Vad anser ni om Michael Foucaults tankar om panopticon?

Utveckla gärna. Jag förstår inte riktigt vart du vill komma, men uppenbarligen har du sakkunskaper i ämnet, och det verkar vara relaterat oavsett vad. Vad menar du med biologisk mångfald, och hur anknyter du det till statens intrång i privatlivet?

Men hur står det egentligen till med läsförståelsen här på FB? Jag har aldrig någonsin nämnt något om biologisk mångfald.

Här är text som min gamla lärare har skrivit kring detta ämne, mina egna försök till förklaringar känns överflödiga när denna finns att tillgå. Texten är pga storleken förkortad.

I Foucaults publicerade skrifter dyker termen "biopolitik" upp för första gången i slutet på Viljan att veta 2 och vid första anblick föreföll problemet föga integrerat i bokens övriga analyser, som gällde det historiska ursprunget till den moderna idén om könet. I anslutning till teserna i Övervakning och straff beskrivs här en skiftning i maktens struktur från en suveränitetens epok, vars teori vi kan finna i paradigmatisk form hos exempelvis Hobbes, där härskarens rätt ligger i att ta liv eller låta leva, till den moderna konception av makten som ligger i att förstärka, göra produktiv, sätta samman, maximera och administrera livet - "att lägga livet tillrätta", som en möjlig svensk översättning kunde lyda av uttrycket "gérer la vie". I viss mening är detta ett framsteg mot en mer "human" värld, men Foucault understryker att det samtidigt öppnar för den biologiska konception av det politiska - att utrota fienden, att driva ut degenerationen, folkfienden eller klassförrädaren ur samhäll*skroppen för att uppnå den rena rasen eller klassen - som ligger till grund för modernitetens stora folkmord. Denna nya maktform handlar på ett plan om att individualisera, eller mer precist att producera individualitet som den nya punkt där samhället ska förankras och där regerandets tekniker ska appliceras. Men samtidigt uppträder ett nytt objekt på makronivån, populationen, som är det sätt på vilket individer*na framträder som statistiskt fenomen, där de har en kollektiv hälsa och kollektiva former för reproduktion. Livet blir till befolkningens biologiska liv som nu måste övervakas och analyseras, och utgör en ständig källa till oro, men därför också till uppfinnandet av nya tekniker och former av vetande som ska sondera djupet hos detta nya bios.3 Hur lever män*niskor, hur bor de, vilken är deras hygieniska och medicinska status, hur mår de, hur parar de sig, under vilka betingelser blir familjen lycklig och när blir den till en sjukdomshärd - detta är den typ av frågor som nu tränger sig på och som fodrar en helt ny typ av teknik för regerande. I Sécurité, Territoire, Population skisserar Foucault först ett brett his*torisk perspektiv där biopolitiken kopplas samman med den moderna statsapparatens utveckling under 1700-talet. Texten knyter därmed direkt an till avslutningen av den föregående föreläsningsserien, där begreppet introducerats som en maktmodalitet som följer efter disci*plinens inriktning på kroppens nivå: "vid slutet av 1700-talet", skriver Foucault, "ser vi något nytt uppträda, som inte längre är den mänskliga kroppens anatomo-politik, utan något jag skulle vilja kalla människosläk*tets 'biopolitik" (IDS 216). Tillsammans med populationen framträder nu också begreppet "säkerhet", som blir centralt därför att faran för staten kommer inifrån, från populationen själv och dess inneboende tendens att alstra obalanser, avvikelser och oförutsägbara kriser, till skillnad från i den gamla suveränitetsmodell som syftade till att behärska ett ter*ritorium och skydda det mot en yttre fiende. Detta kommer att fordra nya sätt att regera, och i de tre första föreläsningarna lyfter Foucault fram en serie problemfält som alla står i kontinuitet med det tidigare programmet: stadens problem, som koncentreras i begreppet "miljö" (hur skapa gynnsamma livsbetingelser, öka hygienen, reglera familjens struktur etc); behandlingen av den temporära och oförutsägbara hun*gersnöden, som måste hållas i schack genom reglering av produktionen och distributionen av spannmål (vilket introducerar den politiska eko*nomins dimension), och problemet med smittkoppor, som leder till nya medicinska tekniker och kontroller och till en "medikalisering" av det sociala rummet.

I den fjärde föreläsningen skiftar emellertid perspektivet och Fou*cault gör en hel serie utvikningar som till en början kan verka förvir*rande. Framför allt introduceras här begreppet "gouvernementalité" (gouvernementalité) (STP 111), som vi kunde översätta med "regering*steknik" eller "regeringskonst", och ett nytt undersökningsfält förefaller öppnas, nämligen frågan om staten: hur kan statsapparaten förstås med utgångspunkt i de tidigare maktanalyserna, vilket är en fråga som till stor del varit frånvarande eller rentav explicit avvisats i hans tidigare verk. "Är det möjligt", skriver Foucault, "att infoga den moderna staten i en allmän maktteknologi som skulle ha säkerställt dess förvandlingar, utveckling och funktion? Kan man tala om något sådant som en 'reger*ingskonst' som skulle vara för Staten det som segregeringens tekniker var för psykiatrin, det som disciplinens tekniker var för straffsystemet och biopolitiken för de medicinska institutionerna?" (124). Detta nya intresse ska inte nödvändigtvis fattas som ett avsteg från de tidigare maktanalyserna, inte heller som ett avvisande av det biopolitiska temat, utan snarare som ett nytt perspektiv som visar att det är först på statens nivå som disciplinens mekanismer löper samman- men inte i termer av staten som instrument för klassdominans (som i den traditionella marx*istiska analysen) eller som en byråkratisk självreglerande maktstruktur (som i en viss typ av funktionalistisk sociologi), utan som ett högst sam*mansatt fenomen. Staten har ingen essens, den är inte en universalie utan bara ett "rörligt utsnitt av ett ständigt pågående förstatligande (étatisation)", den "rörliga effekten av en regim av multipla regering*stekniker" (NB 79), aldrig en autonom källa till makt och därmed alltid en zon av konflikt.

I en lång historisk tillbakablick leds vi till en analys av regeringskon*stens ursprung i den tidiga kristendomen ("herdens" roll i pastoratet), via den kristne pastorns transformation till en "människans ledare" un*der 1500-talet, till "statsförnuftets" uppdykande och idén om en "polis*vetenskap" (police eller Polizeiwissenschaft, det vill säga teorin om en genomgripande metod för att övervaka samhällets alla funktioner i termer av effektivitet, som utvecklas från 1600-talet och framåt, och till sist sammanfattas som systematisk doktrin om administrationsteori av von Justi) och det är inte förrän i den sista föreläsningen som vi återvän*der till frågan om biopolitiken, som nu återigen ses i relation till den politiska ekonomins roll och "poliseringen" av samhället. Dessa utför*liga historiska analyser av "regeringsteknikens" genealogi förefaller på så sätt ge biopolitiken mindre vikt, och vi ser snarare framträdandet av det som senare skulle bli ett av Foucaults huvudteman, "att styra över sig själv och över andra" (vilket utgör ämnet för de två sista och ännu opublicerade föreläsningscyklerna från 1982-84, Gouvernement de soi et des autres), där han vänder tillbaka till subjektet och dess självrela*tion som "etiskt" problem (vilket inleds i den nyligen publicerade serien från 1981-82, L'Herméneutique du sujet, som i huvudsak behandlar an*tika texter). I en mening skulle vi i denna sekvens av texter (där det för*visso fortfarande finns viktiga lakuner, framför allt föreläsningarna mel*lan 1979 och 1981, Du gouvernement des vivants och Subjectivité et Vérité) kunna rekonstruera en stegvis förskjutning från disciplinering-steknikernas olika aspekter till en teori om subjektet, där frågan om biopolitiken var tvungen att förbli hängande i luften, som vore den ett slags mellanstation, eftersom den fortfarande var alltför knuten till en maktproblematik som tenderade att utesluta de processer genom vil*ka människor gjort sig själva till subjekt, vilka Foucault allt mer kom att fatta i betydelse av en etik i ordets vidaste bemärkelse. Denna tolkning understöds också av de två sista banden av Sexualitetens historia där temat om makten, staten och biopolitiken förefaller ha försvunnit helt.

Visst fog kan finnas för en sådan tolkning, men ända måste man se hur temat "regeringsteknik" integrerar frågan om biopolitik i ett vidare sammanhang snarare än lämnar den åt sidan (även om detta sammanhang inte går att rekonstruera endast utifrån de texter som Foucault själv publicerade). Den efterföljande föreläsningsserien, Nais*sance de la biopolitique, ger frågan ytterligare en vinkling genom att på ett överraskande sätt koppla den till den liberala politiska traditionen, som nu ses som en exemplarisk regeringsteknik för utövande av bio*makt, just genom att den utgör en kritik av statsförnuftets "polisiära" regeringskonst och upptäckten av en ny konst som snarare handlar om statens gränser. Problemet gäller hur ett en regering kan begränsa sig själv, vilket pekar hän mot en helt ny typ av politisk rationalitet: hur uppnå maximal effektivitet genom ett minimum av ingrepp? Detta är för Foucault liberalismens problem som det tar form under slutet av 1700-talet, redan innan ordet som sådant slagit igenom i den politiska terminologin. Detta sker framför allt inom den politiska ekonomins teori, som därmed tränger undan idén om en yttre begränsning genom "rätten" som statens grundval, och liberalismen kommer på så sätt att utgöra fundamentet för den nya maximeringen av livet, vilket kan synas överraskande. Ty är inte befolkningen just ett objekt för kontroll, för en makt som utövas uppifrån och ner, för allehanda åtgärder och program som administreras av stater eller partier, alltså den raka motsatsen till det vi traditionellt uppfattar som "liberalism", där individens fria val står i centrum?

Det är inte helt irrelevant. Det Foucault pratar om är modernismens försök att skapa den perfekta människan. I Sverige fick detta sitt uttryck i rashygien när folkhemmet skulle byggas. Kris i befolkningsfrågan (1934) av makarna Myrdal är ett exempel på den biopolitik som Foucault nämner, och som delvis kom att tillämpas i Sverige.

Biopolitiken åsyftar en biosocial ingenjörskonst, där samhället likriktas och finputsas bort från alla störande element. I skolorna lärdes barnen att tala rent, utan dialektala uttryck, vänsterhänta tvingades skriva med höger hand etc. I Sverige fick detta sin yttersta form i rashygienen. Steriliseringar fortsatte i Sverige ända in på 1970-talet och hade ingenting med "nazism" och dylikt att göra vilket verkar vara en vanlig missuppfattning. Fenomenet bör därför inte jämföras med det som man sysslade med i Tyskland. Såhär skrev makarna Myrdal i boken;


Det har att göra med den panoptiska maktstrukturen, om samhället anser att biopolitiken är viktig och prioriterad. I dagens samhälle är det främst den biologiska mångfalden som får anses vara i ropet.

Vartifrån kommer denna nya iver att disciplinera massorna?
Är det bara för att det är tekniskt möjligt just nu, eller är det ett nytt behov som uppstått?
Vilka ligger i så fall bakom det?

Glöm inte att Panopticon var just ett fängelse.

Särskilt ny är inte ivern. Syftet är det gamla vanliga, att få samhället att fungera effektivt och att underordna medborgarna auktoriteten. Det är snarare ett mänskligt drag än teknikrelaterat. Även i apflockar finns det till exempel en ledare och strikt ordning inom flocken.

Det nya är väl kanske snarare att med modern teknologi öppnar sig helt nya möjligheter att övervaka människor, som inte fanns tidigare. När Sverige blev Sverige under 1500-talet baserades statens allt mäktigare roll på en kartläggning av medborgarna. Staten kunde börja håva in pengar och skapa sig en stadig inkomst som kunde användas till att bygga palats och rusta arméer, först när staten hade fått koll och pli på sina medborgare, så att dessa började betala skatt.

Skatter och statens våldsmonopol är helt fundamentala för statens auktoritet, och därför är det inte konstigt att staten ser mycket allvarligt på ekonomisk brottslighet och våld som utövas mot dess tjänstemän. Detta skrev Machiavelli om redan på 1500-talet i Fursten. Principen för makt är makt. Så enkelt är det.


I dess bokstavliga betydelse betyder det att övervaka (-opticon) alla (pan-).

Visst, naturligtvis är kontroll en instinkt.
Men det jag menar är att det dykt upp så plötsligt.
Det som skrämmer mig mest är hur sjukt jävla snabbt det går att totalt omvända ett helt folks mest fundamentala rättsprinciper.
Över en natt försvann den grundmurade rätten till oinskänkt privatliv. En värdering som är av samma dignitet som tex rösträtten.
Helt plötsligt avfärdas det med en axlelryckning "Vadåå, det e ju bra me övervakning ju. Jag har inget att dölja. Vadå privatliv? Eru skum eller..."
Det gör mig mörkrädd. Människor är lättleda får. Så pass att det är farligt.

Nja jag vet inte om jag kan hålla med dig. Det som snarare har hänt (i västerländska samhällen) är vår extrema individualisering, och med det har det uppstått en personlig sfär som vi är måna om. Backa klockan trettio år i Sverige, eller till och med sextio år och du ser att man hade järnkoll på varandra och att den personliga sfären tvärtom var mycket mindre än idag. Det var därför man till exempel aldrig hade sex (åtminstone inte så att någon fick reda på det) före äktenskapet, för hade man det blev man genast utstött ur gemenskapen.

Menar du att Panopticon är ett sätt att gå tillbaka till den gamla stamkulturen?

Förr i tiden var det lackade sigill på posten.
Dagböckerna hade små lås. Att skvallra var något fult.

Jag menar nog snarare att vi i det långa perspektivet aldrig har lämnat stadiet med ständig övervakning. Förut var det byhövdingen eller grannen i det strikta samhällsklimatet som hade koll på en. Idag tar staten över rollen allt mer. Jag menar att det upplevs som en stor inskränkning idag, då vi i vår individualistiska tidsålder har blivit vana vid att känna oss fria och göra vad vi vill.

Det har dock varit mycket en illusion. Statens underrättelsetjänster var mycket aktiva i registrering och övervakning av svenska medborgare under Kalla kriget till exempel. Vilket Säkerhetstjänstskommissionen med sin 3 000 sidor långa rapport visade häromåret. Kanske är det även IT-teknologin, internet i synnerhet, och debattforum som Flashback som har gjort oss mer medvetna om övervakningssamhället.