"Samnationalism" -- ett sätt att öppna upp låsningen i den svenska debatten

Postaren oyto har forumulerat en attityd, en idé eller en metapolitisk strategi som kan vara fruktbar. Den rör svensk politik och detta med svenskars existens som folk. Detta må kallas "nationalism" men rör mer än flaggviftande och stolthet över fornstora dar. Jag menar: man ska vara stolt, och flaggan har betydelse, men främst för den svenska allmänpolitiska debatten anser jag att oytos text kan lära oss något. Han skrev igår, i tråden "Början på ett mediekrig om mångkulturen", detta:
Kontexten var hur vissa andra debattörer i Sverige tenderar att ifrågasätta det svenska samtidigt som andra etniciteter hyllas. Det svenska smutskastas; svensk nationalism associeras med stöveltramp, kurdisk etc nationalism lyfts som fint och fredligt.

Det finns två saker att nämna här:

1) hur denna attityd, samnationalismen, kan lyftas och infogas i svensk debatt och öppna den låsning som kringgärdar idéer om svensk särart, eftersom det hela syftar till likaberättigande, självbestämmande, inte supremati och etnokrati
2) hur man, om svensk särart etableras i debatten via samnationalismen, skyddar svenskheten från PK-debattörernas försök att smutskasta dem

Men kanske är i detta komplex samnationalismen, betonandet av det svenska som en folklig självbestämmande-attityd, ett vapen just mot PK-ismens försök att svartmåla svensk nationell särart?

Det tror jag det är. Och det görs, framför allt, om man man betonar samnationalismens metapolitiska sida, och inte hänfaller till realpolitik à la raslagar, etnokrati och formellt bestämd svenskhet (anor, DNA osv).

Min tanke är att vi etniska svenskar kan lyfta oss som folk, som det folk som traditionellt bott i detta land -- och att vi därför bör lyftas in i varje avgörande politisk fråga -- med samnationalismen som argument. Samnationalismen kan ta udden av svenskfientliga debattörer som säger, "du som är svensk, tror du att du är överlägsen andra folk?". Då kan man säga: "tror du att en somalisk nationalist hävdar att han är överlägsen kineser?" På det har PK-isten i regel inget svar.

Samnationalismen har en del som talar för den, som metapolitisk strategi i Sverige idag. Symboliserat i Oytos inlägg överst, och i mina utbroderingar här. Vad tror ni andra? Är samnationalismen gångbar? Kan den få Svensson att släppa sargen, kan den även få "de ljumma", "villasvensken" etc att släppa den ständiga underkastelsen under andra folk och hävda det svenska mer tydligt?

Disclaimer: samnationalism, som bland annat kan exemplifieras med utländska exempel (thailändare har rätt till Tahiland, svenskar har rätt till Sverige) ska inte föra ut i stöd till vartenda litet folk som kämpar för sin existens. Denna avväg är inte topic här. En samnationalist stödjer formellt andra folks existens, men han kämpar framför allt för sitt eget folk. Och som etnisk svensk samnationalist, postande på ett svenskt politiskt forum, är det samnationalismens svenska tillämplighet som diskuteras här: som ett medel för idéer om svenskars rätt till Sverige att vinna mark i debatten.

Nationalismen är inget extremt, menar jag. Det handlar om trygghet, kärlek, samhörighet och är i en europeisk kontext nära förknippat med demokratiska rörelser och den solidariska välfärdsstaten. Det homogena svenska folkhemmet var en mycket god granne, inte ett chauvinistiskt hot. Finland, Baltstaterna och Tjeckoslovakien hade det bättre utanför de mångkulturella imperierna.

Nationalismen är alltså inget fult i min tankevärld. Sovjetunionen och EU är desto fulare. Mångkultur och odemokrati går ofta hand i hand. Därför är tanken med samexisterande, suveräna nationalstater en tilltalande idé, särskilt i Europa. "Samnationalism" fungerar bra för mig, ett grannskap av harmoniska familjer med egen täppa att rå över hellre än ett påtvingat kollektiv där de högljuddaste och aggressivaste får ut mest.

Det som den välvilliga, snälla "samnationalismen" handlar om är mycket riktigt LIKABERÄTTIGANDE, LIKAVÄRDE - vilket gör retoriken och debatten så oändligt mycket lättare att hantera.

Fråga: "Vad är svenskt? Hur kan man definiera vem som är och inte är svensk?"

Svar: "Hur kan man definiera NÅGON etnicitet eller kultur? Varför acceptera som en självklarhet att det finns samer, romer, kurder och judar - men inte svenskar? Vad är det som gör oss annorlunda? Är inte det rasistiskt att skilja ut just svenskar?"

Genast har den anklagande blivit den anklagad - jägaren har blivit villebråd.

För är det någon jag vill förstärka den här grundläggande, enkelt försvarade premissen om svenskhetens lika värde, så är det att rasiststämpeln lika gärna kan vändas mot dem som talar illa om det lilla svenska folket.

Vad är Kurdo Baksi om han förnekar att det finns etniska svenskar, samtidigt som han vet att det finns kurder (som per definition är etniska, eftersom de saknar stat)? Jo, en rasist!

Vad är Göran Rosenberg om han i en intervju med Jimmie Åkesson accepterar ett "renhetskrav" på etniska svenskar som gör att "det nog inte finns så många numera", som han samtidigt inte applicerar på sin egen etnicitet? En rasist!


Man ska alltså inte vara blyg att kalla saker vid dess rätta namn. Den som gör skillnad på svenska och utländska våldtäktsmän är - rasist! Den som accepterar att förortsungdomar tar till våld med klagar över "medborgargarden" är - rasist! Den som bryr sig om den transatlantiska slavhandeln, men inte den (större!) arabiska är - rasist!

En sådan frimodighet att anklaga för rasism kommer att stämma till eftertanke och få aggressiva motståndare på bakfoten.

Ytterligare en viktig sak: det svenska folket är ingen dominant majoritetskultur. Vi är ett litet, litet folk - mindre än judar, romer, somalier, kurder osv. Vi är inget herrefolk, vi är inte osårbara. Vi har bara en liten plätt mark på jorden och där måste vi vårdas.

Det är hybris och/eller hat att kräva så mycket större uppoffringar av oss än andra folk. Vi är inte lika många som amerikaner eller kineser, vi är ett litet, men skyddsvärt folk som har lika stor rätt till vår historiska kontinuitet och trygghet som vi unnar baltstaterna eller Tibet.

Tack för input oyto. Vad du säger breddar diskussionen.

Bland annat detta är fruktbart:
Som antytt, med en metod som denna är man som Sverigevän tillbaks på banan. Att entydligt vetenskapligt definiera svenskhet, härledd ur någon tidlös platonsk kategori -- den fällan ska man inte gå i. För det är samma sak med varje etnicitet -- som kurdisk, thailändsk, kinesisk etc som erkänns i dagligt tal av alla.

Jag tror svenskvänliga aktörer redan börjat anamma denna samnationella strategi -- i sitt debatterande, på Flashback och på andra platser. Man låter sig inte primärt lockas in i ett försök att mer detaljerat definiera svenskhet. OK, det går. Men det tar tid att formulera i en debatt, där allt måste gå med ljusets fart. Man måste ha en replik direkt, annars är man körd. Så att kontextualisera på detta vis -- kineser existerar, kenyaner existerar, ergo existerar svenskar -- är ett bra vapen mot PK-isternas eviga förnekande av det svenska.
Visst approcherar Baksis och Rosenbergs attityder rasism. Min teori är att de är fullt medvetna om att vad de sysslar med är dubbelmoral. Det är trotskism och kulturmarxism, svart och vitt: man försöker med oärliga medel att utmåla svenskar som suspekta med diverse guilt by association. Men deras egna folk är förstås höjda över alla misstanke, dessa folks existens är ju erkänd av alla goda krafter...

Expos och elitklubbens metoder är avslöjade. Svenskar finns åter och kommer inte att kunna bortdefinieras igen.

Jag hoppas att det här inte betraktas som (alltför) OT... jag har en fråga... know thy enemy.

Hur tänker (?) Ullenhag, när han t.ex. under nationaldagsfirandet talar sig varm för en eftersträvad/proklamerad/anbefalld "samhörighet" mellan alla, som vistas i Sverige.

Ullenhag säger:


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5557394

Om jag har fattat Ullenhag rätt, så är denna "samhörighet" hans alternativ till någon nationalism. Vad är isf "som liberal" Ullenhags fundament för denna eftersträvade/proklamerade/anbefallda "samhörighet" mellan alla, som vistas i Sverige?

Det är inte ett gemensamt ursprung, inte en gemensam historia, inte en gemensam kultur och knappast heller ett gemensamt språk.

Såå... på vilket sätt anser Ullenhag "som liberal" att de som vistas i Sverige hör samman? Man möter rel. ofta (den politskt korrekta) synpunkten, att alla människor hör samman *som människor*. Men, om Ullenhag utgår från det (?), hur hör isf någon, som vistas i Sverige, *mer* samman med de övriga som vistas i Sverige, jämfört med (att han hör samman med) dem, som vistas i t.ex. Japan eller Kongo?

Tack för detta citat. Det är synnerligen On Topic.

Ullenhag vill inte ha traditionellt, svenskt firande. Men en modern svensk nationaldag betyder blott, i min bok, att det är Sverige man firar: det är det traditionella Sverige och det svenska folkets dag. I den mån andra nationaliteter, som nysvenskar, vill vara med så sker det på den svenska kulturens villkor. Ingen kurdisk folkdans, ingen somalisk hirsgröt. Den får firas i andra sammanhang.

I samnationell anda får andra folk vara med. Men de ska veta vem det är som, i Sverige, står för notan.

Om Ullenhag vill motarbeta den traditionella svenskheten, så menar han en konstruerad mångkultur, en nivellerad icke-kultur som har något från allt och inget från någon: dvs det allmänna betonas, det gemensamma. Detta kanske är gångbart inom kontexten av en religion som kristendom och buddhism, men med mångkulturismen per se blir det ju bara tomhet. Det blir som att hylla "homo sovjeticus" à la Sovjet 1972. Mångkultur lika med nonkultur.

Det är Sahlinism: att försöka få rasblanding, kulturutjämning och globalisering att framstå som något lockande och positivt i sig. Det är, som vi nu kan konstatera, helt döfött. Sahlinismen dog realpolitiskt i valet 2010 och ideellt 2011-juni 2012.

Sahlinism och mångkulturism är gårdagen. Samnationalism, med ett affirmativt hyllande av det egna, utan att förneka andra folks existens i deras biotoper -- det är det nya.

Kan man inte skilja på inkluderande resp. exkluderande nationalism? Exempel: norrmän har en inkluderande nationalism där man är godkänd oavsett var man kommer från bara man firar nationaldagen, zionister har en exkluderande nationalism där apartheid till och med är inskriven i grundlagen.

Så, någon har grävt fram Per Engdahls och Nysvenskarnas gamla uttryck; "samnationalism"...

Man kan ju lika gärna kalla det etnopluralism eller etnonationalism..

Eller varför inte Svensk Nationalism, då vi är svenskar som kämpar för det svenska folket.

Alla ismer tråkar ut mig, tänk om hälften av energin som läggs på att leta nya etiketter skulle läggas på organisering, vi skulle ta oss långt på det...

Etiketten spelar ingen roll, men METODEN är ovärderlig.

Tänk dig själv om Jimmie Åkesson besvarat alla illfundiga frågor om vad som är riktigt svenskt och vem som är äkta svensk såhär:

"Varför ska jag försöka definiera det unikt svenska, när det är lika omöjligt som att beskriva det särpräglat kurdiska eller judiska? Det där är en kuggfråga som inte har ett kort svar och det är ett rasistiskt tänkande att avkräva svensken bevis på att han finns om man inte kräver samma sak av romen eller samen!"

Reportern skulle backa inför rasiststämpeln och svenskhetens självklara existens bekräftas inför lyssnaren. Tragiskt nog saknas detta enkla retoriska, PRAKTISKA grepp hos SD idag.

Lika praktiskt är det i tusen klassrum och tiotusen online-diskussioner att komma med argument som:

"Men varför ägnar vi all denna tid år den transatlantiska slavhandeln när den arabiska var större? Är det inte rasistiskt att utkräva historiskt ansvar av kristna européer som man inte utkräver av muslimer?"

eller

"Jag tycker inte det är rasistiskt att kräva att förortsungdomarna tar ansvar för att sköta sig, lära sig språket och arbeta hårt - det har svenska invandrare i andra länder alltid gjort! Är du inte själv rasist som accepterar vilket beteende som helst bara för att det inte är vita svenskar som är våldsamma?"

Det är inte den teoretiska överbyggnaden som gör skillnad - det är den praktiska tillämpningen ute i dessa tusentals samtal som kommer att underminera mångkulturparadigmet.

Om man säger att man vill bevara någonting och hävdar att man har lösningen på hur man ska göra det borde man veta vad det är man vill bevara. Det är alltså ingenting underligt att be en person som säger att han vill skydda det typiskt svenska genom att minska påverkan utifrån om han kan förklara vad han menar.

Romernas nationalism har jag ingen insyn i och jag vet inte riktigt vad du menar där, men när det gäller kurdernas nationalism så har i alla fall jag fått intrycket av att det i grund och botten är så pass enkelt att de vill ha en egen nation för alla de som talar kurdiska och anser sig själva vara en del av den kurdiska folkgruppen, inte att de vill skydda sig från någon slags kulturell utarmning.

För att vi främst lär oss om vår historia. Det handlar inte om att läsa om slavhandel och därför välja den största, utan om att läsa om vår historia. Slavhandeln är en del av vår historia, det är därför vi läser om slavhandeln. Men ska man köra med din retorik kan man väl lika gärna fråga varför vi svenskar inte lär våra barn någonting överhuvudtaget om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln om det nu skulle vara så att vi läser om den för att skuldbelägga oss själva.

Det utgår från den slutsatsen att beteenden accepteras beroende på gärningsmannens ursprung. Du måste alltså bevisa det innan du kan komma med sådana frågor.

Norrmännens "nationalism" är inte någon egentlig nationalism utan handlar mer om patriotism. Nationalism ÄR exkluderande. Den utesluter alla som inte tillhör nationen(Folket alltså. En nation är ett folk, inte ett land eller en stat.). Nationalism värnar gruppen och syftar till att bevara den, vilket betyder att den utesluter andra grupper.

Jag var lite otydlig. Jag menade in-/exkluderande rörande vilka som "tillåts" tillhöra nationen. Norge: alla som anser att de gör det, oavsett ursprung. Israel: är du inte född in i det - glöm det.

"Vår" historia? Du exkluderar alltså nysvenskarna ur den gemensamma berättelsen om Sverige? För jag kan lova dig att av alla människor som nu lever i Sverige och har släkt som sålt slavar under de senaste 500 åren så är en stor majoritet inte etniska svenskar.

Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln var mycket perifer, till skillnad från svenskirakier eller svensksomalier vars anfäder levde mitt i den arabiska slavhandelns epicenter. Varför ska svenske Kalle känna en kollektiv skuld för en LITEN roll i handeln med afrikanska slavar när hans bänkgranne Ali inte ska informeras om en STOR arvssynd som hans folk bär på?

Eller du menar kanske att Sverige SOM EN DEL AV EUROPA har ett kollektivt ansvar för slavhandeln?

Men då är vi också kollektivt offer för den muslimska slavhandeln! Turkar och araber tog ett antal miljoner ryssar och ukrainare som slavar, varav åtskilliga var blonda, blåögda och säkert hade direkt nedstigande släktskap med svenska vikingar.

Dessutom tog de muslimska barbareskpiraterna mer än en miljon slavar från Västeuropa, visste du det? De gjorde strandhugg så långt norrut som Island och rövade bort européer! Barbareskpiraterna var muslimska berber från norra Afrika, händelsevis av samma etnicitet som vår egen Loreen! Loreen har alltså större kollektiv skuld för slaveri än vad gemene svensk har.

Vem var det som till slut stoppade dessa pirater och all slavhandel? Jo, den vite mannen! Slaveriet i Afrika fanns långt innan européerna dök upp och slutade först under kolonialtiden. Varför är inte det relevant i historieundervisningen?

Dessutom - om vi inte ska belysa det dåliga i arabernas imperium, varför ska vi då undervisa om det som sägs vara bra i form av relativ tolerans och vetenskap?

Det finns ingen reson och balans i denna rasistiska historierevisionism som förtiger såväl mycket gott som det kristna Europa gjorde som mycket ont den muslimska världen är skyldig till.