Klassisk litteratur som blivit politiskt inkorrekt?

Fast nu intygade ju Öfverholm i ett samtal med Olsson att Linderborg uttryckligen nämnt Knausgård och några andra författare som möjliga fall för prövning i Aftonbladets projekt. Varför skulle hon ljuga om det? Är det inte rimligare att tänka sig att det istället är Linderborg som har fått kalla fötter?

Stackars Knausgård att behöva dras in i det här. Som om det inte var nog att han fick schavottera som reaktionär när efter att ha beskrivit sin förnedring och inre revolt på babyrytmiken ...

http://mobil.aftonbladet.se/kultur/a...6D28C56.mobilb

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-...manlighetssapa

I Ulrika Milles artikel i DN sägs förresten följande:


Kan det vara något åt det hållet som gjort att Knausgård blivit aktuell för Aftonbladets projekt, förutsatt att Öfverholm nu talar sanning? Själv har jag som sagt bara läst del 1, så jag vet inte vad jag skall tro om saken. Vad säger ni som har läst fler delar?

Torbjörn Elensky skriver om Rütger Essén och De släckta metropolerna i SvD: http://www.svd.se/kultur/understreck...ar_7797466.svd

Är en nyutgåva på gång, eller varför tar han upp den just nu? Om inte kan man hoppas att artikeln väcker intresset hos någon förläggare.

Wow. Det var intressant. Esséns roman har sina egenheter, men Elenskys nålstick och citerande väcker snarast mer intresse för denna idéroman.

Kanske har Elensky hängt här på Flashback och sett oss diskutera boken? Ja vad vet man. Nu har i alla fall det bildade Sverige fått veta att vi har en högermässig "Kallocain" i vår litteraturhistoria: "De släckta metropolerna" av Rütger Essén.

I stora drag är all litteratur från 1800 talet politiskt inkorrekt, inte för att det finns en massa (idag) komiska beskrivningar av negrer, judar, svenskar, ryssar, tyskar, amerikanare, osv utan för att de fokuserade på att beskriva den vardag folk levde med. Idag är litteratur endast en väg att fly verkligheten in i en fantasi värld där allt är möjligt och allt sker. Även om det fanns fiction på 1800 talet så var den betydligt mer verklig än den vi dras med idag som mer påminner om en psykos. Se på alla deckare, HP böcker, technofiction och annat skit som endast har till syfte att föra bort läsarens tanke från sin vardag.

Ni som läser litteratur vet vad jag talar om, frågar man efter en bok på bibliotek är det ett stort hopp över hela 1800 talet till efterkrigstiden. De förslag man får är nästan uteslutande fiction som rör sig i någon drömvärld eller ren sci-fi.

Jag gissar att det beror på att dåtidens litteratur var mer samhällskritisk. Visst, det finns i dagsläget mängder av konstnärer som skapar "samhällskritiska konstverk" som ex. dockor av döda djur, men de är inte kritiska på det där artonhundratalssättet, som gick ut på att beskriva varje liten detalj, finna mönster, lösningar, problem och så vidare. Med risk för att överdriva: nu ska man formulera "Köttindustrin är hemsk" på ett så "färgstarkt" sätt som möjligt, då skulle man skriva en seriös avhandling inpackad i en historia. En annan viktig skillnad är att dåtidens människor var optimistiska, andra industriella revolutionen, med atlantångare, stål, mediciner och allmänt långt högre levnadsstandard var ju stora framsteg som avspeglade sig i tidsandan. Efter första världskriget gick det åt helvete för framtidstron och sen dess har det bara fortsatt gå utför för människans framtidstro. Stora delar av dagens människor verkar helt desillusionerade. Inte så konstigt med tanke på all deprimerande historia, alla klimatproblem, hur situationen ser i världen med kaos och jävelskap och en västvärld som ser ut att snart hamna i fritt fall. Nihilismen är utbredd, hedonismen är utbredd, atesmen är utbredd och judepropagandan (som jag inte tänker gå in djupare på!) förbättrar ju inte det hela heller. Inte konstigt att de som lever idag ser mindre ljust på framtiden än de som var med när glödlampor och telefoner uppfanns och hellre än dem läser om trollkarlar i en hittepåvärld.

Framförall gissar jag att den låga nivån beror på framförallt att dagens målgrupp är bredare än artonhundratalets. Nu kan vem som helst köpa och ha tid och ork att läsa böcker, det var nog lite klurigare under artonhundratalet, men lägre ekonomisk standard, ofta längre arbetsdagar, mer krävande arbete, färre lediga dagar - och så vidare. Vidare var publiken under artonhundratalet nog mer bildad och intresserad av samhällsutvecklingen än den av idag. Folk har vant sig vid att allt är "som det ska" och sitter och kollar på skräpprogram på TV och läser någon lika risig bok när de känner att de har ork. Under artonhundratalet riktades - gissar jag - böckerna till en mindre publik som författaren heller inte var så rädd att ställa vissa krav och förväntningar på. Det är nog ingen större skillnad från dagens "finlitteratur" - relationen läsare/författare borde vara ungefär densamma även om böckerna skiljer sig åt.

Sen ska inte "uppluckringen" av gamla ideal underskattas. I.o.m kubism, modernism, dadaism, surrealism och allt det där blev ju idealen mer eller mindre motsatsen mot de förra. Förr handlade det om att bygga vidare på en tradition och komma med lösningar, nu handlar det om att som en liten femåring göra tvärtemot alla andra för att man inbillar sig att det är det enda sättet att vara en individ på, hellre peka ut ett fel än en lösning. Att dagens konstnärer pissar på allmän plats och gör skulpturer av sperma och toapapper är inte konstigt, det har varit på den här vägen ända sedan någon gång kring nittonhundratalets början.

Sen blir jag ärligt talat uttråkad av stora delar av artonhundratalslitteraturen. Det känns som att den ofta kräver att man ska ha levt där och då för att kunna uppskatta den. När någon läste om hur de prostituerade levde då väcktes en vilja att förändra någonting, idag tänker man mer "Åh fan, de har det bättre idag, när de bara behöver lägga ut annonser på internet".

Blev lite ostrukturerat. Ingen större fara, hoppas jag.

Jag tror mer att det handlar om att man idag översvämmar marknaden med billigt skräp. Vi har för få förlag som har möjlighet att ge ut böcker i stor omfattning och startar man ett egen förlag är man ästan tvingen att ha avtal med andra förlag för att få möjlighet att distribuera dem. Ta bokhyllorna man ser i ICA eller på Hemköp. De är fyllda med billigt skräp i pocketform som här hemma i pelletsbrännaren. Finns inget av värde i dem och jag förstår att folk kan tappa lusten av att läsa böcker om de kör igenom en handfull av den skiten. När det gäller kvalitetsböcker kan man säga att man inte gillar dem men det är väldigt svårt att säga att de är dåliga.

FMD är tex en författare alla inte uppskattar men jag har inte mött någon som säger han är dålig, det samma kan sägas för de flesta författarna som skrev under 1800 talet vi idag läser. Man kanske inte gillar deras böcker för att de rör ämnen man är ointresserade av, men de är inte dålig. William Gibson som jag personligen gillar kan jag inte försvara om någon säger att han är dålig. Han är nämligen ingen bra författare utan har skapat en värld jag gillar. Om vi skalar bort detta och endast ser till det litterära måste jag erkänna att han inte är vidare bra.

Har fått kiosklitteratur i julklapp och jag fasar för att jag måste läsa ut boken, den är inte bra än så länge och jag betvivlar att den kommer bli bättre. Det är en enkelt skriven bok som saknar all inlevelse eller något intressant. Jag förstår att de som köpte den tog den för att de vet att jag är intresserad av liknande ämnen men de gjorde ett dåligt val i bok.

Jo jo, men det finns ju en anledning till att det säljer! Sen finns det ju gränser för hur B det kan bli och ändå sälja. Hoppas jag iallafall!

Folk tro att det som säljer bra är bra för att månag köper det. De vet inte att statistiken är kraftigt manipulerad och man skickar ofta böcker mellan affärer för att få upp försäljningen och kunna lägga boken på diverse listor. När detta sker köper någon böckerna och blir med tiden trött på att läsa. Månag böcker som för ett år sedan låg på en bäst säljande lista är idag helt borta. Det är helt unikt för bokbranchen!

Nja, kolla bara film och musik - det är samma sak där. Någon sunkig skitrulle hypas upp lite innan den kommer, släpps, suger och glöms bort i o m att nästa hypade skitrulle släpps, även för större filmer är det samma grej. En biofilm verkar glömmas bort så fort den slutar visas på bio. Och med musiken verkar det inte bättre. Snarare tvärtom.
Tror att det är ännu värre för musik och film än för litteratur, då de möjliggör större inkomster och lämpar sig bättre för propaganda. Alla dessa sunkiga amerikanska krigsfilmer, de görs ju bara för att tjäna pengar och visa vilka som har rätt och vilka som har fel.

Möjligen att den inte är helt klassisk, men diktantologin Mörk sång från 1949 skulle nog få mången PK-it att rynka på näsan. Jag tänker särskilt på nyutgåvan från 1963. Den har ett förord på tre och en halv sidor "och under den korta stunden haglar rasistiska uttryck"; ordet "neger" slängs runt som vore det en lasso.
Även negrerna själva skriver om raskaraktär och negrer. "Et tu, Brute!" ropar PK-iterna och gråter över att negrerna känner till att de är negrer och inte tycker att det är något fel i det.

Jag tycker det är omåttligt underhållande med gamla böcker som skildrar hur olika former av utländsk närvaro i Sverige, om än kortvarig, har satt sin prägel på befolkningens utseende i den trakt som "drabbades". Även om det inte ligger någon direkt illvilja i skribenternas formuleringar, så förvånas man över att de fäste sig vid såna detaljer.

Frans G. Bengtsson skriver i Karl XII:s levnad (del 2, 1936) om den polske kungen Stanislaus (Stanisław I Leszczyński), Karls allierade, som efter Poltava hastigt fick lämna sin tron och gå i exil:


Och Carl Grimberg berättar i Svenska folkets underbara öden (del VI, 1922) om vad den ryska inkvarteringen i Norrköping 1743-44, efter Hattarnas lättsinniga krigsäventyr, medförde. (Läs här).

Astrid Lindgrens ABC-bok. Under "N": "Negern blir så ren och fin - titta på hans glada min."