Ursprungligen postat av
Ken Dryden
Det är ju ett himla hallå kring ett eventuellt intagande av Rafah, men om det nu skulle äga rum, vad är det för "parametrar" vi måste ta i beaktande?
Det är möjligt att jag här kastar pärlor för svinen, men skit samma - here is my take: mina perspektiv är enbart militära. Jag struntar i andra dimensioner, såsom politiska, moraliska, ekonomiska, etc.
Runt om i världen tycks man önska att en vapenvila vore det bästa resultat av den här pågående konflikten. Men vad man nog måste förstå är att det för Israels del handlar om seger och därefter vapenvila. Vad menas då med seger utifrån det israeliska perspektivet? Officiellt har detta definierats som att Hamas tillintetgörs som ett fungerande militärt hot. Hur gör man då det?
Olika revolutionära rörelser baserar sin styrka på olika saker. De kan se identiska ut på ytan, men deras strategiska tyngdpunkt vilar ofta på helt olika saker. För Hamas' del handlar det om en militär infrastruktur, dvs tunnelsystemet. Utan den kan organisationen inte fungera utanför den rena dominansen av den palestinska civilbefolkningen (som kan klaras av utan denna infrastruktur).
Det viktigaste för israelerna är alltså att förstöra tunnelsystemet. Hamas strategiska djup går nämligen inte enbart bakåt, enligt en traditionell tvådimensionell modell, utan också nedåt, vilket skapar ett stridsrum i tre dimensioner. Det där begriper israelerna mycket väl - och deras framgång i bekämpandet av stridstunnlarna kan mätas av oss som befinner oss utanför striderna. Raketfabrikerna befinner sig under jord. Ser vi stora raketangrepp, fungerar tunnlarna, och om de avtar så drivs Hamas tillbaka. Vad vi ser är att den raket volym som Hamas mäktade med i början av kriget (1000 per dag), nu har minskat till en negligerbar storhet (10 per månad).
En annan viktig vektor för israelerna är att döda "ledare". Definitionen av dessa är alltid väldigt oprecis och effekterna är svåra att mäta. Personligen är jag skeptisk till "ledarelimineringens" konkreta effekt på slagfältet. Det handlar nog mest om att glädja hemmaopinionen. Typ: "Ali abu al-Terrorist, Hamas bataljonschef i Khan Younis, dödades idag i en drönarattack." Hans närmaste man tar givetvis över. Inget har egentligen ändrats.
Dock kan den sammantagna rapporteringen av dödade palestinier ge oss en viss vägledning.
I krig ljuger alla. Men alla ljuger så att det ska bli trovärdigt. Ponera att Hamas säger att 35.000 palestinier har dött. Det ligger i Hamas intresse att överdriva dessa siffror, så dra bort tio procent. Israelerna har sagt att de har dödat 13.000 Hamassoldater. Det ligger i IDF:s intresse att överdriva dessa siffror. Det är alltså bara att dra bort tio procent från dessa siffror också. Vad vi står kvar med är en mindre volym, men med samma proportioner, dvs att av döda palestinier är ca 40 procent legitima dödsoffer (dvs soldater) och 60 procent kollateralskador (dvs civilpersoner). Det är givetvis mycket tråkigt att 60 procent av alla dödsoffer på den palestinska sidan är civilpersoner, men proportionerna i form av en tredjedel soldater och två tredjedelar civilpersoner är hur det brukar se ut när det handlar om SIB (dvs "strid i bebyggelse", "urban warfare") i Mellanöstern. Israelerna dödar alltså inte fler civilister i detta krig, än vid andra jämförbara krig med andra aktörer, vilket borde sätta punkt för allt det nonsens som kolporteras gällande "folkmord".
När attacken mot Rafah äger rum kommer den nog se ganska annorlunda ut, jämfört med erövringen av Gaza City och Khan Younis.
Till att börja med saknar Rafah nästan helt och hållet flervåningshus, respektive byggnader med flera källarvåningar. Detta gör gatustriderna i Rafah betydligt enklare för IDF, jämfört med de tidigare stridszonerna. Att det inte finns större källarkomplex gör det svårt för Hamas att kraftsamla och frånvaron av riktigt höga hus försvårar givetvis observationskapacitet och utplacering av skarpskyttar. En fördel för israelerna i i Rafah är också att det tunnelsystem som finns inte primärt är stridstunnlar, utan snarare smuggeltunnlar för materiel, förnödenheter och personal över gränsen till Egypten.
En speciell svårighet med Rafah är givetvis vad man gör åt civilbefolkningen. Denna har ju ackumulerats i området. Först erövrade IDF Gaza City. Detta gick snabbt eftersom Gazaborna flydde söderut mot Khan Younis. När angreppet kom mot denna plats flydde civilisterna ännu längre söderut mot Rafah. Det här har varit ett stort problem. Men vad vi ser nu är att Rafah töms på civilister på eget palestinskt initiativ. Araberna är ju inte helt dumma i huvudet, så de tar givetvis emot det erbjudande de fått av IDF, nämligen att föflytta sig norrut. Om Rafah som mest hade 1,2 miljoner flyktingar, så är vi nu nere på 300.000. Vart har folk tagit vägen? Norrut, givetvis. Det är IDF som screenar dem när de återvänder norrut. De kan ju knappast fly söderut, med tanke på det hat som finns mot palestinierna i andra arabländer.
På grund av Rafahs geografiska "konfiguration" så kommer israelerna att kunna dra nytta av en traditionell linjär slagordning med flera och (för fienden) överraskande anfallsaxlar. När Gaza City intogs skedde angreppen kolonnvis och tämligen försiktigt. Man kommer inte heller att vara lika beroende av intensiv förbekämpning från exempelvis flygvapnet. Man kommer använda sig av artilleri och drönare som eldledare, där insatserna sker à la minute, så att säga.
Jag tror att det bara kommer att behövas en division för att inta Rafah - och det kan ske tämligen kvickt.
Snacket går vilken division som ska användas. Jag föreslår gamla hederliga 162:a pansardivisionen ("Ståldivisionen"). Andra tror - på goda grunder, får man väl säga - att det kommer att bli 36:e mekaniserade infanteridivisionen ("Den stora vreden").
Vilken division tror ni deltagare här i tråden är den bästa att leda ett israeliskt angrepp på Rafah? Det vore roligt att få veta.
