Funderingar kring växternas rangordning
Varför rangordna växter? Varför ser vi vissa växter som finare än andra? Allt levande, djur som växter, är väl lika värda? Ja, så borde det väl vara, men vårt förhållande till växter och djur har likväl resulterat i att vi under århundraden, kanske årtusenden, byggt upp hierarkier, och rangordnat i stort sett allt levande därute i ”aristokratiska” och ”plebejiska” grupperingar.
Den här artikeln bygger på ett inlägg jag gjorde på en natursajt för en tid sedan. Inlägget gav upphov till många kommentarer och synpunkter från botanister och andra naturälskare, synpunkter som kanske även kan intressera en bredare läsekrets. Till detta har jag fogat en liten del av vad jag hittat i tillgänglig litteratur i ämnet.
Det som sägs i inlägget, och det som jag fått fram genom lite research, kan ju av den som vill, även metaforiskt appliceras på oss människor, och på de strukturer vi har i vårt samhälle.
I inlägget, som publicerades under rubriken ”Växtskådare – varför?” försökte jag förklara mitt intresse för botanik och växtskådning. Jag avslutade inlägget med raderna: ”I många botanisters medvetande, de vet knappt om det, finns en rankinglista, där vissa arter står högt, andra lågt. I toppen på den listan, åtminstone på min, återfinns våra vildväxande orkidéer. De är enligt min mening vår floras aristokrater, speciella och vackra att se på, och nästan utan undantag sällsynta. Att träffa på de här arterna ger en extra kick, det ska erkännas.
I botten på listan finns de arter som vi något oförskyllt brukar kalla ogräs. Hit hör även ruderatväxterna, som vi hittar på gamla industriområden och liknande skräpmarker. De har nog i många fall fått sin låga rang från de fula och ogästvänliga platser de växer på”.
De här avslutande raderna i min artikel gav, som jag redan nämnt, upphov till en del kommentarer från botanister och andra naturintresserade. Någon tyckte så här:
”Jo, visst är det så att vissa arter 'rangordnas' högre än andra; i
många fall omedvetet som du skriver, i andra fall högst medvetet. I
stort sett är det också så att de mera ovanliga arterna 'rangordnas'
högre än de vanligare. Det finns många orsaker till detta, men för att
ta några vetenskapliga skäl först:
• En sällsynt (inhemsk) art och dess lokaler bär ofta på värdefull
information ur växtgeografisk och/eller ekologisk synpunkt, medan
vanliga arter ofta inte 'säger så mycket' om sina lokaler, just därför
att de har så vid ekologisk amplitud samt som regel även har haft
möjlighet att sprida sig till 'alla' (de flesta!) lokaler som passar
dem. En sällsynt art kan säga mycket om (för-)historiska förändringar,
t.ex. växternas invandring till Skanderna efter istiden, medan vanliga
fjällarter är så vittspridda att sådan information har 'suddats' ut.
• Det förhåller sig också så att ovanligare växter kan vara mycket
användbara som 'signalarter', så att man när de påträffas kan dra
slutsatser ur deras förekomst, t.ex. att en lokal har ett stort
bevarandevärde av rent vetenskapliga skäl. Detta fungerar dock inte för
alltför sällsynta växter, utan de bästa 'signalarterna' är snarast mindre allmänna växter med specifika ekologiska krav.
Givetvis är det också så att den som studerar en viss grupp organismer,
som t.ex. kärlväxter inom ett visst område, i regel har mera kunskap
att hämta från 'rara' växter, helt enkelt därför att man har mindre
erfarenhet av dem; de vanligare ser man ju så ofta, i vilket fall som
helst. Därför blir botanisten i regel 'gladare' av att få möjlighet att
studera någon ovanligare växt och få tillfälle att inhämta kunskaper som
man inte har kunnat få tidigare. Således är det nog så att jag inte
vill instämma i din retoriska fråga 'alla växter har väl samma
status?', utan jag önskar i stället fråga 'varför skulle alla växter ha
samma status' egentligen?
Du skriver i ditt inlägg att du rankar våra vildväxande orkidéer högt. Du ser dem som något av vår floras 'aristokrater' och placerar dem högt upp i din 'rankinglista'. Här vill jag tillägga att det även finns andra arter, som med fog kan tävla med orkidéerna om epitetet 'florans aristokrater'. Dit hör till exempel låsbräknar, gentianor, spiror m.fl. Det är nog snarare så att
orkidéerna har fått 'oförtjänt' stor andel av uppmärksamheten från
många (särskilt då nyblivna) 'växtskådare'.
När det gäller din syn på ruderatväxterna, så håller jag inte riktigt med dig. För mig, och flera med mig, är ruderatväxter ytterst intressanta i det att de säger ofta mycket om de lokaler där de påträffas t.ex. spridningssätt, invandringsväg, möjlighet till etablering etc. Sådana
'skräpmarker' hör till det mest intressanta vi har när hösten kommer på allvar och den inhemska floran börjat sjunga på sista versen. Jag har själv upptäckt ett antal 'nya' växter för Sverige genom årens lopp, men även om jag sätter de inhemska bland dem högst, så kan jag inte neka till att jag gläds över varje 'ny' ruderatväxt jag har hitt”.
Jag (Lars) håller med dig om att låsbräken och gentianorna är "högstatusväxter". Jag minns än i denna dag när jag på en slåtteräng, två hundra meter från mitt barndomshem i Västerdalarna, hittade inte mindre än tre låsbräkenarter. Jag minns också när jag såg min första gentiana (fältgentiana) vid en närbelägen fäbod; fynd som gjorde mig smått ”euforisk”. Vad beträffar orkidéerna, så rankar jag dem högt på grund av deras skönhet. Detta gäller ju förstås inte alla arter orkidéer, men många. Dessutom växer de ofta i vacker omgivning. Sammantaget blir det "ögongodis" för de flesta av oss ”vanliga” människor, och de har därmed hög status utifrån skönhetsaspekten.
Ruderatväxterna, och de vardagliga, har säkert hög "status" hos botanisterna, vilka ofta lägger andra aspekter på växterna, till exempel utbredning, anpassning, överlevnad etc.
I botanisk, och liknande litteratur, finns ganska mycket skrivet om växternas rangordning. Bland andra vidrör Gunnar Eriksson, professor emeritus i ide - och lärdomshistoria, ämnet i sin och Kerstin Ekmans mycket läsvärda bok ”Se blomman”. Här nämner han bland annat att den store grekiske filosofen Aristoteles på ett ställe, i sina filosofiska skrifter om det gudomliga hos djuren och växterna, säger att: ”Allt levande är lika mycket värt. Allt är lika gudomligt. Därför skall man ej på ett barnsligt sätt känna motvilja mot de lägre djuren. I alla naturens ting döljer sig nämligen något underbart. På samma sätt skall man vid undersökningen av allt levande inte rynka på näsan, eftersom man vet att i dem alla gömmer sig något naturligt och skönt”.
Men Aristoteles ”höll inte ord”. Han anammar knappast sina egna åsikter i de skrifter han senare lägger fram om naturen. Aristoteles upprättar ganska snart hierarkier – precis som vi gör och har gjort i alla tider. Han talar om naturens aristokrater och plebejer.
Så gör också en av våra kanske mest namnkunniga botanister; Elias Fries. I ganska nedlåtande ordalag talar han om vissa växtarter, som han tycker är plebejiska. Andra höjer han till skyarna som varande de mest fullkomliga; aristokratiska. Han skriver så här på något ställe: ”Och som vi alla, även om det strider mot våra grundsatser, äro svaga för det stora, förnäma, yppiga, skulle jag snarast söka det i grannskapet av solrosen eller Heliantus. Den bär, liksom älsklingssonen, sin faders namn, uppmanad i dess renaste tropiska ljus, men sprides lätt till alla zoner, emedan de åriga arterna därav inom få månader fullända sin rika bildning. Hela dagen om böjer hon sitt rika, lockiga huvud emot ljusets källa och böjer det ned om natten, för att snart hälsa den uppgående morgonsolen”.
Carl von Linné ordnade växtvärlden i strikta hierarkier i sitt sexualsystem, som han lanserade i ”Systema naturae” 1735. Någon rangordning av växterna i detta digra arbete kan man väl knappast skönja, däremot gör Linné sig i viss mån skyldig till detta i ”Fauna Svecica” 1761, ett verk om Sveriges djur, där han ger de olika folken i Sverige grekiska bokstäver. Senare tiders ”tyckare” anser att Linnés teorier här banar väg för rasismen, vilket givetvis är totalt nonsens.
För att återgå till vår syn på växternas rangordning, så vill jag återge vad Gunnar Eriksson själv berättar om sitt förhållande till gatkamomillen. Arten kan väl sägas vara något av en ”plebej” i kamomillsläktet. Hela växten är tarvligt gröngul. Blomman har inga kantblommor, som kamomillens, bara gröna diskblommor samlade i ett huvud. Gatkamomillen kompenserar dock sitt diskreta yttre med en stark, och ganska behagfull doft.
Gunnar berättar att han, fortfarande i vuxen ålder, känner stark ångest vid gatkamomillens doft. Tankarna går tillbaka till skoltidens läxförhör och den kamomilldoftande skolgården, där han under nästan hela skoltiden utsattes för mobbing. Själv har jag ett behagligare minne av den här doften. Jag går tillbaka till min tid i vår fäbod i Västerdalarna, där jag som yngling tillbringade somrarna som ”vallpojke”. Det hände sig någon gång att jag av olika anledningar måste vandra ner till älvbygden för några dagars vistelse där. Det som mötte mig när jag närmade mig bebyggelsen vid älven var den starka kamomilldoften från byarnas gårdstun. Blandad med dofterna från nyslaget hö fann jag den helt underbar. I det milsvida skogslandet, där fäboden låg, fanns knappast gatkamomillen på den tiden.
Jag stannar här med mina tankar om växternas rangordning. Mycket mer finns att tillägga, men det får bli en annan gång.
