Social fobi efter stresssyndrom, medicinering?

Har en fråga om medicinering vid panikångest efterföljande utvecklad social fobi, först en ganska lång inledning och bakgrund:

Kort om mej, 44 år, gift med två små barn. Har väl alltid varit lite introvert men älskade ändå att vara ute och leka med kompisar och hade inga problem med att det var livat runt mej, aldrig så det störde. Har aldrig käkat några droger eller liknande och har ett allmänt välstädat liv med hus, vänner och bekanta och så vidare. Jag har aldrig haft problem med stress, utan har varit den i kompiskretsen som alla sagt att "du som är så lugn". Så har det varit, ju stressigare situationen har varit, har jag varit den som tagit kontroll, och med mitt lugn lotsat övriga igenom.

Har inga diagnoser, men har alltid pendlat mellan att vilja göra en massa och att vilja vara hemma och ta det lugnt. Har alltid haft "projekt" på gång, jobbrelaterade eller något här hemma såsom att bygga uterum, pool, eller pyssla med hemautomation. Har alltid velat lära mig saker och utvecklas. Älskar bilvård och kan lägga timmar på att försöka återställa bilar till nyskick.

Fick min första panikattack på jobbet för 4 år sedan. Under ett möte pratade en kollega med mig och hon pratade högt och stod nära och pratade väldigt snabbt. Rätt som det var började benen darra och röra sig, tryck över bröstet, sus i öronen och hjärtat började dunka som fan, kände mej illamående och fick en plötslig panik av att bara vilja försvinna, ta mig därifrån, eller typ börja gråta och lägga mej på golvet. Minns inte exakt vad som hände men jag lyckades ta mig hem och var borta från jobbet två dagar. Gick till vårdcentralen, de misstänkte kristallsjukan och bad mig återkomma om jag blev bättre. Jag visste då inte vad panikångest var för något, eller vad som hade hänt med mig, trodde nästan det var en hjärtattack.

Därefter var det lugnt och allt var som vanligt fram till 2021 någon gång, när jag skulle hålla en kortare presentation inför 20 människor. När jag började prata kom samma skit igen, min röst brast och kan fick en plötslig panikkänsla och lyckades precis att avsluta det jag presenterade och lämnade över till en kollega medans jag gick till toaletten och andades och efter några minuter lade paniken sig men hela jag darrade som ett aspelöv. Gick åter igen till vårdcentralen, de tog 3 rör blod men inget var fel med mej, jag misstänkte annars nån bristsjukdom, typ d-vitamin. Läkaren frågade mej "vad tror du att det är"... sen fick jag numret till en KBT-terapeut, men ringde aldrig numret för det hela försvann sen.

Sen, en gång 2022 i fikarummet när vi satt och pratade minns jag att personen mittemot satt och låtsades kunna en massa om ett land han uppenbarligen aldrig har besökt, men jag hade varit där och visste att det han sa var fel, jag eldade upp mig så jag hörde hjärtat dunka med argument men innan jag hann säga något kom samma panik igen och det kändes som om jag skulle trilla av stolen allting bara gungade, hjärtat bankade, öronen susade, tryck bakom ögon och jag bara gick därifrån och sa nåt med att "jag mår inte bra jag åker hem"...

Efter den episoden försvann aldrig den här panikångesten, utan den kom på ställen med mycket folk och sorl, typ mataffärer, restauranger och liknande. Jag kunde nästan bryta ihop av att åka till mataffären och handla saker till min fru, som jag inte visste exakt var de fanns. På något sätt lyckades jag ändå ta mig igenom handlandet, kassan och betala och gå ut, men var helt knäckt efteråt. Jag bytte jobb till ett med nästan bara distans och det funkade bra, men den här ångesten kommer ändå när man minst av allt anar det. Jag har under tiden gått till en samtalsterapeut och fått förklarat allting om ångest, panik och liknande och det har hjälpt och för några månader sedan var jag nästan "normal", men efter en stressig tid på jobbet förra veckan fick jag en kraftig stressreaktion och började gråta som fan här hemma och läkaren sjukskrev mig en månad. Därefter återkom panikångesten i sociala situationer med mycket sorl och folk. Nu är jag lugn och stabil tycker jag, har kört igenom 5 olika "är du deprimerad-tester" och alla säger antingen negativt eller väldigt svagt positivt. Däremot får jag höga poäng på tester om ångest och oro.

Under sjukskrivningen har jag utsatt mig för en massa olika situationer, har man småbarn kommer man liksom inte undan. Det som INTE fungerar är ställen med mycket tjo och tjim typ fotbollsträning, marknader inomhus eller utomhus med mycket folk och sorl. Jag kan med nöd och näppe befinna mig där och gå och titta, men om någon vill prata med mig bryter hjärnan ihop och jag kan knappt svara, och vill bara lämna.

Ska träffa läkaren för återbesök nästa vecka. Jag känner mig fullt frisk och normal, är dock lite deppig över att det har blivit som det har blivit, man känner sig mentalt handikappad över att inte kunna(våga) göra vad man vill och min fru har väl knorrat lite över att jag inte "vill hitta på saker" så mycket längre, typ åka på aktiviteter. Jag undviker aktiviteter med mycket folk, och känner viss oro för alla kommande avslutningar med barnens aktiviteter, skolavslutningar och dylikt. Det kommer att bli jobbigt i min nuvarande situation, men jag vill ändå vara med.

Vad finns det egentligen för sorts medicinering som kan hjälpa mig i min situation? Jag tog upp detta med mediciner innan med samtalsterapeuten, men han tyckte jag då var för frisk för det, och att samtal borde hjälpa. Hade jag inte fått denna senaste kraftiga stressreaktionen och efterföljande sjukskrivning hade det säkert varit så. Nu känner jag dock att jag gärna hade velat få något snällt preparat som kan ta dän den där ångesten och oron jag känner över sorl och en massa folk så att jag kan vara lugn och glad även i dessa situationer. På sikt räknar jag dock med att övervinna detta helt själv, men på kort sikt hade jag gärna velat ta något milt ångestdämpande. Frågan är, finns det? Har läst massor om benso, SSRI, Lergigan, atarax och allt vad det heter och man blir ju mörkrädd. Jag känner absolut inte att jag är så pass illa däran att jag vill ge mig in på SSRI, och vill verkligen inte bli beroende av benso typ oxyscand. Har jag något val? Min fru jobbat inom vården och tipsade om Lergigan som de ger sina patienter vid mild oro/ångest och som inte har någon beroendeproblematik. Kan dessa hjälpa tros? Kan det vara något att börja med? Kan tillägga, jag har under hela denna tiden aldrig haft problem med sömnen, sover som ett barn. Enda symptomen är som sagt:

- Nästan alltid panikreaktioner i situationer med mycket folk/sorl i samband med att jag ska prata/äta eller göra något som kräver lite tankeverksamhet. Ett glas vin eller två har dämpat detta har jag märkt. Då står jag ut längre, typ på bjudningar med mycket skrikiga barn.

- Gråter lättare typ när vi ser på sorgliga filmer.

- Har blivit lite deppigare och "trögare" på grund av dessa paniksituationer, det är liksom inte roligt att hitta på något, t.ex. planera resor, när man inte vet om något händer då... mycket oro i onödan.

Tacksam om någon kanske känner igen sig och har erfarenhet av liknande situationer. Jag är inte en sån som litar till 100% på vad läkaren säger, och vill gärna ha lite kött på benen och motargument. Vissa läkare gillar att skriva ut preparat till höger och vänster.

tacksam för att du orkat läsa så här långt...

Snacka med läkare och förklara hur tungt det är. Skriv ut ditt inlägg, seriöst, ta med dig ett pappersark med allt eftersom det inte är helt ovanligt att vi har svårt att få fram allt och att kunna langa hela arket kan ge dom en bättre och ärligare inblick.

Dom där internettesterna är totalt meningslösa.

Be din fru att ta det litet piano med knorrandet - du har inte valt det här och det är enormt tungt. Panikångest leder ofta till skräck just inför situationer där du tror du kan få det. Vilket är varför man tränar på att ta sig dit, man försöker öva på att hantera det. Men det kräver dedikation och som småbarnsförälder är det rätt svårt att hitta tid till det där. Samtidigt blir man svintrött, det tar sjukt mycket energi att hantera den formen av stress.
Och just känslan av att vara otillräcklig eller inte klara eller att man ska "bli galen" kan leda till depressioner och fan och hans moster och det gör en enormt trött.

Det finns flera SSRi som inte innehåller opiater, men som samtidigt måste trappas upp och ner. Citalopram och andra. Men alla dom har bieffekter.
Orsaken varför man tar dom är för att hålla en på banan i alla fall. Man får enormt små doser som ska se till att du har en sportslig chans att gå till mataffären och att din kropp ska inse att "nej men det var inte så satans farligt detta" och sluta vänja sig vid att pumpa dig full med adrenalin.

Oberoende vad - ta med dig lappen med den här texten du har skrivit när du ska träffa läkaren. Hela texten. Sen lyssna på vad dom vill ha sagt.

Och igen förklara noggrannt för din fru att det här verkligen inte är nåt du valt, att du gör ditt bästa men att det kommer vara ett år där du måste kämpa litet i motvind för småsaker.

Finns det någon möjlighet att man övar in frasen - "jag får panikångest emellanåt och vet inte ännu vad det beror på" så säger man - ursäkta jag måste avsluta, gå, ta en paus eller så.
Jag tror alla, vuxna människor i alla fall har hört om detta så du borde få förståelse av de allra flesta.

Ingen lär väl säga dumskalle eller attackera dig för att vara uppriktig.

Detta för att i så lång mån slippa medicinering.

Om du funkar 99 % av din vakna tid och spattar ur vid något tillfälle var dag så kanske man kan lida sig igenom detta.

Jag hoppas att det släpper taget om dig och att du kan känna dig fri och glad inom kort!

GABA-piller kan hjälpa. Det är lite ovetenskapligt, och är ett "naturläkemedel", men det finns ett samband mellan GABA och vad alkohol gör med hjärnan. Det är ganska dyrt, men kan vara värt att testa. Det är helt ofarligt, men man kan uppleva någon sekund att andningen blir lite grundare (väldigt kort) ett tag efter att man tagit det. Man blir inte full eller hög eller någonting, men för många hjälper det mot ångest.

Micro dosering. Och nej börja för fan inte med SSRi, om du inte själv vill bli en zombie, där inget är bra. Eller dåligt.

Rent rävgift som har patent ett x antal år till, tills nästa kommer, precis som benzon var innan.

Nu ska jag inte dra in där.. men du får sämre Testo/Sexlust (inte lite heller) viktuppgång (vätska). För det är dom kommer försöka ge dig först. Du får snällt acceptera det, prova om du vill. Men sen dit och klaga på skiten.

Du kommer då få en annan sort. Eller annan medicin.

Om du är ren i dina papper eller kan köpa dig till tjänsten, så tar det några möten för att ens få lite sobril.

Jag har tips, IOM att jag ej känner dig så väntar jag med att säga något.

Du behöver nog bara en valium ibland. Börja inte gå skiten bara. Men bättre än SSRI (för mig) och rent fysiskt.

Alt en Svamptripp (det kan verkligen hjälpa) utöver det.. självklart träning.

Bästa medicin mot panikångest =
Alprazolam, men rena helvetet om du blir beroende.

kämpat själv med skiten i 9 år.

Finn ingen lösning än att exponera sig för det man tycker är jobbigt. Precis som du så klara jag inte av basala vardagliga grejer.

Finns böcker om det och KBT.

Själv väntar jag på en tid hos psykolog då det är svårt att få en tid.

Men du dör inte va det.

Själv utvecklade jag hälsoångest och hade paniksyndrom,
Idag mår ja bättre men är inte fullt frisk. tex sitter jag som passagerare i en bil så blir det pirrigt och jag nästan kan inte sitta stil.

Tacksam för era svar.

Ja har alltid saker nedskrivna med mig till läkaren, det är svårt att få med allt när man sitter där och tiden är begränsad. Sen vill man ju beskriva sina symptom på "rätt" sätt så att man inte blir missförstådd och får fel sorts hjälp. Väntar på samtalsterapi, men det verkar vara väldigt lång väntetid, två månader har gått nu.

Var mest nyfiken på medicineringen, om det finns "snälla" mediciner som kanske räcker för att ge självkänslan en skjuts uppåt och mig lite mer självförtroende att inleda samtal med folk. Jag är ju som sagt med på de flesta av barnens aktiviteter men undviker att börja prata med folk för att det *kan* trigga en orosattack, speciellt om jag står upp och det är en öppen miljö. Hos läkaren, terapeuten eller hemma hos folk kan jag sitta och babbla hur mycket som helst, speciellt efter ett glas vin. SÅ det är ju inte själva samtalet i sig som är jobbigt för hjärnan och triggar oro, utan det är ju situationen i sig, gissningsvis pga att det var i liknande situationer som jag fick mina första panikattacker, och hjärnan minns det.

Jag är en envis jävel också, och orkar inte gömma mig, men det hade varit såååå skönt att kunna ta ett litet piller som tog udden av min oro just där under några timmar, så jag kunde börja fylla hjärnan med positiva minnen. Vill verkligen inte börja med tyngre preparat som sertralin, benso och liknande. Vill bara kunna övervinna kroppens stressreaktion, och i nuläget går det inte med andningsövningar, benen slutar tyvärr inte springa och pulsen går tyvärr inte ner.

Jag tänker att det krävs inte speciellt mycket av dessa mediciner, då jag ofta är märkbart lugnare och mer tålig inför sorl, ljud och liknande bara efter ett glas vin, men jag kan ju inte dricka alkohol varje gång jag ska göra något. Dock, efter 2-3 glas vin blir det inte roligt, då blir jag väldigt trött, lättirriterad, lite snurrig och får otäcka baksmällor, något jag aldrig haft innan i mitt liv, har alltid reagerat positivt på alkohol (blivit pigg och glad men samtidigt kunnat behålla min skärpa) innan och aldrig fått baksmällor.

Jaja ska inte leka doktor, men jag hoppas man får lite hjälp denna gången och kanske något litet piller som kan pigga upp och "hålla en i handen", så det blir kul igen att gå på restauranger, konserter och sånt. Det kanske rent av hjälper med placebo, det förvånar mig inte.

Psykisk hälsa --> Psykiatri och psykofarmaka
/Moderator

Jag var i likande situation som du för 20 år sen. Började med SSRI vilket var mitt livs största misstag. Nu funkar inte skiten längre (har provat flera) och det är ett helvete att sluta med dem. Önskar att jag tagit tag i min livsstil och beteende då istället. Nu är det hundra resor värre.

Benzo är det ända som hjälper nu och det är ingen långsiktig lösning. Med facit i hand borde man kanske ha kört Oxascand eller Stesolid då för att arbeta in rätt betenden utan för mycket stress. Det är stressen i allt som pajar psyket. Har fattat det nu.

- Skaffa dig en diagnos med en uppriktig patientberättelse som grund.
- Påtala att du vill pröva lindrig medicinering som start.
- Därefter fråga läkaren vad som är bästa behandling.
- Och bestämma dig för om du skall pröva det och lita på läkaren.
- När du känner full tillit göra EXAKT så som du och läkaren kommer överens om och inte trixa med egna varianter.
- Och vara helt öppen med vad du gjort/inte gjort till återbesöket.
Allt för ömsesidig tillit och att ge din läkare rätt förutsättningar att justera behandlingen vilket inte sällan erfordras.
--------------
Några tips:
1. här på Flashback finns det stor erfarenhet av psykisk ohälsa och medicinering att dra nytta av, men det finns ju även andra forum där man kan prata anonymt; mind forum t ex tror jag
2. det talas ibland negativt om psykiatriska mediciner, vården, psykiatrin i sig och alla möjliga läkemedel som kan få den mest opåverkbara att skaka i grundvalarna. Var försiktig så att du inte räds i onödan och lyssnar okritiskt på dessa klagovisor.
3. Egen erfarenhet endast för mig kanske: terapi utan mediciner kan vara en godtabar lösning om jag inte gillade vissa medikamenter medan mediciner utan terapi kanske inte alltid gav optimal hjälp för att bygga om tankemönster. Jag tror socialstyrelsen rekommenderar terapi vid insättning av t ex SSRI.
----------
Det finns väl mycket om punkt 3 på nätet, men här är i alla fall ngt från uppsala universitet:
https://www.uu.se/nyheter/2022/2022-...-pa-olika-satt

De ovan som säger att SSRI bara är skit har fel. Det funkar för väldigt många. Självklart ska man inte enbart förlita sig på mediciner, men de kan definitivt hjälpa en upp till ytan så man har kraft att ta tag i livet/orsaker på riktigt.