Testar livet blir mer olycklig av det?

Låter rimligt, ömsesidig tillit är mycket viktig. Särskilt viktig om man har blivit djupt sviken av människor i ens uppväxt... Vissa saker du skriver gör att jag tänker att du har det?

Tillit är ju en two way: att vara en person andra kan lita på och att hitta människor som generellt håller löften och är autentiska. Jag upplever att männskor får svårare att hålla löften och prioritera vänskap nu efter 25... Vissa går in i djupare förhållanden och prioriterar rimligtvis då partnern. Man ändrar vanor och förändras åt olika håll - generellt häng med vänner blir inte längre självklart. Under den här perioden (som jag nu upplever precis efter 25), tror jag att det är vinnande att ha förmågan att vara emotionellt flexibel - något som kan vara svårt om man har trauman kring krossad tillit till andra, förtroende-issues och/eller höga krav på att fasta uppgörelser hålls.
Vad känner du inför detta? Är du en person andra kan lita på? Är du rigid eller kan du vara emotionellt flexibel kring sådant här?

Ja, revansch och upprättelse kan bli centralt om man har ett baggage av att bli manipulerad, nedtryckt och sargad av andra. Har du det? OM du har det är det så förståeligt att självhävdelsen ger dig en form av kick. Men...tror du att kicken verkligen handlar om makt i det läget...? Jag misstänker att det går djupare än så.

Kanske ska du berätta detta om du vill att folk ska hjälpa dig istället för att uttrycka dig som ett svin?

Manipulerad av familj som barn 100% annars också varit den offervillige som tagit den för laget tidigare vilket har lätt till problem dessutom godtrogen i mitt tankemönster. Nu är det tvärtom på gränsen till överdrift så som jag lever och hanterar människor.

Vid den här åldern folk slutar ha vänner eller håller sig i sina slutna cirklar. Från att vänner har betytt det mesta för grabbar till att vänner knappt existerar rätt mysko faktiskt har tänkt på det tidigare verkar gälla dom flesta.

Man får förlika sig med sin ensamhet.

Onödigt av dig att bli så provocerad av min text och vårda ditt språk tänk på det.

Verkar som en vidrig uppväxt med stor dysfunktionalitet...och som att du utvecklade ett gränslöst förhållningssätt i att vara andra till lags. Ett emotionellt medberoende där att "ta en för laget" och att vara "godtrogen" är förlängningar av just sådana inlärda beteenden.

Motreaktion i nutid verkar vara höga/orimliga krav på din omgivning och stor vaksamhet/misstänksamhet inför att bli utnyttjad, manipulerad. Kraven och vaksamheten som finns där i skyddande syfte, blir i övermått hindrande när det kommer till att forma nya relationer och att skapa ett generellt välmående. Du verkar inte alls må bra och du verkar sluta dig mer och mer.
Du beskriver det även som att du, i ditt generella förhållningssätt idag, "hanterar" människor. Det är enbart ett ordval, en detalj...men ordvalet verkar signifikativt för ett slags kontrollbehov och ett utbrett undvikande i ditt generella sätt att vara. Tankar?

När det kommer till förändrat umgänge: Det är viktigt att sörja att en era är över. Därefter blir det viktigt att försöka inleda och skapa en ny era - om man planerar att utvecklas och må bra. Du skriver "Man får förlika sig med sin ensamhet". Och visst får man det. Men det är ju en fegis väg. En person som resignerat, hopplöst och sårat viker ner sig under sitt emotionella bagage + symtom därav. Du måste väl ändå vara modigare än så? Right?

Det verkar som att du skulle behöva samtalsterapeutisk behandling från en legitimerad psykolog eller psykoterapeut som du jammar med. Kanske bearbeta hur din uppväxt har format dig och påverkar/begränsar dig i nutid. Du verkar behöva göra upp med det som håller dig tillbaka, grumlar ditt liv och fördunklar ditt mående. Annars riskerar du att bli mer bitter, avstängd och depressiv.

Har du en plan? Vill du agera eller vika ner dig?

Skickar omtanke.

Vill inte in och älta i min uppväxt för mycket tror det kan vara skadligt faktiskt men aa fick utstå våld, kränkningar, falskhet manipulativa beteenden från hustyrannen himself och en morsa helt medberoende tills hon blir medbrottsling så man fick inte stödet man behövde och ingen uppmärksammade då vi bodde på landet och jag inte kunde öppna upp mig för andra för jag tyckte det var för smärtsamt. Utan visade sårade, ledsna, och ibland utåtagerande beteenden istället i skolan mot elaka elever vilket straffades stenhårt tillbaks när man var en snäll kille egentligen men väldigt missförstod. Sviken av vuxenvärlden ur alla vinklar.

När föräldrarna kasta ut mig ur boet jag svarade med att klippa med dom bägge bästa jag gjort och vi har ingen kontakt idag.

Men man behöver ändå två föräldrar jag har noll och ingen som kan agera fader eller modersgestalt åt mig istället för att fylla deras roll så lämnar tomma luckor i mitt liv och sorg. Mår dåligt av att uppleva andra springa till sina föräldrar ha den gemenskapen och speciellt få hjälp med det ena och sen det andra fortfarande när man själv inte ens fick hjälp som barn. Livet är korrupt.

Efter skiten med föräldrarna när jag hade lyckats processera dessa trauman och andra svek från folk insåg jag att det knappt går att lita på en käft och mitt hjärta frös till is.

Bitter, avstängd, deprimerad är vardagsrutin.

Ska besöka en psykolog angående depressionen och suicidtankarna snart men har inga förhoppningar på någon förändring i min sinnesstämning. Hade ansökt om dödshjälp direkt om det var lagligt här i Sverige.

Sen när man slutar kura så hänger man sig i garaget va.

Ja, vilken vidrig uppväxt.
Ingen förtjänar den typen av vanvård, respektlöshet och brist på omsorg/värme.
Du beskriver att du i nutid är vardagsmässigt bitter, avstängd och deprimerad och verkar ha varit i det låsta läget länge.

Din copingstrategi både i dåtid och nutid verkar vara att undvika och minimera dina verkliga känslor:
Du beskriver att du blev utåtagerande istället för att vara i det smärtsamma som liten. Att du "klippte" med föräldrarna när de kastade ut dig - undvek istället för att göra din röst hörd. Jag blir därför inte ett dugg förvånad när du nu skriver att du inte "vill in och älta" din uppväxt för att du tror att det kan vara "skadligt". Du beskriver även att du i nutid har ett hjärta som frusit till is - svek och trauman du har upplevt, stänger av dina känslor för att du ska slippa bli sårad igen. Så förståeligt.

När du skriver att du har "lyckats processera dessa trauman och andra svek från folk", måste jag ifrågasätta det. Hade du lyckats processa och bearbeta, skulle ditt hjärta inte längre vara fruset, du skulle inte ha stora tillitsproblem, du skulle vara öppen istället för bitter, påslagen istället för avstängd. Att processa/behandla trauman innebär att de inte längre har makt över ens beteenden och känslor och inte längre formar ens livsföring.

Mer av samma kommer att ge dig mer av samma:
Fortsätter du att använda samma försvarsstrategier och samma dysfunktionella undvikandebeteenden, ger det dig samma utfall. Det vidmakthåller det mående du har idag där det förflutna har dig i sitt grepp.

Därför blir jag glad (!) att läsa att du planerar att testa något annorlunda som skulle kunna bidra till förändring - du har beslutat att träffa en psykolog. Med rätt inställning kan det jobb du och psykologen gör, ge dig ett förändrat och förbättrat mående. Men du lär behöva bli mer öppen och arbetsvillig än du ger sken av här. Du måste bygga på ett faktiskt förtroende med psykologen. Då funkar det inte att bli irriterad på någon del i behandlingen som känns wierd/svår och att avfärda, förkasta, spoliera = undvika. Att på riktigt möta trauman är INTE för fegisar. Undvikandebeteenden fixar dock vem som helst. En förändring blir aldrig realitet om du inte vågar göra jobbet.

Hur har du det nu?

Har knappt fattat hur stört det har varit faktiskt behövt reflektera dessa saker när man flyttat hemifrån men även kunnat diskutera med någon enstaka i förtroende som säger hur jävla störd uppväxt min har varit om man jämför med deras egna.

Jag gjorde min röst hörd den sista tiden verkligen kan jag tala om för dig det resulterade i smälld och utslängd typ som att jag skulle lära mig en läxa av det. Läxan jag lärde är att dessa människor kan man inte ha i sitt liv hamna på gatan rent av utan inkomst psykopater som lekte sådär kunde gå åt helvete dessutom smygknarkade jag under denna perioden mot depression, ångest så dom lekte med mitt liv där.

Att sedan säga upp kontakten som jag gjorde eller som det blev och ger dom den tysta behandlingen därefter vilket ska vara den mest smärtsamma metoden har jag läst tycker jag är talande det också när man gör det mot sina föräldrar. Dom ömkar nu dom skickar brev ber om ursäkt efter att ha hittat på en alternativ förklaring på saken tills andra släktningar klev in synade deras lögner helt verklighetsfrånvänta som dom började med först när jag skulle kunna häkta min far för misshandel om jag hade golat.

Jag bara skiter i dom och kan inte tolerera att jag har blivit utsatt för trauman som har färgat hela mig och som jag ej tror jag kan läka från. Därför vill jag inte se dom i ögonen mer så enkelt är det med den saken. Finns ingen vinst att ens konfrontera dessa de vet vad det har gjort spelet är över.

Dessa tillitsproblem har även visat sig fungera speciellt när man har haft och göra med mycket oärliga människor förutsätter att folk är lögnare, bedragare, falska, manipulativa, elaka och jag får rätt visar det sig för ofta. Finns inga vänner här bara bedragare av olika karaktär.

Psykologgrejen funkade inte alls snacka löser inte mycket det brann i skallen på mig av det där samtalet.

Funderar på självmord som den logiska utvägen ur lidandet jag befinner mig i känner ingen lycka någonstans. Så sjukt att ett djur som ligger och lider blir avlivat och folk ser det som en empatisk handling men än människa måste överleva till varje pris istället för att kunna få dödshjälp här i Sverige tycker jag har ett starkt case det handlar inte saker i barndomen utan har en del problem och en ständig känsla av olycka, sorg, tomhet oavsett vad jag gör.

Jag hör...
Det låter väldigt rimligt att du fortsätter att ta avstånd ifrån dem. The silent treatment har mycket kraftfull effekt på de/dem som drabbas. Jag har själv en förälder som är drabbad av just det från mitt syskon. Om du inte vinner något rent känslomässigt på att beskriva hur du synar deras usla beteenden, gör du rätt i att avstå.

Tillitsproblem gör dig ju extremt misstänksam och hypervigilant. Förstår såklart att det har hjälpt dig ibland. De tillfällen det hindrar eller försvårar för dig, kanske du inte är lika uppmärksam på. Hur tror du att tillitsproblemen hämmar ditt liv?

När du skriver "Finns inga vänner här, bara bedragare av olika karaktär", menar du då att du inte har en enda vän som inte är en bedragare enligt dig? Eller att du inte har någon vän eftersom du anser att alla bara bedrar dig förr eller senare? Eller annat - förklara gärna?

Kan du berätta om psykologsamtalet? Varför tror du att det brann det i huvet på dig?

Jag är ledsen att du behöver må så som du gör. Jag beklagar det verkligen.
Min mor orkade inte kämpa mer och valde att avsluta sitt liv. Jag var 10 år då men jag har aldrig klandrat henne för det beslutet. Hon hade kämpat så otroligt länge.

Jag tror dock att man måste få den dosen av livet också - mc, brudar etc, för att till slut komma till vägskälet där man " tvingas" till visdom. Man kan inte passera "Gå" förrän man fullföljt ett rätt stort varv med olika upplevelser.

Sedan det många som är sökande av naturen, eller neurotisk eller rastlösa. Sedan finns de som bara är glada, och bara liksom är det. Sådana som förmodligen går under toxiska positivitet.

My bucks