41 804 besökare online
856 043 medlemmar • 45 778 785 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Kultur & Media > Musik > Musik - Allmänt
Svara på ämne
Ämnesverktyg
fintnir
Medlem
fintnirs avatar
Vet att jag låter väldigt repetativ när jag nämnde detta i ett tidigare inlägg i tråden, men jag kan inte sluta tänka på - speciellt under tiden när jag lyssnar på Beach Boys & Wilson - vad som kunde ha blivit. Den tanken återkommer till mig när jag hör musiken, tanken om vad som skulle kunnat varit i ett alternativt universum.

Tillfällighet, ren slump, otrolig individuell skicklighet, extremt skickliga konkurrenter, god omgivning, excentriska men pragmatiska hjälpredor & tur - måste alla fungera i perfekt symbios för att det där riktigt extraordinära skall bildas och utvecklad. Förutsättningarna för att något sådant skall bildas är minimala, men ibland verkar det oftare inträffa när konkurrensen och influenserna finns närvarande utgörandes av också rejält talangfulla sällskap av just den speciella kalibern.

Det har hänt några gånger under 1900-talet och Beach Boys var ett sådant exempel. Jag tror att de flesta band i denna anda sakta men säkert byggs upp för att sedan beroende på omständigheter kulminera eller fortsätta utvecklas & ligga på topp. BB:s utveckling hade inte alls behövt vara den som vi bevittnade. Utvecklingen mellan "1965 - Today!", "1965 - Summer Days (And Summer Nights)" & "1966 - Pet Sounds" var helt enorm och på mikroskopisk tidsintervall. Jag härleder den positivt abnormala(för 99% utav alla band) utecklingen till två saker. 1, Brian Wilsons personliga utveckling från "en i bandet" till ledande frontman med friare tyglar. 2, Omständigheterna och konkurrensen som pressade BB till sitt yttersta och drev upp de musikaliska nivåerna till icke tidigare uppmätta med hjälp av den största konkurrensfaktorn The Beatles.

Godwins lag säger skämtsamt att om en internetdiskussion helt oberoende av ämne pågår tillräckligt länge kommer något tillslut referera till nazismen. Och lite liknande är det med BB:s relation till Beatlarna. Varje gång någonstans som "Pet Sounds" diskuteras så kommer någon tillslut nämna "Sgt Pepper". Jag har ofta tänkt på det, och lite smått ironiskt ser jag att det skett även i tråden själv. Angående just det ämnet så vill jag bara nämna att många verkar jämföra "Pet Sounds" & "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", detta är felaktigt. Pepper skulle inte existera utan Sounds, och Sounds i sig skulle aldrig existera utan "Rubber Soul". Och rent kronologiskt borde man jämställa "Revolver" med "Pet Sounds", det var "SMiLE" som egentligen skulle ställas mot "Sgt Pepper". Pepper brukar räknas av kritiker som Beatles magnum opus, och det var meningen att "SMiLE" skulle vara något liknande för BB.

Paul McCartney tuggade inte bara grönsaker på inspelningen av "Vega-tables" som skulle vara med på original utgåvan av Smile, utan uttalade sig också om "Pet Sounds" som en enorm personlig(och för bandet) inspirationskälla. Titta bara på referensen till 'Sounds på McCartneys soloalbum "Ram" från 71. Samma djurtema och allt! Tänk bara tanken på att ha dessa två band samtidigt utnyttja en hälsosam rivalitet, och då nå nya höjder. Idag brukar man annars ofta jämföra Stones med Beatles, men jag tycker inte den jämförelsen och rivaliteten står sig mot Beach Boys pre "Smile-perioden". Detta var en helt annan tid, jag tror aldrig att något liknande skulle kunna ske nu på 10-talet, eller iallafall så ter sig sannolikheten idag tämligen reducerad.

Tänk om det kunde vara en realitet idag att man genuint fortfarande kunde bli fullkomligt överraskad av något helt nyskapande från ett redan etablerat skickligt band, alltså bara att någon skulle "knock it out of the park" så att säga. Liksom tänk de som köpt Beatles "Revolver" och förväntat sig något liknande "Rubber Soul" och satt sig ner i soffan och fick höra George Harrisons "Tomorrow Never Knows". Det går inte ens att visualisera i dagens läge. Vad hade en person som 1965 köpte BB:s "Help!" sagt om han hade fått en sneakpeak på "Pet Sounds" som skulle komma ett år senare?

Och det är här det tragiska kommer in i bilden, Beatles fick verkligen blomstra och är idag världens mest uppskattade och hyllade band. BB är bortglömda, nästan inga nya ungdomar upptäcker musiken och den uppmärksammas ytterst lite, även B.Wilsons solokarriär. I någon tidigare kommentar gav jag Mike Love en rejäl känga men det går inte att sticka under stolen att även de andra Wilson-bröderna och Al Jardine inte direkt gjorde sitt yttersta för att stå upp för sin broder/bandmedlem. Man bejakade inte utveckligen av bandet, Brian ville gå Beatles väg och fortsätta framåt medans Love med passivt motstånd från de andra ville gå i en reaktionär riktning och sträva bakåt för att säkra skivförsäljningen då det nyskapande kändes som ett hot. Brian växte fram som den spontana frontmannen som BB behövde för att utvecklas - till Loves förtvivlan. Och då Love inte kunde utprestera Brian inom varken musikalisk skicklighet eller inom lyrik fick han starta våger av socialt nedbrytande intimidering. Visst Brian hade säkert oavsett Mike möjligen fått mentala/drogrelaterade problem men inte i den utsträckningen att bandets karriär för alltid skulle förstöras. Jag är helt säker på att om Wilson själv fått hålla i tyglarna i bandet hela tiden icke-ifrågasatt, hade de idag varit lika stora som Beatles idag.

Jag romantiserar visserligen men ändå... jag anser att vi bara fick se Wilsons fulla kapacitet på två album, kanske tre. Smile var ju tänkt att vara en hel "suite" med nästan helt uteslutande sammanhängande låtar, som vi fick höra på 2004-versionen när man för första gången fick den korrekta(antagligen) numreringen av låtarna. Det var helt enkelt en mycket högre ambition på musiken, det var liksom inte tänkt att låtarna skulle vara fristående radio-hits som skulle kunna producera en hög singelförsäljning, det var nåt större. Lyssna bara på de första 30 sekunderna av California Girls från Summer Nights, det var början på vad som skulle bli. När Smile projektet blev förstört så är det inte konstigt att Wilson blev deprimerad när kanske världens bästa icke-släppta album aktivt blev motarbetat av bandet själva och refuserat, och direkt efteråt bli degraderad från hjärna till enkel vokalist. Inget utlopp för drömmen där inte, krossad för alltid.

Det är också än idag, deprimerande att inte få höra Smile i sin(vad som skulle bli) originalform. Idag när jag hör soloversionen är det uppenbart varför resten av gruppen var så aggressivt inställda mot det. Medan killarna fortfarande var fast i tankesättet "surfa, tjejer och snabba bilar", beslöt Brian att ta saker till en helt ny nivå. I huvudsak växte Brian upp musikaliskt och var fast beslutsam att utöka sin musikaliska horisont, medan resten av killarna var nöjda med status quo, att välja att spela det säkert, speciellt Mike Love.

Det tycker jag demonstreras solklart på "Pet Sounds" låten "I Know There's an Answer" som egentligen skulle heta "Hang on to Your Ego" fast Love vägrade att släppa den under det namnet, då han ansåg den drogrelaterad på nåt vis. Läs bara texten, det låter exakt som jag beskrev situationen med de andra som vill stanna i komfortzonen och lätt blir defensiva när nya idéer presenteras:

"I know so many people who think they can do it alone, they isolate their heads and stay in their saftey zone, now what can you tell them? What can you say that won't make them defensive. I know there's an answer, I know now but i have to find it by my self. They come on like they're peaceful but inside they're so uptight."

Jag kan fortfarande inte förstå den delen av artisteriet där medlemmarna i olika band sitter på 20 miljoner dollar per skalle och med 5 miljoners villor - samtidigt som de inte vågar experimentera. Visst för klåpare utan större ambition eller muskikalisk skicklighet, men för band av den här proportionen som har allt att vinna. När den kommersiella delen mer eller mindre är säkrad för livet och för tiotals generationer framåt borde man väl satsa lite på konsten kan det tyckas, fokusera mindre på hur många albums som kommer säljas och istället på hur man skapar historia, som håller sig i tiden. Många verkar leva efter principen som BurkHans avatar William S Burroughs skämtade om när han sade "Who wants to be the richest guy in some cemetary?". Ter sig totalt obegripligt för mig iallafall.

Wilson-grabbarna var Beach Boys. Och som jag klagade på tidigare i tråden så turnerar ju fortfarande Love under Beach Boys namnet, även om alla andra är döda bara för att casha in på namnet ren idioti...

Och apropå idioti, Mike Love sade i en intervju 1993 i Mojo Magazine angående Smile: "A whole album of Brian's madness that no one wants to release and still everyone says he's a genius! I make "Kokomo", it goes to number one in the charts and I'm still the dumb, know-nothing, talentless Mike Love."

Precis det jag syftade på, allt handlar alltså om "number one @ the charts". Mycket kass vy på vad artisteri och musik verkligen är, men men det är ju från mannen jag sade att Good Vibrations var "avant-garde shit". Mycket hade kunnat sett ut annorlunda om Love inte fick överhanden och blev "kung" över bandet efter att Brian endast fick regera på 2½ skivor. Som jag nämnde i en äldre kommentar att när den nyinspelade versionen av Smile 2004 släpptes så sade just Brian: "The reasons that I didn't release Smile: One, Mike didn't like it... he hated it. He hated it". Tänk, som jag har filosoferat i denna kommentaren vad som skulle hänt i ett parallellt universum där Smile släpptes 1967 tillsammans med Sgt. Pepper och BB fick fortsätta med Brian som hjärna ytterligare ett eller flera album framåt som kanske utvecklats ännu mer, vad hade vi haft för musik idag? Brian trodde ju själv att Smile skulle vara samma stegring musikaliskt som skillnaden var mellan Summer Nighs och Pet Sounds.

Hur kan man inte se geniet i det här? Beats me.
__________________
I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.
__________________
Senast redigerad av fintnir 2011-07-13 kl. 00:06.
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BigSwig
Hej BurkHans.
När jag var i Norge 1974 lyssnade jag på Radio Caroline på nätterna och
bandade en låt som heter "Tears in the morning".

Vet du vilken skiva den låten finns på?

Har ej hittat.

Best.

Jodå, den finns på "Sunflower" från 1970, troligen den bästa och jämnaste av BB's post-60-tals produktion (i mitt tycke). Tyvärr sålde den skivan dåligt, i USA i alla fall och det känns lite orättvist med tanke på kvalitén. Just Tears In The Morning skrevs och sjöngs av Bruce Johnston som då börjat "acklimatisera" sig ordentligt i gruppen och även som låtskrivare, även åt andra artister. Han skrev många fina melodier, dock ibland lite väl smöriga...

Sunflower är kanske främst Dennis skiva, låtarna han var med och skrev som Slip On Through, It's About Time och Forever var av högsta klass.

"Sunflower" finns som en "twofer" på cd parad med "Surf's Up". Dock är "Sunflower"-versionen på denna lika med den som gavs ut i USA. I Europa la man till "Cottonfields" som en extra låt på öppningsspåret. Den låten blev en stor hit och framgång för Beach Boys i nästan hela världen, särskilt i Sverige (deras mest framgångsrika på Tio-i-topp märkligt nog!), men en flop i USA.

"Tears In The Morning" är väl sällan med på de vanliga samlingarna, men finns åtmínstone på trippeln The Platinum Collection som kom för några år sen. Kan man hitta runt hundralappen i varuhusens små cd-ställ. Om du hellre vill ha en samling alltså, men då missar man många små glömda pärlor som aldrig kommer med annars.

Best!
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av fintnir
Låter intressant det hade varit roligt om någon kunde recensera intressefaktorn kring Smile-artikeln så man kan få reda på om det är något att ha eller ej.

Annars verkar datumet stå sig på "The Smile Sessions". 2011-08-22 har inte ändrats på ett bra tag nu. Så det verkar hyfsat säkert men man vet aldrig med stollarna på cdon.

En del är nog gammal skåpmat, särskilt för dig som verkar så enormt påläst om SMILE, men iofs en fin och alltid välskriven tidning, Mojo. Dessutom fanns det mycket annat intressant i denna specialutgåva. Jag får avstå en direkt recension, dels då jag inte är SMILE-expert, dels då jag bara hunnit skumma artiklarna än. Ska läsa mer ordentligt på semestern! (Återkommer ev. med mer synpunkter då!)

Spoiler:
Citat:
Ursprungligen postat av fintnir
Vet att jag låter väldigt repetativ när jag nämnde detta i ett tidigare inlägg i tråden, men jag kan inte sluta tänka på - speciellt under tiden när jag lyssnar på Beach Boys & Wilson - vad som kunde ha blivit. Den tanken återkommer till mig när jag hör musiken, tanken om vad som skulle kunnat varit i ett alternativt universum.

Tillfällighet, ren slump, otrolig individuell skicklighet, extremt skickliga konkurrenter, god omgivning, excentriska men pragmatiska hjälpredor & tur - måste alla fungera i perfekt symbios för att det där riktigt extraordinära skall bildas och utvecklad. Förutsättningarna för att något sådant skall bildas är minimala, men ibland verkar det oftare inträffa när konkurrensen och influenserna finns närvarande utgörandes av också rejält talangfulla sällskap av just den speciella kalibern.

........ (massa text, se originalinlägg. Fick inte plats i svaret!)


Wilson-grabbarna var Beach Boys. Och som jag klagade på tidigare i tråden så turnerar ju fortfarande Love under Beach Boys namnet, även om alla andra är döda bara för att casha in på namnet ren idioti...

Och apropå idioti, Mike Love sade i en intervju 1993 i Mojo Magazine angående Smile: "A whole album of Brian's madness that no one wants to release and still everyone says he's a genius! I make "Kokomo", it goes to number one in the charts and I'm still the dumb, know-nothing, talentless Mike Love."

Precis det jag syftade på, allt handlar alltså om "number one @ the charts". Mycket kass vy på vad artisteri och musik verkligen är, men men det är ju från mannen jag sade att Good Vibrations var "avant-garde shit". Mycket hade kunnat sett ut annorlunda om Love inte fick överhanden och blev "kung" över bandet efter att Brian endast fick regera på 2½ skivor. Som jag nämnde i en äldre kommentar att när den nyinspelade versionen av Smile 2004 släpptes så sade just Brian: "The reasons that I didn't release Smile: One, Mike didn't like it... he hated it. He hated it". Tänk, som jag har filosoferat i denna kommentaren vad som skulle hänt i ett parallellt universum där Smile släpptes 1967 tillsammans med Sgt. Pepper och BB fick fortsätta med Brian som hjärna ytterligare ett eller flera album framåt som kanske utvecklats ännu mer, vad hade vi haft för musik idag? Brian trodde ju själv att Smile skulle vara samma stegring musikaliskt som skillnaden var mellan Summer Nighs och Pet Sounds.

Hur kan man inte se geniet i det här? Beats me.

Mycket briljant beskrivning och analys!*

Jag har själv tänkt många gånger i de banorna - om vad som hade hänt om SMILE slutförts och givits ut i den version Brian tänkt sig. På nåt sätt blev istället 1967 ett ödesår och början till nerförsbacken för Beach Boys. Visserligen kom det mer framgångar, men jag upplever också att de aldrig kunde uppfylla sin fulla potential jmf den utvecklingen från 1962-66 indikerat.

Det är nästan så att jag levt med det som ett personligt trauma och ditt inlägg sätter utan tvekan ord på detta. Kokomo-citat från Mike Love illustrerar verkligen vad Brian hade att kämpa emot. Kanske skulle han ha "gått solo" redan 1967, å andra sidan saknade åtminstone jag de riktiga BB-medlemmarnas vokala inslag på hans solo-utgåva av SMILE. Den var fantastiskt, men visst fattades nåt?

Äntligen får vi chansen att jämföra de två versionerna, undrar hur det faller ut?

*
Spoiler:
(...ursäkta om jag är petig men "Tomorrow Never Knows" var Lennons...)
__________________
Senast redigerad av BurkHans 2011-07-13 kl. 11:44.
 
thesys
Medlem
thesyss avatar
Väldigt bra skrivet fintnir! Det märkliga är ändå att istället för Smile så kom den väldigt märkliga skivan Smiley Smile ut, Konstigt att Love gick med på den men samtidigt var de ju tvungna att komma ut med ett album snabbt. När jag känner mig som mest deprimerad över att Smile inte kom ut 1967 så brukar jag glädja mig åt att vi fick den fantastiska lågmälda versionen av Wind Chimes på Smiley Smile, den slår NÄSTAN orginalet. Att de sen gör en usel version av Wonderful på samma skiva är en annan sak...

Brian skrev iaf nästan alla låtar på de efterföljande albumen Wild Honey och Friends, två riktigt bra album! 20/20 var inte lika bra men Brians låt I Went to Sleep är väldigt intressant. Sen kom Sunflower och jag håller med BurkHans, alla medlemmar bidrar med bra material.

På 70-talet gav Beach Boys ut många fina album men nånstans vid 1974-1975 försvann den gamla Brian även om jag är ett stort fan av Love You. Fram till 1983 kunde man ändå känna igen Brian från storhetstiden, sen kom Landy...
__________________
"För min del är det mer att jag har börjat känna att nästan vad man än säger nu för tiden så känns det fel. Så brukade jag inte känna. Nu känns det som att om det inte är för klyschigt så är det för smörigt, om det inte är för smörigt är det för sliskigt, om det inte är för sliskigt så är det för tråkigt" - Septimum
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Spoiler:
Citat:
Ursprungligen postat av thesys
Väldigt bra skrivet fintnir! Det märkliga är ändå att istället för Smile så kom den väldigt märkliga skivan Smiley Smile ut, Konstigt att Love gick med på den men samtidigt var de ju tvungna att komma ut med ett album snabbt. När jag känner mig som mest deprimerad över att Smile inte kom ut 1967 så brukar jag glädja mig åt att vi fick den fantastiska lågmälda versionen av Wind Chimes på Smiley Smile, den slår NÄSTAN orginalet. Att de sen gör en usel version av Wonderful på samma skiva är en annan sak...

Brian skrev iaf nästan alla låtar på de efterföljande albumen Wild Honey och Friends, två riktigt bra album! 20/20 var inte lika bra men Brians låt I Went to Sleep är väldigt intressant. Sen kom Sunflower och jag håller med BurkHans, alla medlemmar bidrar med bra material.

På 70-talet gav Beach Boys ut många fina album men nånstans vid 1974-1975 försvann den gamla Brian även om jag är ett stort fan av Love You. Fram till 1983 kunde man ändå känna igen Brian från storhetstiden, sen kom Landy...

Wild Honey och Friends var onekligen mycket bra om än ovanliga jmf produktionerna 1965-66. Jag gillade båda skarpt. Smiley Smile misstänker jag gjorde mer skada än nytta även om det finns en del intressanta spår på den. Har aldrig tänkt i de banorna, men nog är thesys undran om Mike Love i detta sammanhang både relevant och intressant! Själv höll jag på att kräkas (nåja!) första gången jag hörde den och mitt förtroende för SMILE-projektet återställdes till 100 % först när Brian släppte sin version 2004.


Låtarna från Smiley Smile och de utpytsade SMILE-fragmenten på andra plattor kom till sin rätt och sammanhanget stod klart först då tycker jag.

Men som sagt, nu jagade jag aldrig SMILE-bootlegs och annat relaterat just p g a de Bad Vibrations jag fick av Smiley Smile. De som gått djupare ner i ämnet redan tidigare visste kanske bättre.
__________________
Senast redigerad av BurkHans 2011-07-13 kl. 15:49.
 
thesys
Medlem
thesyss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BurkHans
Själv höll jag på att kräkas (nåja!) första gången jag hörde den och mitt förtroende för SMILE-projektet återställdes till 100 % först när Brian släppte sin version 2004.

Jag kan bara tänka mig hur det var att lyssna på Smiley Smile när den kom ut! Gick tankegångarna så här?
Heroes and Villains - Ojojoj, kommer Brian överträffa Pet Sounds?
Vegetables - Hm, väldigt underproducerat det här.
Fall Breaks and Back to Winter - Vad i hela...Är detta djävulens musik?
She's Goin' Bald - Har de inget bättre att sjunga om?
Little Pad - Är de höga?

Det var sida 1, är jag på rätt spår?
__________________
"För min del är det mer att jag har börjat känna att nästan vad man än säger nu för tiden så känns det fel. Så brukade jag inte känna. Nu känns det som att om det inte är för klyschigt så är det för smörigt, om det inte är för smörigt är det för sliskigt, om det inte är för sliskigt så är det för tråkigt" - Septimum
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av thesys
Jag kan bara tänka mig hur det var att lyssna på Smiley Smile när den kom ut! Gick tankegångarna så här?
Heroes and Villains - Ojojoj, kommer Brian överträffa Pet Sounds?
Vegetables - Hm, väldigt underproducerat det här.
Fall Breaks and Back to Winter - Vad i hela...Är detta djävulens musik?
She's Goin' Bald - Har de inget bättre att sjunga om?
Little Pad - Är de höga?

Det var sida 1, är jag på rätt spår?

Haha Absolut! Du träffar mitt i prick måste jag säga. Särskilt vid Vegetables, som ju iofs var en rätt bra låt, och framåt...Sen råkade jag köpa ett ex med väldig dålig pressning, det här var ju vinyltiden, så det kanske spädde på "kräket". Känslorna var starka och jag var väldigt ung då, så mognaden för mer avancerade verk kanske inte fanns ändå. Chock och trauma är nog åt rätt håll....., kanske har detta orsakat min kroniska ångestneuros??

Ser med spänning fram mot fortsättningen?????
 
thesys
Medlem
thesyss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BurkHans
Ser med spänning fram mot fortsättningen?????

Absolut!

Good Vibrations - Varför har de med en låt som släpptes för ett år sen?
With Me Tonight - Gäsp
Wind Chimes - Väldigt tryckt stämning här...Och vem är den där Van Dyke parks egentligen?
Gettin' Hungry - Skönt med lite struktur igen, men det är ju ingen Here Today direkt...
Wonderful - Måste de göra låtar som gör mig illa till mods?
Whistle In - Det här är ju inte ens en låt, är det här samma Brian Wilson som skrev Pet Sounds?

Köpte du 15 Big Ones när den var ny? Kan tänka mig att den var lite chockerande också.
__________________
"För min del är det mer att jag har börjat känna att nästan vad man än säger nu för tiden så känns det fel. Så brukade jag inte känna. Nu känns det som att om det inte är för klyschigt så är det för smörigt, om det inte är för smörigt är det för sliskigt, om det inte är för sliskigt så är det för tråkigt" - Septimum
__________________
Senast redigerad av thesys 2011-07-13 kl. 22:39.
 
fintnir
Medlem
fintnirs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av BurkHans
*
Spoiler:
(...ursäkta om jag är petig men "Tomorrow Never Knows" var Lennons...)

Hoppsan jag var nog lite insnöad i mina egna tankegångar där, vad jag menade att skriva var sjävklart "Love to You" från Revolver, vet inte varför jag skrev Tomorrow Never Knows, antagligen för att även den har sitar-soundet, men jag tänkte faktiskt inte på den även om jag skrev det. Det indiska soundet från han Ravi Shankar måste ha kommit som en överraskning för många på Love to You, det var min poäng men det blev lite fel även om Tomorrow också givetvis skulle klassas som originell anno 66.
__________________
I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av thesys
Absolut!

Good Vibrations - Varför har de med en låt som släpptes för ett år sen?
With Me Tonight - Gäsp
Wind Chimes - Väldigt tryckt stämning här...Och vem är den där Van Dyke parks egentligen?
Gettin' Hungry - Skönt med lite struktur igen, men det är ju ingen Here Today direkt...
Wonderful - Måste de göra låtar som gör mig illa till mods?
Whistle In - Det här är ju inte ens en låt, är det här samma Brian Wilson som skrev Pet Sounds?

Köpte du 15 Big Ones när den var ny? Kan tänka mig att den var lite chockerande också.

Äntligen har någon satt ord på detta trauma, tack!

Kommentarerna träffar exakt igen. "Gettin' Hungry" (och "Whistle In" ) instämmer jag särskilt i, där var åtminstone lite struktur och känslan av att det kunnat bli något mer.

15 Big Ones? Jo, visst var den chockerande på sitt sätt efter album som Sunflower, Surf's Up och Holland. MEN betänk att det varit "torka" i studioalbum sen Holland 1972, det var SOMMAR och det hade gått så pass lång tid att en nostalgidipp kändes befogad. För en skivnörd var det rätt så trevligt att "Susie Cincinatti" poppade upp också. Inte för att det är något centralt spår i BB's produktion, men låten hade bara funnits som singel b-sida till "Add Some Music..", vilken inte blev någon hit i Sverige och därmed svår att få tag på. Internet har underlättat skiv-/låtsamlandet många gånger om, å andra sidan var det lite mer av en utmaning och mer eufori (kan jag tänka!) när man äntligen fick tag på en skiva/låt som man jagat i några år.
 
BurkHans
Medlem
BurkHanss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av fintnir
Hoppsan jag var nog lite insnöad i mina egna tankegångar där, vad jag menade att skriva var sjävklart "Love to You" från Revolver, vet inte varför jag skrev Tomorrow Never Knows, antagligen för att även den har sitar-soundet, men jag tänkte faktiskt inte på den även om jag skrev det. Det indiska soundet från han Ravi Shankar måste ha kommit som en överraskning för många på Love to You, det var min poäng men det blev lite fel även om Tomorrow också givetvis skulle klassas som originell anno 66.

Ok, då är jag med! Och visst var sitaren och det indiska soundet en enorm överraskning. Det var ju inte bara så att det plingade lite sitar i bakgrunden utan man använde instrumentet i en dominerande ställning. Några av Harrison's låtar lät rent utav indiska, eller åtminstone andades Indien, bl a den du nämner.

Jag upplever att den musikaliska utvecklingen inom populärmusiken mellan 1962-ca 67, driven bl a av grupper som Beatles & Beach Boys, var så snabb och omvälvande att man nästan tog för givet att albumen runt 65, 66 och 67 skulle innehålla en massa överraskningar. Så även om vi ramlade ur lyssnarfåtöljen, helt bildligt förstås, första gången man hörde en del nya skivorna så tog de flesta av fansen omedelbart till sig nyrordningen och ett ev. nytt sound. Ett tydligt undantag är då BB's "Smiley Smile" som jag diskuterat ovan. Den alienerade snarast den stora massan av Beach Boys fans helt enkelt för att låtmaterialet, åtminstone som det presenterades på den lp:n, helt enkelt inte höll måttet.

Det är inte förutan att 1966 är ett favoritår hos musikaliska 60-talister även om 1967 också var ett år då konkurrensen var extremt tuff.

För att anknyta till Beach Boys, men väldigt långsökt , så är sitarsolot i slute av Do It Again (fast då menar jag Steely Dan-låten ) en riktigt höjdare.
 
BigSwig
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av BurkHans
Jodå, den finns på "Sunflower" från 1970, troligen den bästa och jämnaste av BB's post-60-tals produktion (i mitt tycke). Tyvärr sålde den skivan dåligt, i USA i alla fall och det känns lite orättvist med tanke på kvalitén. Just Tears In The Morning skrevs och sjöngs av Bruce Johnston som då börjat "acklimatisera" sig ordentligt i gruppen och även som låtskrivare, även åt andra artister. Han skrev många fina melodier, dock ibland lite väl smöriga...

Sunflower är kanske främst Dennis skiva, låtarna han var med och skrev som Slip On Through, It's About Time och Forever var av högsta klass.

"Sunflower" finns som en "twofer" på cd parad med "Surf's Up". Dock är "Sunflower"-versionen på denna lika med den som gavs ut i USA. I Europa la man till "Cottonfields" som en extra låt på öppningsspåret. Den låten blev en stor hit och framgång för Beach Boys i nästan hela världen, särskilt i Sverige (deras mest framgångsrika på Tio-i-topp märkligt nog!), men en flop i USA.

"Tears In The Morning" är väl sällan med på de vanliga samlingarna, men finns åtmínstone på trippeln The Platinum Collection som kom för några år sen. Kan man hitta runt hundralappen i varuhusens små cd-ställ. Om du hellre vill ha en samling alltså, men då missar man många små glömda pärlor som aldrig kommer med annars.

Best!

Tack BurkHans.
Jag gick in på iTunes och hittade "Sunflower/Surf´s Up" för 95:-

Och cheez vad mycket det finns med BB på iTunes.

Bl.a. "The Pet Sounds Sessions" för 449:- Som avdankad musiker är jag så klart alltid löjligt
intresserad av att höra olika tagningar och få en inblick i hur en låt utvecklas.

Jag fick en jäkla massa CD:s och DVD:s av en kompis för något år sedan med "studiosessions"
med The Beatles. Fantastiskt intressant.

BurkHans...du verkar vara en trevlig kille...hoppas det är OK med en liten anekdot helt Off Topic.

Den 8:de Juni var jag och lyssnade på Clapton på Globen.

På väg till bilen träffade jag en granne och vi pratade en stund.

"Vart är du på väg" frågade han.

"Jag skall till Globen och lyssna på Eric Clapton" sade jag.

"Eric Clapton vem är det"?

Förklarade och sade slutligen "Han har bl.a. spelat med The Beatles".

"The Beatles...fy fan vilket skit...jag lyssnade på dom i sporthallen 1963...nej...
Trio med Bumba var bäst".

Ridå.

Best
 
Svara på ämne
Topp Dela »