Citat:
Helvete 
Jag fick diagnosen autism som 12-åring men har alltid haft svårt att identifiera mig med diagnosen, särkilt i vuxen ålder. Jag har massor papper på koncentrationssvårigheter, impulsivitet, bråk med lärare/elever etc. Det är först när jag skiftat arbetsuppgifter nu i 20-årsåldern som jag förstått hur totalt värdelös koncentration/motivation jag har under fel omständigheter. Till slut trillade polletten ner att jag med 99% sannolikhet har grov ADHD (inattentive). Om inte istället för så jämsides min autism, som tydligen har en mycket hög komorbiditet med ADHD.
Tidigare har jag alltid accepterat mig för den jag är så att säga. Inte tänkt på mig själv som ett offer och sett det som en del av vem jag är med min autism och mina svårigheter att planera. Att jag personligen har svårt att ta mig i kragen och utföra arbetsuppgifter etc. Men jag märker ju på mig själv att det rent fysiskt inte går och att jag instinktivt vill självmedicinera med alkohol och nikotin... Jag inser att det inte är bra och jag vill ja riktig medicin. Det är därför jag sökt en utredning nu och jag vet i princip att jag kommer bli diagnostiserad.
Hade du inga nämnvärda problem/dokumentation under barndomen och därför tog det lång tid? Jag har massor dokumentation som tyder på symptom redan i 3-årsåldern och föräldrar/kollegor/vänner som kan styrka detta. Det är befriande att inse och acceptera mitt biologiska handikapp men väldigt jobbigt att också veta att jag inte har rätt till medicin än.
Jag hoppas verkligen på att få mitt knark redan i år...
Jag fick diagnosen autism som 12-åring men har alltid haft svårt att identifiera mig med diagnosen, särkilt i vuxen ålder. Jag har massor papper på koncentrationssvårigheter, impulsivitet, bråk med lärare/elever etc. Det är först när jag skiftat arbetsuppgifter nu i 20-årsåldern som jag förstått hur totalt värdelös koncentration/motivation jag har under fel omständigheter. Till slut trillade polletten ner att jag med 99% sannolikhet har grov ADHD (inattentive). Om inte istället för så jämsides min autism, som tydligen har en mycket hög komorbiditet med ADHD.
Tidigare har jag alltid accepterat mig för den jag är så att säga. Inte tänkt på mig själv som ett offer och sett det som en del av vem jag är med min autism och mina svårigheter att planera. Att jag personligen har svårt att ta mig i kragen och utföra arbetsuppgifter etc. Men jag märker ju på mig själv att det rent fysiskt inte går och att jag instinktivt vill självmedicinera med alkohol och nikotin... Jag inser att det inte är bra och jag vill ja riktig medicin. Det är därför jag sökt en utredning nu och jag vet i princip att jag kommer bli diagnostiserad.
Hade du inga nämnvärda problem/dokumentation under barndomen och därför tog det lång tid? Jag har massor dokumentation som tyder på symptom redan i 3-årsåldern och föräldrar/kollegor/vänner som kan styrka detta. Det är befriande att inse och acceptera mitt biologiska handikapp men väldigt jobbigt att också veta att jag inte har rätt till medicin än.
Jag hoppas verkligen på att få mitt knark redan i år...
Hej!
Jag hade tydlig dokumentation från barndomen, främst av dokument som skrevs under föräldramöte med lärarna som alla noterade att jag pratade alltför mycket.
Så en brist på dokumentation har inte varit fallet utan det tar bara extremt lång tid att utreda NPF då hela den svenska vården är överbelastad.
Om du vill ha medicin och vill ha det snabbt så skulle jag
1. Sluta dricka alkohol. Dina alkohol nivåer kommer att mätas (PEth) och du kommer inte att utredas innan du är helt ren. Det tar tid för alkoholen att helt försvinna ur kroppen.
2. Gör en privat undersökning. Det kostar pyton men då får du det gjort innan sommaren är över.
Glhf!
