Louis-Ferdinand Céline-tråden

Han vistas f. n. på fri fot i Danmark och kan göra vad han behagar utom att lämna landet och utöva läkarpraktik. Han hyser en särdeles välmotiverad misstro till det franska rättsväsendet och menar att ”det andliga klimatet” därnere utesluter varje tanke på en oväldig prövning av hans sak.

Jag hade länge velat göra hans bekantskap. Hans politiska idéer, eller kanske rättare manier och hugskott, var mig främmande och åtskilligt i hans böcker osympatiskt, men jag hade alltid läst honom med beundran och utomordentligt nöje, imponerad av hans kraft och originalitet och lika road av hans burleska påhitt. Vi kom överens om ett möte efter att ha korresponderat en längre tid. Jag kan säga att hans brev, litterärt och mänskligt, hör till de intressantaste bland de många jag bevarat från mina förbindelser med franska författare, Gides och Valérys inte undantagna. Tonen är växelvis desperat och djupt missmodig, sällan ett skämt och i så fall bittert. Några av dem andas en nästan beklämmande ödmjukhet och resignation, som om den slutliga kollapsen kunde väntas vilket ögonblick som helst: ”Ni vet nog att jag aldrig har traktat efter offentlig uppmärksamhet eller tiggt om favörer hos någon människa eller älskat väsen kring min person. Jag har begått några böcker, som har väckt sådant hat att jag är förvandlad till ingenting, åtminstone mitt lekamliga jag. Golgata har alltid betytt spott och spe och ättiksvampen. Ingenting har besparats mig eller kommer att besparas mig, var viss om det. Det ser ut som om jag skulle slippa kättarbålet, det är vackert så.”

Vad som sker ute i världen lämnar honom i stort sett likgiltig eller avfärdas med en föraktfull fras, t. ex. apropå dessa ideologer, atomherrar och andra internationella ljus, som far omkring på kongresser och pratar ihop resolutioner om fred och frihet: ”Vem ska befria oss från s. k. tänkare? Nej, bokhållare behöver vi, som noga räknar våra steg mot avgrunden!” Händelserna i Frankrike följer han däremot uppmärksamt och gör sina kommentarer i breven: ”Frankrike är inte storsinnat. Det politiska hatet och framför allt rashatet är stumt för varje vädjan. Och glöm inte den berömda franska snikenheten!... Platser och förmåner, som somliga tillskansat sig tack vare denna falska revolution (men nog så äkta massaker!); folk som inte väjer för någonting för att slippa avstå en tusendel av det de knyckt, ja inte ens så mycket som en klaffsits i bänkraden. De har sörjt väl för att ta heder och ära av de utträngda.” (Det grämer honom obeskrivligt att ”patrioter” av skilda kulörer har lagt beslag på hans våning i Paris och förstört eller stulit hans möbler, hans böcker och andra ägodelar, medan han själv är utan hem och härd, får gå omkring i gamla paltor och ”äta den landsflyktiges bittra bröd”.) I ett annat brev: ”Ni ser att Frankrike förblir trofast till döden åtminstone mot en av sina traditioner: den politiska grymheten; från klubbekriget till återkallandet av ediktet i Nantes, Bartolomeinatten, 1789 etc., samma kannibalism – och 1945!... Varför tjata om Buchenwald och fånglägren i USSR? Vi sköter det här ännu bättre, fast vi ju är slugare och större hycklare med våra deklarationer om människorättigheterna och lite finare maner!” (Céline är med all visshet patriot också, men efter sitt eget huvud, vilket bl. a. innebär att Frankrike först och främst tillhör fransmännen och att infiltreringen av främmande och mindervärdiga raselement bör stoppas.)

Jag fann honom ungefär som jag väntat: en man som struntar i all konvenans; inga salongsgrimaser, inga artighetsfraser. (”Tous les gens polis sont des mufles” läser vi i Bagatelles.) Skulle jag med ett ord beskriva mitt första intryck, väljer jag farouche med något av alla dess nyanser. Hans fysiska kondition är usel: svagt hjärta, dålig sömn, reumatism, bristsjukdomar, partiell lamhet i högerextremiteterna (sviter av sårskador 1914). För resten rätt så pigg och talför – om allt annat än litteratur och framför allt hans egen – där var det stopp! Han bedyrade att han ingenting annat är än en läkare, som en gång satte sig att skriva en roman för att öka sina knala inkomster och sen fortsatte av bara farten. Precis som i ett hans sista brev: ”Jag tycker inte om att skriva. Jag avskyr det här narrspelet. Jag är läkare. Jag har ingen håg för det litterära. En litteratör är för mig en fåfäng pajas, en löjlig ordakrobat. Naturen har skänkt mig en viss känsla för rytm, en nästan musikalisk fantasi. Det har hjälpt mig ibland.”

Ska vi tro honom? Något lite koketteri låg det väl i hans försäkran att det enda som hade något värde för honom nu var hälsa, pengar – och ett pass. Givetvis måste han den gången för längesen snart nog ha övertygats om sin litterära begåvning och stimulerats till andra försök, om inte för annat så av förakt för den kuranta litteraturens konventionalism och slätstrukenhet och i medvetande om att han hade en mission att fylla – lika visst som att all konst måste rymma både dynamiska och statiska element, både revolutionära och tillbakahållande krafter, både undantag och regler för att upprätthålla balansen mellan liv och tradition. Han vet med all säkerhet att dessa väldiga självbiografiska romaner, som är skrivna liksom på hån mot alla mönster och föredömen, all rutinmässig teknik, alla gängse smakbegrepp, dessa vilda eruptioner av ordskapande fantasi och fabulöst skämtlynne, som gav eko i två världsdelar under 30-talet och efterapats i det oändliga (”On m’a énormément copié... Je suis le papa de bien des petits enfants, à maigres couillettes“), som först nu börjat tryckas om och spridas – att dessa verk en dag åter skall tas till heders och bedömas på det enda rätta sättet, d. v. s. som engångsfenomen, som inkommensurabla alster av en genial outsider, en oväntad fridstörares nonchalanta intrång i ett ”slutet sällskap”.

Trots att han så envist vägrade att tala om sina böcker, förstod jag bättre, efter att ha lyssnat till honom och observerat hans idé- och ordassociationer, hur han lyckats bemästra sitt tumultuariska inre och sätta fason på detta ohämmade flöde. Fast illa däran nu, utstrålade han en väldig kraft. Jag fick det bestämda intrycket att den pessimistiska tonen i hans brev är en följd av omständigheterna och helt enkelt den intelligentes naturliga reaktion för vissa positiva erfarenheter. Tänkas kan alltså att vi en dag får lyssna till en frejdigare låt från detta tillfälligt sordinerade instrument. Allt hänger på hans hälsa och hur hans affär avlöper i Frankrike. Minst av allt hör han till de lättstukade. Han visste vad han talade om, då han skrev: ”Vilken död fisk som helst kan följa med en strid fors, men det vill en modig och rackarns levande till för att gå emot strömmen.” Den ”fisken” är han själv.

Sedan detta skrevs, har slutdom äntligen fallit (febr.) i det segslitna målet mot Céline (i det borgerliga: med. D:r Destouches). Då man inte kunde sätta honom fast enligt den famösta § 75 i strafflagen (”samförstånd med fienden”), eftersom med bästa vilja i världen inga faktiska grunder stod att uppleta, nöjde man sig med att döma honom in contumaciam för ”nationellt ovärdig hållning” till ett års fängelse, penningböter och indragning till staten av halva hans egendom. Han fick alltså den väntade äran att dela öde med oräkneliga andra offer för politisk rättskipning – och åter besannade sig Joseph de Maistres ord: ”On n’a rien fait contre les opinions, tant qu’on n’a pas attaqué les personnes.”

Att Sartres första roman, La Nausée (Äcklet), inledes med ett motto från Céline är inte heller en tillfällighet utan en fingervisning. Vad som utpekas är ingenting mindre än förbindelsemannen mellan Zola och den moderna skönlitterära existentialismen: alltså den Céline, som skrev 1932 års sensationella Voyage au bout de la nuit [Resa till nattens ände], 1936 års chockerande Mort à credit [Död på krita], de därpå följande skandalösa L’école des cadavres, Bagatelles pour un massacre och flera andra böcker, som alla har åtminstone det gemensamt att de avslöjar verkligheten med en för den franska litteraturen alldeles enastående kraft och hänsynslöshet. Rabelais i all ära kan man fråga sig om inte Céline bör få utmärkelsen ”de fula ordens fader” i Frankrikes Panteon. Att vi ändå måst försaka en del av hans insats på detta område antyder ”Mort à crédit”, eftersom denna roman innehåller åtskilliga vita fläckar här och där i trycket: enligt vad som upplyses betecknar de censur från den annars nog så tolerante förläggarens sida.

Robert Stromberg: Ett samtal med Louis Ferdinand Céline


Det är en väldigt konstig känsla att träffa Céline. Céline den förskräcklige! Céline den kränkte! Céline den anklagade! Céline le Fou!

Céline bor i Meudon, i utkanten av Paris. Han bor i ett rappat trevånings artonhundratalshus av trä med sin fru, Lucette Almanzor och omkring ett halvt dussin hundar, så vitt jag kan räkna. Han säger att det är hans fru som äger huset.

”Jag trodde det var i morgon ni skulle komma ... jag väntade er inte ... jag har inte förberett ... jag trodde i morgon ... kom in ... kom in.” Det var hans första ord.

Han tilltalade sin fru på franska och bad henne ta min rock och ge mig en stol. Han är en stor man – men han är böjd. Han rörde sig sakta, släpigt – som om han var för svag för någonting annat – till andra sidan av ett stort rum, som verkade vara en kombination av kök, matsal och skrivrum. Han slog sig ner vid ett stort runt bord och sköt undan högar av böcker, tidningar och tidskrifter till ett hörn och en del på golvet och gjorde plats för oss att talas vid.

”Vad är det ni vill? Vem är detta för? Jag vill inte ha någon skandal! Det har jag fått nog av.” När jag äntligen lugnat honom satte han sig bekvämt tillrätta i sin stol.

”Man är mycket intresserad av er i Amerika,” började jag. Han avvisade detta med ett puhande och en handviftning.

”Vad då för intresse? Vem är intresserad? Folk är intresserade av Marlene Dietrich och försäkringar – det är allt!”

”Hur känner ni er, utövar ni fortfarande läkaryrket??”

”Nej, inte längre, jag slutade för sex månader sedan, jag är inte frisk nog.”

”Känner folk er här som Céline?” (Célines verkliga namn är Louis-Ferdinand Destouches, Med. dr.)

”De känner mig bra nog att vara ohövliga.”

Han förklarade sig inte ytterligare.

”Vad gör ni med er tid för det mesta?”

”Jag håller mig alltid omkring huset ... hundarna ... jag har att göra ... håller mig sysselsatt ... träffar ingen ... går inte ut ... jag har att göra.”

”Skriver ni?”

”Ja, ja, jag skriver ... Jag måste leva, därför skriver jag ... Nej! Jag hatar det. Jag har alltid hatat det ... det är det värsta jag vet ... Jag har aldrig tyckt om det, men jag är bra på det ... det intresserar mig inte det minsta, det jag skriver – men jag måste göra det. Det är tortyr, det är det svåraste jobbet i världen.”

Hans ansikte är magert, tärt, och det är grått. Hans ögon är fruktansvärda att se in i. Han var arg vid tanken på att fortfarande behöva arbeta.

”Jag är nästan 67 – i maj blir jag 67 ... att göra detta är tortyr, det svåraste jobbet i världen ...”

Hans förlag Gallimard publicerade nyligen hans senaste bok Nord.

”Den handlar om hur tyskarna led under kriget.” sade Céline. ”Ingen har skrivit om det ... nej! nej! det får man inte nämna, hur de led ... håll tyst ... schhh!” Han höll fingret över läpparna till tystnad. ”Det är inte fint att prata om det ... var tyst ... NEJ! bara den andra sidan led ... schhh!”

Céline har anklagats av många ansvarskännande människor för att ha skrivit inflammatoriska och antisemitiska artiklar och pamfletter under den tyska ockupationen av Frankrike. De stod i ett antal franska tidningar och trycktes om i referat av tyskarna för konsumtion i Tyskland. Hans böcker var emellertid bannlysta i Nazityskland. Till följd av dessa anklagelser tvingades han lämna landet. Han reste till Danmark, där han bodde i sex år, men tillbragte två av dessa i danskt fängelse.

”Varför for ni till Danmark?”

”Jag hade pengar där. Jag hade ingenting här.”

”Tvingades ni lämna Frankrike ... sade regeringen åt er att ge er iväg ... for ni av egen fri vilja?”

”De slog sönder min våning i Montparnasse ...”

”Vilka då?”

”Galningar, det var det ... de slog sönder allt jag ägde, allt jag hade ... jag var ute just då, med min fru ... när vi kom hem var våningen totalförstörd ... ödelagd ... allt mördat ... jag for till Danmark.”

Ett par dagar efter mitt samtal med Céline mötte jag en f.d. medlem av franska motståndsrörelsen som råkade ha varit med om raiden som Céline talat om. Denne man försäkrade mig att om Céline hade varit hemma när de slog till så skulle han nästan säkert ha mördats.

”Varför satt ni i fängelse i Danmark?”

”Jag var krigsförbrytare.”

”Anklagades ni för samarbete?”

”Jag sa krigsförbrytare! Förstår ni inte! Krigsförbrytare! Jag anklagades inte för samarbete ... jag var krigsförbrytare! Är det klart?”

”Ni lär ha skrivit saker mot judarna.”

”Jag skrev ingenting mot judarna ... allt jag sade var att judarna drar kriget över oss, det är det hela. De hade en strid med Hitler och vi hade inte med det att göra, vi skulle inte ha blandat oss i det. Judarna har haft ett jämmerkrig i tvåtusen år och nu hade Hitler givit mer jämmer. Jag har ingenting emot judar ... det är inte logiskt att säga något gott eller ont om fem miljoner människor ...”

Det var slutet på diskussionen i detta ämne. Céline kom tillbaka till Frankrike 1950, efter sex olyckliga år i Danmark. Till och med när han kom tillbaka höjdes höga rop i många länder inom fransk press och från mången regeringstjänsteman som begärde att han skulle straffas ytterligare. Ingenting gjordes emellertid officiellt, men enligt Célines inpass så gjorde hans grannar helt klart vad de ansåg om honom.

Där jag satt i Célines kök och såg honom och lyssnade på honom hade jag en känsla, trots allt han sade, trots all hans naturliga monomani och hans uppenbara förakt för personliga kontakter, av att han tyckte om att ha någon som kom till honom, lyssnade på honom och frågade honom saker; att återkalla det förflutna, att visa att han inte var glömd – folk läser fortfarande Döden på avbetalning och Resa till nattens slut.

Han diskuterades trots alla svårigheter och det hat och den dåliga smak i munnen han ingav många. Om det finns någon anda kvar i honom alls, och det verkar tveksamt, så är det en anda som säger ”jag vet vilken den riktiga musiken är ... jag känner den rätta melodin ... de hör ingenting ...”

”Ni sade en gång att ni inte kunde läsa moderna böcker, att de var ’dödfödda, oavslutade, oskrivna ...’ Läser ni någonting nu?”

”Jag läser uppslagsboken och Punch, det är allt. Punch är inte rolig, de försöker vara roliga, men de är det inte.”

”Finns det någon som ni anser vara en hygglig författare i dag?”

Innan jag han föreslå någon avbröt han: ”Vem, Hemingway? Han är en fuskare, en amatör ... de franska 1800-talsrealisterna är hundra gånger bättre.” Och snabbt rabblade han upp ett antal franska författare, så snabbt att jag inte hann uppfatta dem. ”Dos Passos hade en god stil, det är allt.”

”Och Camus då?” frågade jag oskyldigt.

”Camus!” Jag trodde han skulle kasta vasen på mig.

”Camus!” upprepade han förvånad.

”Han är ingenting ... en moralist ... talar ständigt om för folk vad som är rätt och vad som är fel – vad de bör och vad de inte bör göra ... gifta sig, inte gifta sig ... det är kyrkans sak ... han är ingenting!”

Därefter tog Céline på eget bevåg upp den engelske romanförfattaren Lawrence Durrell. ”En hel bok om hur en flicka kysser, de olika sätt hon kan kyssa på och vad det betyder ... är det att skriva? Det är inte att skriva, det är ingenting, bortkastat. Jag hade aldrig sådant i mina böcker, mina böcker är stil, ingenting annat, bara stil. Det är det enda att skriva för.

Vem vet hur många som har försökt kopiera min stil ... men de kan inte. De kan inte hålla nivån i över fyrahundra sidor, försök bara, de kan inte ... det är allt jag har, bara stil, ingenting annat. Det finns inga budskap i mina böcker, det är kyrkans sak!” Han pyste ut luft och viftade bort allt med handen.

”Nej, mina böcker kommer snart att glömmas, de betyder ingenting, böcker förändrar ingenting, det betyder ingenting ... jag har varit allting, cowboy i Amerika, spritlangare i London, svindlare, faktiskt allt. Jag har arbetat sedan jag var elva ... jag vet vad allt handlar om ... jag kan det franska språket ... jag kan skriva, det är det hela.

Lyssna på samtalet på gatan ... det har ingenting att göra med böcker ... det är alltid ’sen sa jag till honom ... och han sa till mej ... och då sa jag’ – aktörer, det är det hela. Alla vill ha applåder ... biskopen säger ’i går talade jag inför tvåtusen människor, i morgon skall jag tala inför tretusen’. Det är religion! Se på påven – när folk ser påven vill de äta upp honom! Han är så tjock – han äter för mycket, han dricker för mycket ... aktörer, det är vad de är allihop.

Folk är intresserade av försäkringar och goda tider – det är det hela. Sex! Det är allt de slåss för ... alla vill äta alla andra. Det är därför som de är rädda för de svarta. Han är stark! Full av styrka! Han kommer att ta över. Det är därför de är rädda för honom ... det är hans tid nu, det finns för många av dem. Han har varit på toppen för länge ... skräcken sprider sig till taket, och den svarte mannen, han känner den, han luktar den, och han väntar på att ta över ... det dröjer inte länge nu.

Det är tid för den gula färgen ... den svarta och den vita kommer att blandas och den gula kommer att dominera, det är allt. Det är ett biologiskt faktum, när svart och vitt blandas så kvarstår gult som starkast, det är det enda ... om tvåhundra år kommer någon att titta på en staty av en vit man och fråga om något så egendomligt någonsin existerat ... någon kommer att svara, ’Nej, det måste ha målats på’.

Det är svaret! Den vite mannen är någonting ur det förgångna ... han är redan slut, utdöd! Det är tid för någonting nytt. De pratar alla här, men de vet ingenting ... låt dem resa över dit och tala sedan ... det är en annan sång där, jag har varit i Afrika, jag vet vad det är ... det är väldigt starkt, de vet vart de är på väg ... den vite mannen begravde sitt huvud i skötet för länge ... han lät kyrkan korrumpera honom, alla blev så intagna ... man får inte säga sådana saker ... påven vaktar, var försiktig ... säg ingenting! himlen förbjude ... NEJ! det är en synd ... man blir korsfäst ... håll det tyst ... var lugn ... var fin hund ... skäll inte ... bits inte ... här är din välling ... håll käften!

Det finns ingenting inuti dem ... de är som tjurar ... vifta med något för att distrahera dem: bröst, patriotism, kyrkan, vad som helst faktiskt, så hoppar de. Det behövs inte mycket, det är väldigt lätt ... de vill alltid bli distraherade ... ingenting spelar någon roll ... livet är väldigt lätt.”

Under vad som verkade vara en lång tid sade Céline ingenting. Slutligen sade jag att jag aldrig träffat en kvinna som inte mådde illa av hans böcker, de kan aldrig avsluta dem.

”Naturligtvis, naturligtvis, vad väntade ni er ... mina böcker är inte för kvinnor ... de har sina egna tricks ... sängen ... pengar ... sina egna små lekar ... mina böcker är inte deras tricks ... de vet inte hur man klarar av dem ...

Nej jag träffar ingen längre ... ja min dotter lever, hon bor i Paris, jag träffar henne aldrig. Hon har fem barn. Jag har aldrig sett dem.” Lång tystnad igen. Och sedan ”... Det är ingen tvekan – jag är en förföljd man ... jag är spetälsk.” Tystnad. ”Jag måste lämna er nu. Jag måste skriva.” Han följde mig till dörren.

Det senaste halvåret ägnas min bästa tid åt Louis-Ferdinand Céline och Resa till nattens ände, som jag nyöversätter för Norstedts räkning. Vi har haft våra duster, Céline och jag, men vi har lärt oss att trivas med varann. Just nu befinner vi oss i Toulouse.