Vissa smurfar fick man en bra och djupare bild av, medan andra bara skymtade förbi. Mina favoriter var Dumsmurfen (Klantsmurfen?) och Latsmurfen. Dumsmurfen ville passa in, men var aldrig önskad och Latsmurfen sket i vad som förväntades av en flitig och moralisk smurf. Två personer som i det verklig livet nog skulle vara mindre roliga att vara beroende av, men som gav extra liv åt serien.
Som de flesta nog gjorde hatade jag livet ur Glasögonsmurfen. Så jävla skönt det var när han åkte på stryk.

Jag väntade bara på att han skulle komma ut som bög och inleda ett förhållande med Kokettsmurfen, fast jag egentligen visste att det inte kunde ske (då) i serier som inte var svenska.
Har det förresten tillkommit smurfar sedan 70/80-talets seriealbum?