Systrar hatar varandra. Gillar du dina syskon?

Jag älskar mina syskon å dom älskar mig.

Jag är tacksam över att ha min syrra.
Min personlighet clashar svårt med hennes ibland och det blir kalabalik.
Men vi lägger båda egot åt sidan så småningom och går vidare.
Så bör det vara i en familj.

Jag har tre syskon en pratar jag med ett par gånger i veckan medan de andra två är det väldigt sporadiskt med det har väl med stt de har sona ide'er om allt men i övrigt så är de som folk i övrigt.

Har inte mycket kontakt alls med mina syskon, vi är såpass olika att det aldrig riktigt funnits någon gemensamt. Gillar jag dem? Tycker det är en konstig fråga. De är en del av min familj och även om de skulle hata mig (tror det är mest neutralt) så vet de ändå att oavsett vad finns deras storebror där som hjälp.

Finns saker de gjort som jag verkligen skarpt ogillar, men skulle inte kunna hata dem. Familj går före jaget.

Mina systrar och bror har jag extremt lite kontakt med, trots att vi bott i Stockholm hela livet. Bor tom bara en kvarts promenad från ena systern. Men vi är så olika och har så lite gemensamt, så har det varit ända sedan tonåren för oss alla. Vi är som helt olika personer och om det inte vore för utseendets skull så finns det inget som pekar på att vi är släkt eller har växt upp med samma föräldrar.

Varken jag eller mina syskon verkar ha någon som helst vilja eller dragning att ha regelbunden kontakt, vi har inte riktigt något att ge varandra i en relation känns det som. Det har varit tråkigt på ett helt odramatiskt sätt utan stora bråk eller meningsskiljaktigheter. Vi ses på vissa gemensamma sammankomster med familjen, springer på någon av dem på stan ibland. Snackar lite, vi är alla nöjda med den begränsade kontakten och så fortsätter vi med våra liv.