men samtidigt vågar jag inte tillåta det fullt ut, för jag är rädd för vad "alla" ska tycka.. Typ som att alla vet och ser vad jag gör, även jag.. Men egentligen, vad skulle det spela för roll? Det är ju så jag måste börja tänka. Vad händer om någon upptäcker om jag runkar eller om jag har sex? Men alltid dessa "tänk om" som gör att jag INTE kan fokusera och släppa kontrollen..

Hela tiden, men det gäller såklart inte bara sex, utan allt, alltid tänker för mycket.. Men skulle jag bara kunna nå detta plan där jag kan tillåta mig, så skulle allt annat falla på plats..

Ja, det är mycket som snurrar i ditt huvud :-). Du kan inte sluta tänka däremot kan du låta dom passera som moln på himlen. Observera utan att bedöma och värdera.
Min sanning är att vi är här för att hitta den tredje vägen. Den mellan gott-ont, himmel och helvete. När vi kan utöka kärleken genom att gå genom smärtan och inte fly från den.
Blir ett kortare svar här nu men jag skulle iaf vilja rekommendera en författare som heter Eckhart Tolle. Han kan förmodligen räta ut en del frågetecken åt dig. Även Oshos bok Medvetenhet var en väckarklocka för mig.

"Resan till Ixtlan" av Carlos Castaneda kan kanske vara en bok för dig.
Den berör det TS skrev om.

Och TS:
Eftersom du verkar genomgå en fas där du får direkt kunskap av dessa saker kan du vilja komma i kontakt med likasinnade (snarare än med filosofer och annat folk som bara spekulerar).
Skicka PM om du inte hittar på egen hand.

Mitt femörestips:
Lev ett starkt vardagsliv med vänner, jobb och så vidare, där finns inte utrymme för illusioner och irrationellt trams. Men i den andra aspekten av tillvaron kan du behöva motsatsen, våga släppa kontrollen en smula. Våga låta dig styras av det okända i någon mån, utan att freaka ur.