vägen mot undergång

Är gift med två barn. Villa och två bilar. Relativt gott om pengar och ett välbetalt jobb. Under ytan finns ångesten och depressivitet. Drabbades för ett år sedan av en svår depression och fick ECT. Mådde mycket bättre men har sakta men säkert fallit tillbaka i avgrunden. Äter nu i princip dagligen Stesolid och sobril för att överhuvudtaget orka. Köper på svarta marknaden så min läkare känner inte till detta. När jag umgås med min familj känner jag en oerhörd inre smärta och ser framför mig att mina barn skall få växa upp utan sin pappa såsom jag gjorde. Känner sig så maktlös... snart kommer det väl braka ihop på jobbet. Kan i längden inte funka att gå omkring benzad och allmänt håglös. Har flykttankar köpa en biljett någonstans och försvinna. Hur kan man överleva psykiskt när man lämnat sin familj? Alla grannar på gatan är så lyckliga och välmående och är ute och leker med barnen och pratar med varandra. Själv orkar jag knappt gå ut.. jag som en gång var mkt social och glad person. Min fru får ta nästan allt med barnen. fy fan... Aldrig mer psyket kan jag säga heller, jag tror jag dör hellre än att bli inlagd igen.
Vad gör man när man inte ser någon utväg alls? Min pappa tog sitt liv och det kan jag aldrig utsätta min familj för. Jag är dömd att leva känns det som...
Ursäkta ett virrigt inlägg, har benzo i kroppen i vanlig ordning..

Det där med att alla andra verkar så lyckliga och fulländade är en illusion vi fulltidsdeppare skapar. Tro mig, jag lider av samma sak. Men det handlar helt enkelt om våra egna orimliga förväntningar och oförmåga över att vara glada över det vi har. En idealisering skapad ur osäkerhet och missnöjdhet.

Vilka mediciner har du provat? Jag kan verkligen starkt rekommendera Lyrica, den har en mirakulös effekt på ångesten på daglig basis. Dock måste du verkligen se till att det hela sköts vitt då avtändningarna är något i hästväg. Alltså, se till att en läkare skriver ut doserna regelbundet och hjälper dig trappa ned saaaakta när det är dags, för om du köper doserna svart och kranen en dag har slut kan du finna dig i helvetet kvickare än fort.

Visst är det ett helvete att bära på något sådant som en faders självmord. Och visst påverkar det en i den fas i livet då man känner att man behöver slå sig till rätta och vara "lyckad". Men försök i den mån du kan att inte stoppa i dig benso hela tiden, försök göra en försiktig uttrappning och ersätta det med något bättre. Man blir verkligen fuckad i huvudet av det i längden, och slutenvården vet vi ju båda att man helst undviker att hamna på igen, eller hur?

Hang in there!