Hur lik är du ditt barndomspersona?

Har funderat kring det här med hur vi åldras väldigt olika, och jag är väl själv skyldig till extrem omogenhet, känner att jag aldrig riktigt kan släppa taget om min barndom eller snarare mitt barnsliga sätt att bete mig och tänka. I princip så känns det som att min mognadsprocess avstannade någonstans kring 16-18 år, vilket märkligt nog även föll ihop med att mitt utseende upphörde att utvecklas däromkring sena tonåren.

Förutom att min blygsel i alla fall släppt lite sen barndomen så tycker jag inte att mitt sätt att tänka skiljer sig särskilt mycket åt, och jag minns ganska tydligt hur jag tänkte nä jag var barn runt 8-12, och på det stora hela tycker jag att min hjärna fungerar typ likadant fortfarande, även om jag förstås har litestörre förståelse till hur samhället fungerar etc.

Så tänkte höra med er andra och hur ni utvecklats, är ni lika ert barnpersona, främst då till personlighet och tankeverksamhet men också utseende, eller är ni sån som knappt minns något av hur ni var och tänkte som barn, och nu köpt kavajer, och beter utpräglat vuxet?

Något som jag själv spekulerat kring är att vi som var blyga och försynta som barn och tonåringar ofta också är barnsligare även som vuxna jämfört med dem som var framåt och typ "världsvana" redan vid 15-årsåldern. Vad tror ni om den teorin?

Jag hade en fruktansvärt dåligt självförtroende och självbild och det är något som nätet vänt helt. Hade jag aldrig hittat ut på nätet när jag mådde som värst och blivit så illa behandlad av näthatare online men även irl hade jag sannolikt aldrig haft en sådan stark känsla av att jag är en duglig och kompetent person utan rädsla för att göra fel att lära mig av. Om jag inte haft den här möjligheten som jag fick att jämföra mig med människor och det jag ser som negativt hade jag nog antagligen fortfarande gått omkring och trott attt jag var lite sämre, att andra kan mer än vad de gör osv.

Jag antar att min personlighet formades otroligt mycket i mellanstadiet. Åren innan dess var jag en tystlåten, mjuk person och ganska snäll men som ändå "utmanade ödet" någon gång när någon gjort fel såsom misshandlat något barn. Det hände ibland och jag ogillade de vuxna med intensiv kraft i min lilla kropp.

I mellanstadiet så krossades det sista av min eventuella självbild och jag försökte avsluta mitt liv. Jag kan inte identifiera mig till det då jag är väldigt stark med stor tillit till mig själv idag. Däremot funderade jag mycket på världen, varför människor skadade andra och tog illa vid mig av de hemskheter människor är kapabla till. Jag trodde att man kunde "upplysa" människor om rätt och fel och stoppa problem. Jag ville till och med starta en tidning för det syftet med jämlikhet, rätt och fel och våldsförebyggande. Mitt elvaåriga jag hade även det genialiska namnet Stopp på den tilltänkta tidningen

Likheterna mellan mitt mellanstadiejag och min nuvarande person är att jag isolerades och sedan i det självisolerade mig. Jag läste mängder av romaner och faktaböcker och intresserade mig för allt. Jag tror att jag formade någon kärnkaraktär i det men tyvärr har jag inte den motivationen till läsning längre men om man bortser från att jag var ett barn som mådde dåligt pga omgivningen så var det ett drömliv med kunskaper och färdigheter som utvecklades.

Jag är i mina personliga egenskaper idag långt ifrån. Jag tar plats, utrymme, är hårdhudad och kapabel att försvara mig. Det med försvar började göra sitt intåg i den åldern. Det sociala har till och från varit en del men jag var generellt en mycket tystlåten individ som lät alla andra höras och synas främst även om det ibland kom fram små episoder av social karaktär. Jag har gått från väldigt introvert till öppen, orädd. Som barn var jag otroligt känslig, lättskrämd och orolig av det minsta. Visst kunde jag vara tufft och visa på framåtanda men hela livet generellt gjorde mig pipig. Äldre barn, plötsliga ljud, karuseller som gick för snabbt, barn som slogs. Jag har inte riktigt skapad för världens intensitet utan mer en försiktig natur.

Det upplever jag är helt annorlunda. Jag är knappast orolig, rädd eller neurotisk av mig som vuxen.

Definiera barndom.

Jag skulle säga att man är som en nedtonad version av sitt yngre jag. Lite lugnare, lite bättre.

När jag var ung var jag klassens clown, sprudlande, energisk, "random", fördjävla jobbig ibland...

Nu för tiden är jag stoisk, eftertänksam, lugn, bitter, rolig.

Min stora personlighetsförändring kom i.o.m. min fars död och jag fick en svår depression som fortfarande håller i sig.

Var lite olika under barndomen. Var väldigt aktiv som litet barn. Är jag inte nu. Var orädd. Är jag fortfarande. Var väldigt framåt, senare i barndomen upplevde jag mig som blygare, nu är jag mittemellan. Men är väl ungefär som nu. Då räknades det som att vara mogen, nu räknas det som att vara barnslig.