2002-07-09, 10:26
#1
Jag var ute på en av min hemstads finare dansrestauranger och var självklart något rent sagolikt berusad. Jag vacklade omkring med ett saligt flin i ansiktet uppe på dansgolvet med en vinkaraff i ena handen och försökte sluddrande få kontakt med det motsatta könet. Kvinnornas intresse för mig verkade dock vara en smula svalt, för att inte säga direkt avvisande.
Jag har aldrig varit någon kvinnokarl, jag saknar fullständigt de egenskaper som kvinnor efterlyser såsom charm, snyggt utseende, världsvana och fina manér, men så här omöjligt hade det aldrig varit tidigare. Så for jag närmade mig någon kvinna så fick de något jagat i blicken och några gav upp små skrik och utrop. Smög jag upp bakom någon kvinna och lade armen om henne så gallskrek hon och spjärnade emot för allt vad hon kunde. En kvinna började t o m veva med sin handväska när jag närmade mig henne för att bjuda upp!
Jag förstod ingenting? Nog för att jag alltid hade fått kämpa för att få någon kvinna att bli intresserad av mig men det här var ju löjligt!
Efter att ha ramlat ned i orkesterdiket för andra gången blev jag dock handgripligen utkastad av ett par bastanta vakter.
När jag stod vid min bil och fumlande försökte låsa upp bildörren så noterade jag slött och med viss förvåning, att jag var strumplästen, jag hade antagligen trampat ur mina skor någonstans under kvällens lopp.
När jag efter mycket besvär hade trixat ut bilen från parkeringen - flitigt halsande ur en flaska Doctor´s Special från handsfacket - så stampade jag gasen i botten ut på motorvägen och försökte finna vägen hem till det höghusområde där jag har min lilla etta. Det var inte så lätt.
Jag måste dock ha hittat hem någon gång under nattens lopp för på morgonen så vaknade jag hemma i min hörnsoffa, fullt påklädd som vanligt, med bilen prydligt parkerad ute på gatan. Jag vände mig om och skulle precis till att sjunka in i sömnen igen när jag märkte att det kändes lite underligt i byxorna, det kändes liksom alldeles stelt i röven. Det sved.
Jag hade skitit ned mig!
Detta förklarade kvinnornas avståndstagande. Gud vet hur länge jag hade raglat omkring i detta genanta tillstånd och hur många hade noterat detta? Hade någon av mina arbetskamrater varit där? Fruktansvärt pinsamt!
Den intorkade skiten hade bränt fast duktigt i röven och jag var tvungen att sänka ned mig i ett ljummet vatten som snabbt färgades brunt för att få skiten att lösa upp sig och därmed få av jeansen. Denna metod bet dock inte på kalsongerna, de fick jag helt enkelt klippa bort.
Resten av dagen satt jag och tröstade mig med stora drinkar bestående av Brännvin Special utblandat med varmt vatten och strösocker. Led Zeppelin, Judas Priset, Deep Purple, Accept och AC/DC vrålande omväxlande ur högtalarna.
Jag vågade inte gå ut för att köpa någon läsk att blanda ut med. Jag sände en tacksamhetens tanke till de gudar som trots allt sett till att jag dagen innan hade varit i affären och provianterat upp mig på djupfrysta pizzor och cigaretter.
Det tog många veckor innan jag vågade gå ut på stan igen.
Jag har aldrig varit någon kvinnokarl, jag saknar fullständigt de egenskaper som kvinnor efterlyser såsom charm, snyggt utseende, världsvana och fina manér, men så här omöjligt hade det aldrig varit tidigare. Så for jag närmade mig någon kvinna så fick de något jagat i blicken och några gav upp små skrik och utrop. Smög jag upp bakom någon kvinna och lade armen om henne så gallskrek hon och spjärnade emot för allt vad hon kunde. En kvinna började t o m veva med sin handväska när jag närmade mig henne för att bjuda upp!
Jag förstod ingenting? Nog för att jag alltid hade fått kämpa för att få någon kvinna att bli intresserad av mig men det här var ju löjligt!
Efter att ha ramlat ned i orkesterdiket för andra gången blev jag dock handgripligen utkastad av ett par bastanta vakter.
När jag stod vid min bil och fumlande försökte låsa upp bildörren så noterade jag slött och med viss förvåning, att jag var strumplästen, jag hade antagligen trampat ur mina skor någonstans under kvällens lopp.
När jag efter mycket besvär hade trixat ut bilen från parkeringen - flitigt halsande ur en flaska Doctor´s Special från handsfacket - så stampade jag gasen i botten ut på motorvägen och försökte finna vägen hem till det höghusområde där jag har min lilla etta. Det var inte så lätt.
Jag måste dock ha hittat hem någon gång under nattens lopp för på morgonen så vaknade jag hemma i min hörnsoffa, fullt påklädd som vanligt, med bilen prydligt parkerad ute på gatan. Jag vände mig om och skulle precis till att sjunka in i sömnen igen när jag märkte att det kändes lite underligt i byxorna, det kändes liksom alldeles stelt i röven. Det sved.
Jag hade skitit ned mig!
Detta förklarade kvinnornas avståndstagande. Gud vet hur länge jag hade raglat omkring i detta genanta tillstånd och hur många hade noterat detta? Hade någon av mina arbetskamrater varit där? Fruktansvärt pinsamt!
Den intorkade skiten hade bränt fast duktigt i röven och jag var tvungen att sänka ned mig i ett ljummet vatten som snabbt färgades brunt för att få skiten att lösa upp sig och därmed få av jeansen. Denna metod bet dock inte på kalsongerna, de fick jag helt enkelt klippa bort.
Resten av dagen satt jag och tröstade mig med stora drinkar bestående av Brännvin Special utblandat med varmt vatten och strösocker. Led Zeppelin, Judas Priset, Deep Purple, Accept och AC/DC vrålande omväxlande ur högtalarna.
Jag vågade inte gå ut för att köpa någon läsk att blanda ut med. Jag sände en tacksamhetens tanke till de gudar som trots allt sett till att jag dagen innan hade varit i affären och provianterat upp mig på djupfrysta pizzor och cigaretter.
Det tog många veckor innan jag vågade gå ut på stan igen.
