Faran med höga doser (eller: "insikter jag inte kan integrera på ett positivt sätt")

Hej interessant läsning jag kan relatera till på flera sätt då jag genomgått mycket likartade upplevelser dock så var jag på en helt annan plats i livet än dig i mina tidiga 20 år utan varken barn eller fast anställning. Men den värdefullaste insikten jag fick kom just ur efterdyningarna av trippen i det kaos och den tomhet du beskriver där du hela livet fram tills nu varit otroligt investerad i i koncepten av dig själv dina barn och ditt land, men nu har du insett att du bara är en försvinnande liten del i en större helhet som är större än någon av oss någonsin kan greppa. Saken är du ju den att vi alla är aspekter av samma vara varigenom varat kan uppleva sig självt och varat vill uppleva sig själv just därför är du jag och alla andra otroligt viktiga och värdefulla då vi alla är en slags "objektiv" helheten upplever sig själv igenom. Självklart har du ett större ansvar för dig själv och din familj men tanken att värdet hos er skulle ligga i att alla andra är mindre värda än just er är nedbrytande och gör er till undermänniskor. Så snälla för dig själv och alla andra klamra dig inte fast vid konceptet av dig själv som något separat från och bättre än resten gör istället allt du kan för att uppleva och uppskatta livet här och nu och agera på ett sätt som får det att blomstra och växa sig ännu starkare och vackrare för som svampen sa till dig "Att varje ögonblick är en gåva." uppskatta detta till fullo men klamra dig inte fast vid det som var för det skapar bara lidande.

håller med sista inlägget till stor del se till att ät mycket bra mat då mycket av den psykiska ohälsa vi ser idag till stor del beror på närningsbrist. Sen skulle jag rekomendra dig att rejäla doser av fysisk aktivitet då det hjälper dig att komma i kontakt med dig sälv men även andningsövnigar och kyla då det kommer att ta dig ur tankarna och in i kroppen kolla upp Wim Hof. Kan berätta en liten historia och mina egen erfarenhet av Wim Hof metoden, jag började med andingsövningarna och kortare kalldushar ca 2 veckor in satt jag dryga 4 minuter utan luft i lungorna och kännde hur lungorna började vibrera och ett mörker började sluta sig omkring mig ju intensivare virbrationerna blev ju tätatre blev mörkret tills dess att jag släppte taget och föll ner i mörkret där jag kännde ett totalt lugn. Nere i mörkret såg jag ett litet litet ljus som jag drogs till och när jag kom i kontakt med ljuset exploderade det inne i skallen på mig och jag fylldes av ljus i samma ögonblick kastade jag mig upp ur stolen och drog det djupaste andetaget någonsin där och då kännde jag mig uppfyld av liv på ett sätt jag aldrig gjort förut. Nästa jag gjorde jag 70 armhävningar uppdelat på 3 set för att sedan så in i dushen, stod där dryga 5 minuter men kylan hade inte samma effekt som tidigare så jag slängde på mig ett par kortbyxor och skor inget mer och fortfarnade blöt gick jag ut i 18 minusgrader efter 100 meter känndes det som att huden brann och jag ville bara ge upp men pressade vidare 150 meter till vara jag ute ur villområdet och det känndes som att jag höll på att dö vilket jag förmodligen var påväg att göra men där tändes det en eld i bröstet på mig som fyllde mig med liv och värme som fick mig att känna mig helt oövervinnelig så ja dansade vidare ca 3km innan jag kom hem igen. Kanske inget jag skall rekomendera då det faktiskt är livsfarligt men har sen dess varit i kontakt med mig själv på ett sätt jag aldrig var innan, skulle enklast beskriva det som att jag är jag här och nu medans tankarna är något flyktigt som kommer och går. ta hand om dig så kommer allt att gå väl.

Tack för mycket bra råd och intressant redogörelse av dina egna upplevelser!

Känns jobbigt när man fått perspektiv man helst hade varit utan. Men det går nog inte att backa tillbaka från det här.

Har alltid varit så trygg i vad jag tror på. Vad jag vill och vad jag tycker om saker. Vem som är ond och vem som är god. Vad som är bra och vad som är dåligt. Nu känns allt som ett kaos som det är svårt att navigera i. Jag vet inte riktigt vad jag vill eller tycker om saker längre.

Det som gett mig viss ro den senaste tiden har varit att syssla med väldigt praktiska saker. Vattna en blomma, spika ett plank... meka med bilen och sånt. Se det stora i det lilla. Att se universum i en liten vattendroppe. I stället för att jaga efter storhet på annat håll.

Att vara öppensinnad är ett positivt attribut som långt från alla har kvar i vuxen ålder. Ingen borde vara trygg i alla sina uppfattningar.

Det sjuka är att jag tror ändå att detta bara var en level 3/4 trip. När det brakade loss totalt slutade jag blunda, men det hade nog varit ännu intensivare om jag fortsatt med slutna ögon.

Intressant läsning, tack för rapporten.

Vilka tankar och känslor var det som fick dig att uppleva himmelriket? Och omvänt, att frukta det helvetiska? Bara där finns ju en ledtråd som talar emot den slutgiltiga meningslösheten och nihilismen.

Vi famlar alla i mörker stora delar av livet. Det är uppenbarligen en del av vårt öde. Men den här erfarenheten lät ju ändå som ett fall framåt. Se det som en gåva, eller åtminstone som en uppfordrande uppgift. Att känna för världslidandet, se sig själv utifrån och kanske droppa några av sina värsta beteenden är inte så illa pinkat ändå. Om allting är relativt innebär det dessutom att ditt liv, dina barn eller dina vardagsbestyr är minst lika mycket centrum av universum som någonting annat. Njut av den insikten. Att skiten spelar roll trots allt. Skapelseberättelsen börjar ju med den förbjudna frukten och utträdet ur Eden – den börjar med friheten. Vad som händer sedan är upp till oss själva. Det goda såväl som det onda.

Exempel på himmelrike:

Jag svävar i ett enormt märkligt rum av guld. Jag tror inte det fanns vare sig tak eller golv. Rummet var enormt, alltså som en enorm rymd. Väggarna sträckte sig så långt både uppåt och nedåt. Väggarna var som skivor vinklade mot varandra som skapade ett rum som inte var symmetriskt. Om du varit i en sån där spegelgång på lustiga huset där väggarna består av vinklade speglar så vet du. Precis på det sättet var de sammansatta, fast rummet var som sagt helt enormt. Och allt var i glänsande varmt guld.

Plötsligt märker jag att jag inte är ensam i rummet. Någon är där med mig. Det är en hon. Hon svävar omkring, jag kan liksom inte få grepp om henne, bara skymta henne. Men plötsligt ser hon ner mot mig och blåser som ett stoft av ren kärlek och omtanke på mig, och jag bara fylldes av en så total inre frid och känsla av att vara villkorslöst älskad och omhändertagen av en gudomlig varelse som bara ville hjälpa mig.

Japp jag har också varit där och snurrat i dessa existentiella tankar efter en lsd tripp som inte var i närheten dosmässigt 6,5 gram i intensitet.

Japp den där pandoras boxen som man öppnar är fett jobbig. För mig hjälpte det att läsa massa filosofi för att liksom inte känna mig ensam. Men för mig var tiden då jag kände den här djupa meningslösa tillvaron riktigt ångestladdad och tänkte att det här ångrar jag och kommer få dras med resten av livet. Men det som hände sen var att pendeln slog åt andra hållet. ALLT kunde vara så jävla meningsfullt.

Jag är stabil idag trots ett ganska gedigt missbruk av opiater och annat smått och gott. Har nog en hel del att jobba med med mig själv(även om det kanske på det stora hela är meningslöst). 1 år och 3 månader nykter.

Men faktum är att livet är så jävla komplext och det är helt enkelt as spännande att arbeta med sig själv och se vad man kan åstadkomma, till exempel att bli nöjd med att allt är meningslöst.

Svamp och andra psykedeliska substanser kan ha den positiva effekten att man börjar se hur det mentala och det fysiska är separata från varandra men det är också en risk när man får insikter på ett intensivt och icke-organiskt sätt. Som du beskriver, insikter du inte var redo för och inte kan förena med din världsbild och bild av dig själv.

Sanningen är den att vi befinner oss i ett ganska kaotiskt tillstånd som människor. Jag kom till en liknande insikt en gång när jag mediterade på en skogskyrkogård och insåg att alla kroppar som låg där i marken en gång hade varit animerade av ett sinne och de hade haft drömmar, hopp, mål, idéer om vad som är meningen med livet, åstadkommanden, besvikelser, barn, föräldrar och vänner. Och allt detta hade varit helt meningslöst. Och på precis samma sätt sprang jag igenom mitt eget liv med alla mina planer, åskådningar och åsikter och allt annat som formade vad jag kallade "mig". Och också det, all min oro för att saker inte skulle bli som jag ville, och alla förhoppningar över de saker jag ville skulle hända skulle snart också vara helt meningslösa.

Och om man till detta adderar det faktum att denna cirkel av födsel, ålderdom, sjukdom, lidande och död kan komma att återupprepa sig, i olika fattningar, i all oändlighet så börjar man förstå att det finns någonting mycket farligt med denna cirkel och man börjar leta efter en väg ut. Jag hade redan innan denna upplevelse, och andra efterföljande upplevelser med psykedelika, börjat att träna i meditation och studerat buddhismen och jag är säker på att detta hjälpte mig att handskas med dessa insikter och placera dom i linje med verkligheten.

För om du skulle berätta om det du insåg under din tripp för en Buddha skulle han ha sagt att du har sett sanningen om anicca (obeständighet/ovaraktighet/impermanens) och sakers otillfredsställande natur (dukkha) samt avsaknaden av ett sant stabilt kontrollerbart själv (anatta) samt hur allting i denna värld är tomt och utan substans (suññata).

När Buddha lämnade slottet och sitt liv som prins för att leva som en hemlös, fattig eremit så var det för att han såg faran i samsara (den oändliga cirkeln av födsel, ålderdom, sjukdom och död) och dess meningslöshet. Och hans upplysning var ögonblicket när den cirkeln var bruten för honom. Det var slutet på allt existentiellt lidande, både i detta liv och för all framtid.

Mitt bästa och mest kärleksfulla råd jag skulle kunna ge dig är att ge meditation och Buddhismen en chans. Det kommer dels att hjälpa dig att komma till ro med de saker som fortfarande påverkar dig i sviterna efter trippen, och det kommer också att hjälpa dig att sortera händelser och upplevelser och se dessa på ett mer naturligt, organiskt och mindre intensivt sätt. Dessutom kommer det att göra dig lyckligare, förnöjsam och mer tillfreds med allt som är, även utanför detta.

Säg till om det finns något intresse så kan jag hjälpa dig vidare. Jag hoppas att inom någon månad kunna erbjuda enskilda kurser i satipatthana vipassana meditation online, men kan vidarebefordra dig till andra lärare i min tradition om du eller någon annan har intresse.

Jag ville bara svara på dessa två punkter du hade skrivit:

* Det finns liksom ingen objektiv sanning. Inget gott eller ont. Det som är dåligt för någon är oftast bra för någon annan. Denna insikt var nästan värst.

Jo, det finns den objektiva sanningen om orsak och verkan. Det innebär intentioner och handlingar har resultat. Det innebär att kultiverande av goda intentioner som sedan blir handlingar i nuet ger upphov till goda resultat i framtiden. Och onda handlingar och intentioner ger negativa utfall. Och med goda/positiva menas fria från lidande, och negativa betyder fyllda av lidande.

Det kan vara svårt att se alla gånger då vissa som lever omoraliskt verkar lyckliga, men det är för att du inte kan se deras inre. Men om du ser på människor som lever gott, agerar gott, har fina intentioner och är kärleksfulla så ser man ofta att dom är lyckliga eller verkar känna mer frid än någon som ljuger, stjäl och skadar.


* Jag fick också känslan att vår besatthet av förbättring, prestation och utveckling är så meningslös

Och just av ovanstående anledning så finns det en förbättring och utveckling som inte är meningslös, och det är processen av att rena och göra ditt sinne gott, fritt från hat och begär och förvirring. Det kommer att gynna dig i detta liv och i nästa liv.